En novembersaga, en vintersaga, en kärlekssaga

I morgon börjar det, National Novel Writing Month.

Det har gått underbart bra att skriva de senaste två veckorna på bok Tusenskönan. Jag har använt nästintill varje ledig minut jag haft, småstunder under vardagar som jag stulit till mig, och naturligtvis också mina skrivarkvällar, 20:00-21:00, med några små undantag. Ordmätaren går upp, upp, upp!

Jag skriver bara för hand numera; det gör förunderligt nog att jag kommer in i flow-läge på en gång, och det går utmärkt att skriva. Jag har varit på Clas Ohlson och köpt mig två stycken “ballograf epoca”-kulspetspennor.

Och jag har laddat upp sedan långt tillbaka med spiralblock och spiralanteckningsböcker av olika slag som jag bär runt med. Aldrig att det ska bli som förra veckan då jag satt och skrev på Friskis & Svettis' “Friskispressen” i marginalen och mellan reklamblocken, i brist på bättre just då. Så nu är jag alltid förberedd.

Och hemma sätter jag på koreanska Original Soundtracks till filmer och teveserier som jag inte sett, men vars musik, bland annat vackra pianostycken såväl som gitarrstycken, är ypperliga till speciellt första kapitlet på Tusenskönan där det förekommer klassisk musik (de dansar vals och allt möjligt dylikt på en konserthusterrass).

Nu i dag insåg jag att baskisk musik fungerar väldigt bra också. Jag rekommenderar Kepa Junkera, han är en riktigt bra artist!

Det enda problemet jag har är hur jag ska få ihop det. Hur ska jag kunna fördela tiden rättvist mellan mina båda projekt, Tusenskönan och Edurne – en vintersaga?

Innan jag har min skrivartimme brukar jag numera ha en kreativ halvtimme av akrylmålande 19:30-20:00, som många gånger blivit en timme från 19:00-20:00. Men nu får akrylmålandet komma på undantag till förmån för skrivandet. Jag funderar på att dela upp det 50/50, dvs. en halvtimme med bok Tusenskönan och en halvtimme med Edurne – en vintersaga (eller motsvarande, en timme vardera om jag skriver från 19:00 till 21:00). Den stora svårigheten blir att skifta perspektiv och språk.

Tusenskönan är i första person, följer en mycket ordrik och ordstark såväl som målande uttryckbar Maximilian, medan Edurne – en vintersaga handlar om den unga flickan Edurne, tredje person, och betydligt mer sansat. Historien om Edurne är fortfarande väldigt löst planerad. Jag har en ingångsscen, så jag vet ungefär var jag ska börja i morgon, men det är (nästan) allt.

Edurne – en vintersaga utspelas parallellt med Tusenskönan, men följer som sagt helt andra karaktärer. Maximilian och hans vänner finns med i bakgrunden som medlemmar i ett berömt rockband som Edurne och hennes vänner svärmar för, så till den grad att de formar sin egen fanclub.

Så problemet för mig är hur jag ska få ihop det med böckerna så att inte Edurne – en vintersaga avslöjar slutet på Tusenskönan. Och om jag ändå låter slutet avslöjas, kommer någon alls att vilja läsa Tusenskönan? Vilken av dem ska jag kalla bok ett och vilken är bok två?

En vild idé jag hade var att skriva slutet på Edurne – en vintersaga i bok MK istället (den bok som är den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst. National Novel Writing Month börjar i morgon, och det ska bli jätteroligt att få skriva på något helt nytt och anta utmaningen på 50 000 ord på en månad. För min del får det gärna bli dubbelt, det vill säga 50 000 ord på Tusenskönan också. Men det är ett drömideal. Realistiskt sätt blir jag glad om jag får ihop det alls, att skriva på två böcker parallellt, även om de utspelas i samma, för mig väletablerade värld (som ändå har att bjuda på många överraskningar, har jag en känsla av).

Det är riktigt roligt att så många andra är med på NaNoWriMo, som jag har kontakt med på ett eller annat sätt. En av mina allra bästa väninnor, till exempel! *viftar och vinkar* Hon har tyvärr inte någon blogg, men hon finns på NaNoWriMo i alla fall!

Andra som också är med (och har bloggar/sidor som har med NaNoWriMo att göra) är:

Romanloppet

Sama

Sandra

Stort lycka till allihop! (Jag lägger kanske upp fler på den här listan om jag kommer på fler som jag känner som är med.) Nu är det bara att sova gott för att sätta igång i morgon bitti! Det här ska vi klara *peppar alla som vill lyssna*!

Uppdaterar snart igen för att tala om hur det går fortsättningsvis, och om jag får det ihop det med två böcker samtidigt... (Kärlekssagan i rubriken syftar förstås på den kärlekssaga som Tusenskönan kretsar kring. Men i förlängningen kan man säga att båda böckerna i grunden är kärlekssagor...)

13 x 13, veckorapport och skrattmåttstock

Jag läste om 13 x 13 här och beslöt raskt att det var värt att prova med min bok Tusenskönan. I korthet innebär metoden som beskrivs på den länkade sidan att man plottar sin bok i tretton kapitel, med tretton scener i varje kapitel.

Men istället för att planera hela romanen på det viset, tänker jag använda metoden för varje nytt kapitel. I slutänden blir det ändå samma resultat.

Jag har skrivit olika varianter på plot och synopsis. Nu är tiden att lägga allt detta åt sidan och skriva från hjärtat och med kroppen istället. Lita på minnet och på att jag har tillräckligt av planering och plot i bakhuvudet för att släppa lös och för en stund låtsas glömma det.

Det har jag gjort senaste veckan. Där räcker det med att planera ett kapitel i taget – och under veckorna som kommer.

Såhär tänker jag göra: jag bestämmer kapitelrubrik. Sedan skriver jag siffrorna 1 till 13, och benar upp det aktuella kapitlet i tretton scener. Därefter är det bara att skriva på, för hand, i scen efter scen, tills hela kapitlet är skrivet. När jag är klar och har renskrivit är det dags att göra samma sak med nästa kapitel. På det viset plottar jag, men håller ändå tillräckligt mycket oklart för att det ska vara roligt, spännande och överraskande att skriva.

I måndags kväll blev det ingenting skrivet, men jag hade skrivit tidigare under dagen och det räckte, tillräckligt mycket driv fanns från söndagen 21/10 för att jag skulle kunna fortsätta att skriva på tisdagen, onsdagen, torsdagen och fredagen, utan några som helst problem.

Jag har äntligen kommit in i det härliga flow-läget igen, där varje andetag ropar efter skrivande, där jag hela tiden vill skriva, och gör det varje liten stund jag kommer åt. Så jag skrev när jag väntade på att komma in på yogapasset, jag skrev på min långa tisdagslunch, jag skrev under varje liten stund jag kunde smita åt mig. Den som säger att han/hon inte har tid att skriva glömmer alla de där småstunderna som faktiskt finns där.

Jag skrev för hand med bläckpenna på helvita skrivarpapper. En tom, vit yta utan linjer ger tillräckligt med frihet. Att skriva för hand gör det än mindre kravlöst. Men jag fick ändå, speciellt när jag renskrev på datorn, hela tiden svälja kritikern som kom upp och dels klankade ned på det innehållsliga, dels kritiserade det språkliga något så otroligt.

Det gör inte saken lättare att jag gillar att korrekturläsa så ofantligt, och att jag är utbildad till att redigera text gör det inte direkt lättare heller. Jag kan inte skriva ut och läsa det jag skrivit utan att kritisera och markera med rödpenna/motsvarande. Men jag har sagt mig själv att inte korra mer än det allra nödvändigaste, typos och annat dylikt, och det har jag lyckats hålla.

Dock måste jag poängtera, finns humorn alltid där, både när jag skriver och när jag läser det skrivna. Jag skrattade flera gånger under veckan när jag skrev, och när jag under ett par, tre pass satt och läste vad jag renskrivit på datorn efter att jag också skrivit ut det – satt i soffan och läste högläsning för mig själv – skrattade jag också massor. Tårarna rann rentav. Det måste få vara roligt att skriva. Här finns inga fånerier som att man inte ska skratta åt sina egna skämt. Det är viktigt att kunna skratta både med och åt det man skrivit.

I detta har jag Diana Wynne Jones som min absoluta idol. Hon berättade i en artikel att hon en gång när hon låg i soffan och skrev skrattade så mycket att hon ramlade ur soffan.

Det är min måttstock.

Writing Advice

Ramlade över en sida som i huvudsak handlar om sådant som rör National Novel Writing Month, men som även har allmänna råd om hur man skriver, skrivövningar, genrehjälp, och råd om hur man ska lösa det berömda, ökända “Writer's Block”, med andra ord bli av med skrivkrampen. Sidan rekommenderas, och adressen är http://www.squidoo.com/NaNoWriMo13/

Där finns även en artikel som passar mig som handen i handsken just nu, “Accepting Your Writing Style”, precis det som jag måste överkomma hela tiden nu när jag skriver för hand och sedan renskriver och samtidigt låter bli att kritisera och ifrågasätta det skrivna tillräckligt för att kunna skriva vidare. Läs mer på: http://www.squidoo.com/AcceptingYourWritingStyle/

Huvudpersonen och problemet

David Gerrold skriver korta, kärnfulla och väldigt effektiva kapitel i sin bok om att skriva.

“Every problem you've ever had in your life – they all had one thing in common. You were there.” är citatet i början av kapitlet rubricerat Transformation.

Liksom de flesta kapitel i hans bok är det ett viktigt kapitel. En nyckelmening i kapitlet har han fetstilad: Transformation is the reinvention of the self by the Self.

Sammanfattningsvis kan man säga att kapitlet klargör hur viktigt problemet är i en skönlitterär bok. Problemet är någonting som huvudpersonen ska lära sig hantera – eller snarare: huvudpersonen ska inse att det är han/hon själv som ÄR problemet, eller problemets kärna. När huvudpersonen inser att han/hon måste förändras för att kunna lösa problemet närmar sig boken sitt slut. När huvudpersonen förändrats är det bara slutscenerna kvar, och plotens stegring och klimax är överstånda.

En person ställs inför sitt livs största utmaning, och kom ihåg att det ska vara det största som händer i den personens liv – för varför ska du annars skriva om händelsen – om det finns någon ännu större och viktigare i nämnda persons liv?

Först säger huvudpersonen “det här kan jag inte hantera; jag klarar inte det här”, och genom att ha den attityden skapar huvudpersonen problemet. Genom denna sin resignation gör huvudpersonen att det hela blir värre, och huvudpersonen själv blir därmed källan till problemet.

Den enda lösningen är att förstöra sin relation till problemet genom att ta ansvar för problemet, och så att säga “äga” problemet. Så förändringen sker när huvudpersonen säger “JAG är problemet”.

Och för att huvudpersonen ska kunna komma till den insikten krävs en spark i baken, bokstavligt eller bildligt talat. Huvudpersonen måste inse att det finns en möjlighet till annat tänkande, ett annat sätt att vara. Och i allt detta ska givetvis läsaren vara med, och förstå vad som sker och varför.

Slutledes: när huvudpersonen inser “Jag är problemet”, inser han/hon också den omedelbara fortsättningen, vilken är “därför är jag lösningen”.

Och därigenom kommer som en naturlig fortsättning “Jag kan hantera det här, jag ska hantera det här, jag kommer att hantera det här”.

Huvudpersonen har inte bara förändrat sin attityd och sitt tankesätt; han/hon har också börjat tro på sig själv och sin egen förmåga. Förändringen kan vara metaforisk men också ske på riktigt. I fantasy och science fiction, till exempel, kan förändringen vara synlig och bokstavlig, och hela världen förändras tillsammans med huvudpersonen. Luke Skywalker blir en Jedikrigare, för att ta ett exempel ur David Gerrolds bok. Eller för att ta mitt eget exempel: i Sagan om ringen räddar Frodo inte bara sig själv utan hela världen när han gör sig av med ringen.

Så när huvudpersonen har förändrats är problemet inte längre ett problem, bara någonting som måste hanteras, och när problemet hanteras försvinner det, och det går fort – enligt David Gerrold tar det bara tio minuter – och sedan är historien slut.

David Gerrolds bok heter Worlds of Wonder – How to Write Science Fiction & Fantasy men det mesta han skriver om går att tillämpa på allt slags skönlitterärt skrivande, så jag rekommenderar boken till vem som än vill ha korta, kärnfulla, humoristiska och mycket talande beskrivningar av hur man skriver.

Givetvis finns kapitel om just science fiction och fantasy som inte andra slags författare har lika stor behållning av, men där finns ändå något att hämta, även i de kapitlen – om inte annat kan det stilla något av nyfikenheten kring hur fantasy- och science fictionförfattare tänker.

Rätta läget, rätta känslan

Större delen av helgen var frustrerande, skrivarmässigt sätt. Det var inte förrän på söndagen, sen eftermiddag, som jag kom i rätt läge och kunde skriva på bok Tusenskönan. Då kom jag dock igång ordentligt. Jag satt i soffan med en bunt vita A4-papper, blanka, tomma blad till skrivaren. En bläckpenna och god musik, och jag skrev och skrev och skrev. Sexton fullskrivna, handskrivna sidor blev det.

Att skriva för hand verkar vara det rätta när det gäller att lura kritikern och alla andra busar och bovar som kämpar emot mig när jag försöker skriva. Det är just det – genom att säga “jag försöker” frånsäger jag mig ansvaret att lyckas. Som Mia Törnblom uttryckte det på TV3 (ja, jag smiter undan till teven när jag borde skriva): “Antingen gör man något eller så gör man det inte.” Hon illustrerade sina ord genom att tappa något på golvet. “Antingen tar jag upp det här eller gör jag det inte. Det finns inget mellanläge.” Ungefär så sade hon, citerat ur minnet. “Försöker” är bara ett undanglidande nej.

I söndags insåg jag dock att nyckeln till detta att verkligen skriva och vara i flowläge, handlar om att hitta rätta känsloläget. När jag nått det – det läge där jag kan skriva utan att kritisera för varje nytt ord, där jag kan dyka in i handlingen och bara vara spökskrivare för mitt litterära alterego, Maximilian – flyter det på. Där känns det rätt. Där går jag på magkänslan och bortser från att kritikern skriker på högsta volym att det jag sysslar med är fel och dessutom skräp.

Det är just det: jag vill så gärna göra rätt. Men det finns inget rätt eller fel. Ska bara inse det känslomässigt också. För man skriver med kroppen, man skriver med själen, man skriver med andningen, man skriver med musiken inom sig, där hjärtat bankar, där själen sjunger, där livssången dallrar, dansar, brinner, så skör och samtidigt så stark. (Och det där blev många satsradningar, men de kändes helt rätt när jag skrev dem.)

Att skriva är lite som att måla (inte första gången jag säger det; jag vet). När man ska måla (eller teckna) ska man in i rätta läget. Det gäller att se på rätt sätt, där man inte bara ser saker och ting på noggrant vis, utan även tar in det som inte finns där. Vad man målar är inte stolen utan rymderna omkring och mellan stolsdelarna. Man ser färger och former på ett helt annat vis; man kommer in i ett annat seende. På samma vis ska man komma in i ett annat läge när man skriver.

På annat vis, eller i förlängning av ovanstående, kan man säga att skrivande handlar om att våga göra “fel”, våga leka, släppa loss och tillåta sig att göra många, massor av, misstag, för att hitta det som på något vis ändå är “rätt” i det att man skriver. För skriver man med kroppen och med magkänslan blir det rätt, bara man vågar lita på sig själv och sin egen förmåga.

Gackt DIABOLOS i svenska butiker!

Gackt är den förste japanen någonsin att släppa en av sina skivor i hela 18 länder i Europa!

Hans album DIABOLOS släpps i Europa redan den 28 oktober, och i Sverige den 11 november.

Var med från början, förbeställ albumet på den svenska nätbutiken New Nippon Shop! Jag garanterar ett omväxlande album med j-rock av högsta klass, som inkluderar hårdare såväl som mjukare låtar, rock såväl som ballader, som t.ex. balladen I know my love can never reach you!

Kuriosa: originaltiteln till I know my love can never reach you är Todokanai Ai to Shitteiru no ni Osaekirezuni Aishitsuzuketa..., en av de längsta låttitlar jag sett, och den enda låttiteln i albumet som är på japanska, vilket måste vara skälet till att Gackt ändrade namnet vid Europadebuten.

Missa inte chansen att som svensk köpa en japansk artist i svensk butik! Håll koll i närskivbutikerna, eller ännu hellre, be ägaren att köpa in skivan!

Från den 17 oktober finns även runt 200 av Gackts låtar, det vill säga hela hans reportoar, på iTunes Music Store!

Håll även koll efter DIABOLOS live DVD som också kommer ut i svenska butiker nu i dagarna!

Skillnaden mellan ideal och faktiskt praktiskt

Jag har insett att det är idealet jag ser framför mig när jag skriver, och vill (surprise) nå dit på en gång. “Vadå? Vad är nytt med det?” kanske ni säger då. Formulerar jag mig som jag gjort ovan är det ingenting nytt i det, men om jag säger att det blir den avgörande skillnaden, det som verkligen får mig att inse att jag kan klara av att skriva en bok, då blir det något annat, något mer. Något revolutionerande som kan vända allting till det rätta, som en skrattspegel som plötsligt blir en riktig, ärlig, sann spegel.

Jag sitter och river mitt hår och tycker att jag inte kan skriva och att boken är kass. Men då glömmer jag att vad jag verkligen har framför mig och vad jag ser för mina inre ögon, är två helt olika saker. Jag ser slutprodukten, och det är det enda som kritikern inom mig ser, slutet på en lång väg. Vad jag glömmer, eller snarare i min enfald inte insett, är att jag måste se en massa små rastställen på vägen och låtsas att var och en av dem är målet. Om och om säga för mig själv när jag når ett sådant där rastställe att “det här är boken som jag skrivit!” och säga så varje gång, och varje gång inse och vara nöjd med att jag nått ett praktiskt faktiskt resultat.

Än en gång: Jag vill nå idealet med en gång, ser det framför mig, och blir därför varenda gång jag skriver lika besviken. Jag glömmer att det första steget är att få fram något faktiskt praktiskt. Det må vara en väldigt grovt uthuggen stol, som ser mer ut som en stubbe med ryggstöd än någonting annat, men det är första utkastet, något konkret och faktiskt, som är ett steg. Långt ifrån stolen, med andra ord.

1. skriva en text

2. putsa på texten, skriva om den, låta andra läsa och kommentera

3. finputsa, skriva om än en gång, låta folk läsa ännu en gång med efterföljande kommentarer

4. få hjälp av andra (praktisk hjälp – inte bara “läshjälp”) med att nå idealet (notera hjälp – att man inte klarar det helt själv), från förlag/agent/dylikt

5. putsa ännu mer själv och med ovannämnda hjälp – och HÄR, i detta steg, kanske, möjligtvis, eventuellt man når idealet eller någonting liknande (förmodligen något helt annorlunda men förhoppningsvis lika idealiskt)

Lär mig att vara taktlös, snälla!

Hur gick det i går? Hur gick det under Första Dagen med Det Nya Schemat?

Det gick lysande! Eller det gick i alla fall.

Jag tillbringade en timme på Café Tuppen, från halv ett till halv två, ungefär, och insåg att de hade haft en maskin i över ett år, som man kan göra skummande cappuccino i. Efter kaffet med mjölk beställde jag en cappuccino. Inte den bästa cappuccino jag druckit, men den dög. Dessutom fick man en liten mörk chokladbit med den svarta koppen och dess vitskummande innehåll.

Jag skrev i ett anteckningsblock, och det gick hyfsat.

Min skrivartimme klockan 20:00-21:00 gick jättebra. Jag skrev och funderade och skrev vidare. Den här gången först på ett rosa papper med blommor, från Candy, där ett citat finns längst uppe på papperet. Vid texten as tears go by står:

“Hello darkness my old friend I've come to talk with you again, because a vision softly creeping, I left the seeds while I was sleeping, and the vision that was planted in my brain Still remains within the sound”.

Känns det igen? Det var lite konstigt avhugget dock (för att inte tala om överhoppade komman och liknande felaktigheter).

Efter ovannämnda papper övergick jag till att skriva på ett större, vitt papper med en rosa ros i övre vänstra hörnet. Jag skrev på en scen som utspelar sig en bit in i boken – jag vet ännu inte exakt var – men det är en kärleksscen, ett skälvande, osäkerhetens möte som innebär promenad, många blickar och mycket outtalat.

Jag KAN inte ha hittat Maximilians röst riktigt ännu, eller snarare, jag har gått lite vilse, för han KAN väl inte tala (läs: skriva) så otroligt klichéigt. Jag hoppas på att det är det berömda “skräpskrivandet” som fått mig fången och därmed låter Maximilian uttala sådant som han inte skulle kunna göra.

Än svårare än klichéartiga kärleksscener, eller lika svårt, är detta att få fram Maximilians rättframhet. Han ska ha SVÅRT för takt. Han ska vara rent otroligt taktlös. Han ska LÄRA sig takt genom bokens gång, men det ska inte gå utan ansträngning.

Och jag river mitt hår och suckar och tänker mig blå, men inga taktlösheter når min penna. Jag är alldeles för försynt och tyst och snäll (på ett mesigt sätt). Jag måste tillstå och erkänna och allt det där att jag är Maximilians raka motsats. Han är extrovert och taktlös. Jag säger inte ens 1% av vad jag tänker att jag ska säga. Lätt överdrivet förstås.

Det är så det ska vara att skriva. Att överdriva ger effektfullhet. Om jag bara kunde lära mig att vara taktlös! Ge mig gärna tips! Fram med alla dumheter du har sagt! Jag tar välkommet emot dem!

På riktigt, fast på roligt, inte på allvar

Jag är igång igen. I söndags gjorde jag ett veckoschema där jag planerade in skrivande på bok Tusenskönan klockan 20:00-21:00 varje vardag. Dessutom har jag planerat in Friskis & Svettis. Bättre sent på terminen än aldrig. Yoga två gånger i veckan borde väl få mina skrivnerver på plats? Jympa och gym ska det också bli, och jag ska fortsätta med mina morgonpromenader. Morgnar skulle kunna vara bra tid till att skriva, men med mina morgonrutiner inklusive morgonpromenaden räcker tiden inte till. Som tur är har jag eftermiddagar som dessa – mina måndagar. Jag har redan tillbringat en timme med att skriva, på Café Tuppen, från cirka halv ett till halv två. Bara jag kommer förbi "censurion" ska det gå att skriva.

Jag skrev i går, förresten, ett första försök sedan förra måndagen. Jag tänker som så: jag försöker inte skriva. Antingen skriver man eller så skriver man inte. Det finns inget mellanting. Jag skrev. Och började om och skrev om, skrev om, skrev om, och skrev slutligen SKRÄP! med versaler över resten av papperet. Det var för övrigt ett gulligt ljuslila brevpapper med vita kaniner och vita blommor på. Man skriver inte vanliga brev nuförtiden, sådant där ålderdomligt med bläck- eller blyertspenna i kuvert med frimärke på. Jag som en gång, i min barndom, samlade på brevpapper. Nu vet jag inte vad jag ska göra av alla dessa brevpapper. Från och med i går skriver jag på dem, för att göra skrivandet lite roligare, lura kritikern och låta det blir mindre allvar...

Annars har jag fem pärmar, två stora vita boxar från IKEA, och två mindre gröna boxar från IKEA, som alla innehåller skrivet relaterat till böckerna Tusenskönan och MK.

Nu är jag som sagt igång med skrivandet igen, och den här gången på riktigt, fast på roligt, inte på allvar.

Annars har jag ägnat de senaste veckorna åt höststädning, inredning, bakning, målande av skohylla, målande av akryltavlor (en med en nunna på och en med två stycken på en bänk). Så fort jag köpt mig en digitalkamera ska jag lägga upp bilder på bloggen. Som det är just nu lägger jag ned mina pengar på nya glasögon, ett par solglasögon (otroligt för att vara mig, har aldrig haft solglasögon förut, typ), kontaktlinser (också första gången för mig! - förunderligt fantastiskt, värt ett eget inlägg bara det!) och som sagts först i dagens inlägg Friskis & Svettis. Så mina pengar rullar iväg från mig, och digitalkamera är inte direkt prioritering nummer ett, fast det vore roligt att ha en!

Skrivande ska dock vara en av mina första prioriteringar, och det ska ge resultat, om inte annat på ordmätaren som inte rört sig på en månad snart nu! Jag kommer igen. Men peppa mig gärna! Just nu tycker jag att boken suger och funderar på att börja om helt och hållet...

Which Woman Warrior Are You?

I took the "women warriors" quiz on gURL.com
		my woman warrior is lakshmibai Like Lakshmibai, it seems like you plan things carefully and take time to investigate all the options. When Lakshmibai went to battle, she often consulted all types of political strategists, whether they were books or seasoned warriors. Read more... Which woman warrior are you?

Kaféklichén

Som alltid hade jag måndagseftermiddagen ledig. Redan innan dess, ja, redan i går söndag, bestämde jag mig för att jag skulle tillbringa måndagseftermiddagen på kafé. Ändå fann jag visst motstånd när eftermiddagen kom. Först gick jag runt lite i butiker, innan jag äntligen satte mig med en cappuccino och en smörgås i ett hörn av Systrarna Ericsson, och skrev. Jag piffade upp och trendade till kaféklichén genom att ha MP3-spelare (länken leder till bild på just min!) med moderna små pluggar i öronen. Och ja, jag lyssnade givetvis på min absoluta favorit, Gackt.

Jag satte igång att skriva meddetsamma, och vips och hoppsan, så lätt det ändå gick, särskilt med tanke på hur mycket ångest, tankemöda och energi jag under de senaste veckorna lagt ned på att klaga på att jag inte skriver, oroa mig för att jag inte skriver, stressa upp mig för att jag inte skriver, önskar att jag skrev, önskar att jag var inne i ett flow-läge, och så vidare.

Trots den trevliga kafémiljön satt jag där bara tills jag avslutat ätandet och drickandet av allting, inklusive glaset med vatten, det vill säga i ungefär en timme. Någonting är det, jag vet inte vad, som får mig att få aningen dåligt samvete för att jag sitter och skriver i en miljö där man ska sitta och äta och prata med sin bordsgranne. Hur känner ni när ni sitter på kafé? Jag har nog inte riktigt fastnat i kaféklichén...

Jag skulle kunna låtsas prata med Maximilian eller sitta och sjunga med Gackt, men det skulle se galet ut i andras ögon, eller hur? Nog skulle du haja till om du såg en tjej som satt för sig själv och sjöng:

“kono heya ni mada okiwasureta... kimi no omokage o sagashiteiru yo... me o tojireba ima mo kimi ga... soba ni iru you na ki ga shite... itsuka wa atarimae no you ni... wakare ga kuru koto... wakatteita no ni“ ...

...Ja, ni fattar konceptet... Det är en av de där låtarna som nästan är omöjliga att lyssna på utan att sjunga med i (Texten till låten Kimi ni Aitakute (jag vill träffa dig) tagen härifrån). Apropå det, en sång som nästan är omöjlig att gå till... Ja, alltså. Efter mitt besök på Systrarna Ericsson gick jag till stadsbiblioteket. Mellan skönlitterära avdelningen och fackavdelningen finns en gångbro, och medan jag gick på den gångbron lyssnade jag till “Vanilla”, och jag måste tillstå att det var riktigt svårt att inte börja dansa! Sätt på låten på riktigt hög volym, blunda och lyssna, eller ställ er upp och gå och försök att inte gå i takt! Tänk er att ni har hörlurar i ögonen och musiken riktigt, riktigt i huvudet och i er – det blir helt omöjligt att inte gå med musiken.

Och ja, här måste jag erkänna att jag är ny på det här med MP3-spelare. Jag köpte en på Clas Ohlson innan Frankrikeresan för att ha med mig på resan, en med “bara” 2 GB (som också är kombinerat USB-minne), nog för mig att få med mig bara min absoluta favoritmusik, men ingenting mer än så.

Hursomhelst, på biblioteket gick jag till kafé nummer två. “Café Tuppen”. Och där kan jag sitta i lugn och ro att skriva fast kaffet tar slut, utan dåligt samvete. Den här gången blev det en helt onödig kanelbulle till kaffet (som förstås var spetsat med mjölk), men då tänkte jag som så att jag sedan kanelbullens dag i torsdags (4/10), nu har provat på tre sorters kanelbullar, och det är ju bra, för att jag ska kunna se vilken kanelbulle som är godast och lära mig känna skillnaden på kanelbulle och kanelbulle (lite som vinprovningen under veckan i Frankrike). Visst låter det fånligt löjligt? Men det är roligt med knasiga ursäkter till saker och ting, helt i onödan, eftersom det är bara mig själv jag ursäktar mig för. ^^;; Och roliga paralleller är alltid kul att dra.

Anledningen till att jag först valde Systrarna Ericsson var för att de har cappuccino, något som inte finns på Café Tuppen, och sedan Frankrikeresan har jag blivit fast i cappuccinovärlden (innan dess var det latte som gällde, innan jag för några månader sedan tröttnade på det, och körde med min vanliga kaffe med mjölk istället), och därför ville jag få mitt cappuccinolystmäte tillfredsställt först.

Precis som på Systrarna Ericsson var det inga som helst problem att skriva på Café Tuppen. Jag skrev så bläckpennan glödde i min lilla spiralanteckningsbok. Jag föredrar anteckningsböcker och -blogg med spiral, framför annan limning. Där blev det ännu någon timme av skrivande innan jag flög iväg över till fackavdelningen igen och lånade med mig Natalie Goldbergs “Skriva med kropp och själ” (Writing Down the Bones), en bok som jag lånat och läst förut, men som jag tänkte att jag denna gång kunde läsa med andra ögon och annan infallsvinkel eftersom det var några år sedan jag läste den sist. Visserligen har jag läst så många böcker om att skriva att jag tycker att jag kan allt som står där, men det är alltid bra att påminna sig själv om självklarheter, inspirera sig med orden från någon som lyckats, och kul med annan synvinkel. ...Det enda som verkligen, verkligen, verkligen hjälper, och det vet jag, är att skriva. Skriva, skriva, skriva. Och läsa, läsa, läsa.

Jag har börjat läsa skönlitterära böcker igen, var ett tag sedan jag tog mig tiden, och det blir färre och färre böcker som man hinner med under åren. Bara jämför med hur jag i lågstadiet lånade med mig femtio böcker hem och läste ut allihop under lånetiden utan att behöva låna om böckerna en enda gång!

Nu är jag nere på femtio böcker per år (eller femtio upp till hundra), och då klumpar jag ihop allt i den sammanräkningen: barnböcker, manga, manwha, andra serieböcker och seriealbum, fackböcker och skönlitterära böcker. Men inte tidningar och tidskrifter. Fyra böcker per månad, och vissa månader inte en enda utläst bok. Ack, ack, ack. Det låter inte alls som bokslukaren jag var under min barndom, då jag läste en bok om dagen, lätt överdrivet. Jag har gått och blivit gammal. ^^

Jag får skynda att försvara mig själv genom att säga att jag skriver betydligt mer. Men det är väl inte heller helt sant? Eller är det...?

National Novel Writing Month

Den tredje oktober anmälde jag mig efter visst övervägande till National Novel Writing Month, förkortat NaNoWriMo och mer information om vad det innebär finns här. I korthet kan man säga att man ska skriva en roman på 50,000 ord på en månad, från första till sista november, och det är en tävling där alla som klarar det är vinnare.

Någonstans vet jag med mig att det är ett kanske inte alldeles klokt beslut, eftersom jag borde koncentrera mig på bok Tusenskönan och ingenting annat. För i NaNoWriMo-konceptet ingår att det man skriver under den månaden ska vara någonting nytt som man inte skrivit något på innan.

Fast jag tänker som så, att jag behöver något som triggar igång mig.

Jag har funderat kring vad jag ska skriva på under NaNoWriMo och det första som slog mig var en spinoff på bok Tusenskönan. Men då måste den in i beräkningen, och vad som händer där måste förstås på ena eller andra sättet påverka Tusenskönan såväl som MK (den fristående fortsättningen).

Min andra idé var att skriva på BÄ, fast på en del av BÄ som är helt oskriven. Om ni minns tidigare inlägg om BÄ består den av olika berättelser, som har någonting gemensamt, och således kan sägas vara en novellsamling snarare än något annat.

Vidare funderingar fick mig att börja plotta på BÄ, och nu kliar det i fingrarna – jag vill skriva på historien om Leda, Hed och de andra, men nu har jag ju Maximilian som formeligen skriker efter mig vid det här laget, så länge som jag negligerat honom.

Höststädning i all ära – det finns ingenting som slår skrivande. Jag ska bara ta mig över starthindret, den där smått oöverstigliga muren, och sedan kan jag börja skriva igen. Tänk inte, gör bara. Hört det förut?

Nick, nick.

Galleri Jenny

Nu har jag äntligen fått de fyra tavlor jag målade i Virsbo på min dator, så nu kan jag visa upp dem här. De är alla fyra målade i samma stil – en stil som innan kursen inte var min egen, men som under kursens gång kom att bli ett nytt sätt för mig att måla på. Läraren började kladda och ändra på en av mina tavlor, den namngiven “Gränden”. Och där det tidigare var korsvirkeshus och en dam i blå klänning blev nu någonting helt annat. Hoppas ni gillar vad ni ser!



Gränden

Paret

Tornen

Byn

Höststädningen fortsätter...

Ju mer jag städar och fejar, ju mer vill jag fortsätta, och desto fler saker kommer jag på att göra. Min höststädning har ingen ände, vilket på något vis ändå känns bra. Dock har jag en känsla av att jag bara smiter undan. Jag tänker som så att jag behöver ett städat och trivsamt hem för att kunna slå mig ned för att skriva. Jag bestämde att jag skulle ägna den här eftermiddagen till skrivande, men hittills har det blivit promenader och städning, samt tittande i kokböcker – inspirerande, minsann! Och nu är det dags för middag, och sedan hade jag tänkt se på ett teveprogram klockan nio... Men efter middagen och innan tevestunden borde jag kunna klämma in en skrivarstund, fast jag skulle ju ha behövt ställa iordning böckerna i sovrummet...

Jag som hade tänkt gå efter mallen “skriv – bara gör det! – och tänk inte!”, men det ligger ändå något i den just nu påhittade formeln: harmoniskt hem = harmonisk själ = bättre upplagd för fokuserad skrivarenergi...