Liksom ormen som biter sin egen svans

Liksom ormen som biter sin egen svans, går jag i cirklar. Jag återkommer ständigt till samma saker. Gång efter annan trampar jag i samma spår, och inser inte alltid att jag gått där förut, liksom spåren suddats ut på vägen.

Mitt minne sviker, och på samma vis som jag förundras över minnet använder jag mig av minnet i böckerna – minne som en källa till diskussion. Minne som tema. Minne som sorg. Minne som förbannelse.

Ständigt återkommer också snön i mina berättelser. Det måste bero på att jag tillbringade mina elva första år i Umeå, och därför har en speciell känsla för den hårda skaren, för pudersnön inunder när jag med ett krasande trampar igenom, för de glittrande diamanterna över de vita fälten, och de långa blå skuggorna som följer mig när jag går.

Precis som snön återkommer, återvänder jag till samma inspirationskällor. Till musiken och musikvideorna, till bilder och känslor jag känt förut.

Gackts Sekirei ~seki ray~ inspirerade mig 2005 när jag först skrev på BÄ, när det var olika texter, där alla inte hörde samman, på det sätt som jag inser att de gör nu. För som sagt, först senare har det blivit något slags helhet (se tidigare blogginlägg). Förutom att låten är underbart vacker och sorglig, stämningen stark och förunderlig, så är den fantasitriggande för mig, och snön kallar på mig, liksom fotspåren i snön. Detta att se sig själv, med egna ögon och andra ögon samtidigt. Och nu i går när jag såg videon igen, eftersom gårdagens blogginlägg fick mig att söka vidare på youtube, insåg jag att Gackts video kunde ge mig mer.

Jag ramlade över en fansubbad version, med engelsk text, och medan jag läste och lyssnade kände jag att mörkret i låten, speglar sig i mörkret i Tusenskönan. Det mörker jag vill åt, men som jag samtidigt fruktar, och inte riktigt vågar ta fatt i. Det som är svårt att skriva om. Just för att jag vill beröra.

Jag vill gråta, för om jag kan gråta så kan läsaren gråta. Men det är väldigt svårt att åstadkomma något sådant, och därför tänker jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Dessutom mår jag bra, och gråter inte alls ofta, och då blir det värre. Men läser man något tillräckligt sorgligt, berörbart, går det ändå. Så det borde gå, även för mig.

När jag ser på Sekirei ~seki-ray~ och lyssnar till texten, undrar jag hur mycket som är omedveten inspiration, hur mycket det man ser, hör, känner, som man inte är medveten om slinker in i ens skrivande, biter sig fast och gör skillnad, blir betydelsefull och kanske rentav tar över. Även om jag skriver medvetet, och inte använder ens ett enda ord utan att vara medveten om valet, finns där massor som jag kanske inte väljer, som ändå bara finns där, som är taget utifrån och redan finns hos någon annan, som nått från någon annan till mig, någon annanstans. Och som nu blir till något annat i mig.

Då tänker jag att det är mixen som gör det till mitt egna personliga. Det är blandningen som blir det originella, snarare än till exempel språket, för språket är väl inte direkt märkvärdigt, ingenting utöver det vanliga, precis som var och en av ingredienserna inte är ovanliga, var och en för sig. Men blandningen, blandningen... Så hoppas jag, i varje fall.

Här är musikvideon med emintent översättning till engelskan av Mina-P som också gjort det geniala draget att bara ha texten enkel, utan konstigheter, rakt upp och ned och med stor stil så man ser vad där står.

Gackt – Sekirei ~seki-ray~

Angående musikvideor: jag ser hellre på en video som berättar en historia, än de som bara är sexistiskt dravel, vilket de flesta amerikanska videor synes mig vara.

Mer och mer inser jag vad musik betyder för mig: utan musik, inget liv. Precis som att skriva är liknämnigt med att andas.

Och Gackt gör underbara ballader, som Last Song, här nedan i en live-version, på piano. Jag tycker det blir mäktigt, bara pianot och sången, ingenting annat. Pianot och den djupa rösten. Det är allt som behövs. Enkelt ger rent, rent ger vackert. På samma vis skulle jag vilja att det jag skrev bestod av något slags enkel, om inte allmängiltig så i alla fall berörande, sanning.

Nedan är en långversion av låten Last Song, men det är värt varje minut av lyssnande, så ge den lite av er tid. För den som undrar vad Gackt egentligen sjunger finns en utmärkt översättning till engelska av Mina-P här.

Och nu vet jag att jag i och med att jag insåg hur man lägger upp videor och bilder på bloggen, har gjort det lite väl ofta, bara för att det är så kul, och jag vill dela med mig av det som berör mig. Jag vet också att ingen, om någon, verkligen lyssnar på det som läggs upp.

Men jag ber er, lyssna i alla fall på den här (lyssnar ni fler gånger kan ni snart göra som jag: sjunga med när ni lyssnar). Om inte annat är det min Last Song här på bloggen för ett tag. (Säger ni “puh” nu? - men jag lovar bara kanske...)

(En sak till: det kan bli hackigt när man tittar, men om man låter låten gå ett tag utan ljud och sedan drar tillbaka markören, och ser på sådant som redan tidigare blivit rödmarkerat, hackar låten mindre. Annars kan man köra igenom den en gång utan ljud och sedan trycka på "replay")

Gackt – Last Song

Inspiration från musikvideo

T.M.Revolution - Vestige - ヴェスティージ

med engelsk fansub och japansk text


utan text - för bättre fokus på handling

Stort blir litet – I'm afraid of salads

Gårdagens skämtsamma klagande, tillsammans med Midsomer Murders, fick mig att börja tänka igen, börja fundera aktivt på boken och skriva ned anteckningar både under nämnda teveprogram och strax innan jag somnade.

Men vad jag fortfarande har problem med är att jag har fått det att bli så stort, så stort och tilltrasslat, att jag inte vad jag riktigt ska göra för att tona ned det, och konkretisera det som blivit alltför luddigt abstrakt, eller vad jag ska dela upp det i för att göra det hanterbart.

Angående uppdelning: Scener är en bra lösning, bättre än kapitel, kom jag fram till på dagens promenad. Kapitel kan bli på runt tjugo, trettio sidor tätskriven text, och då är scener färre sidor än så, och mindre storlek innebär genast och omedelbart att det blir lättare att verkligen ge sig på och skriva det.

Detta positiva till trots sitter jag här och kommer ingen vart, och ägnar min tid åt wallpapers, bloggande och musik istället.

Det är lustigt, men det är precis innan somna som allting blir som mest klart. Då ser jag hela boken framför mig, båda böckerna, lika verkliga, konkreta och vackra, som jag är verklig (nej, jag är inte vacker, bara konkret). Jag bara önskar att jag kunde se allting lika bra när jag var ordentligt vaken.

Det går väl inte att komma ifrån: det är endast genom att konkret skriva om saken ifråga som den blir klar och riktigt synbar.

Och det för mig tillbaka till scenuppdelningen som inte är någon ny syn på saken, direkt, för jag har diskuterat det förut. Men inte levt efter det. Och det är väl det som är problemet. Men då delade jag upp förarbetet i scen-efter-scen. Nu menar jag att jag ska skriva i scen-efter-scen. Det är skillnad. Jag ska bara se till att det verkligen blir skillnad också.

Och att jag vågar göra en skillnad. Inte bara i fråga om att skriva, utan i fråga om att våga skriva något som ger resultat, småningom blir klart och gör en skillnad ute i stora världen också.

Grattis på födelsedagen, Imai!

Imai tillhör,

tillsammans med Maximilian och Hyun, den starka trion.

De är huvudpersonerna och jättarna i mina bokprojekt Tusenskönan och MK. Imai är även något av jätte i bokstavlig bemärkelse med sin längd på 195 centimeter.

Bilden intill, som fått tjäna till inspiration för Imai tillsammans med många andra bilder av samme man, föreställer j-rockaren Kamijo, tidigare sångare i visual kei-gruppen Lareine och numera sångare i dito visual kei-gruppen Versailles, en man av den mer blygsamma längden på 173 centimeter. Naturligtvis har Kamijo, precis som alla andra bildförlagor jag använder mig av, ingenting att göra med mina skapelser, varken personlighetsmässigt eller på annat vis. Förutom den lilla detaljen att jag hämtar inspiration till utseendet när jag skriver.

Vad gäller Kamijo har jag knappt lyssnat alls på hans musik, förutom nu helt nyligen i dag, och jag måste säga att jag inte fastnade, varken för musiken (lyssnade lite smått på ett par låtar med Lareine och en med Versailles på youtube), eller Kamijos röst – om inte annat tänkte jag mig en helt annan slags röst till Imai, där Kamijos röst är alltför ljus. Men det kanske är sådant gillande som kan växa fram.

Ofta är det ju de artister som tar tid att verkligen lyssna in sig ordentligt på, som är de allra, allra bästa, och de som man sedan aldrig, aldrig tröttnar på, vilket Gackt är ett lysande exempel på.

Men för att återgå till Imais utseende, så är jag kräsen även där. Det är bara vissa bilder med Kamijo som duger, långtifrån alla. Jag tänker mig Imai med långt, lockigt blont hår, som går långt ned över axlarna på honom, nästan till midjan, med en blond färg som har viss dragning åt rött ibland, när ljuset är det rätta.

Namnet Imai kommer från den japanska tecknade serietidningen/mangan Power!! och är såvitt jag förstår egentligen ett japanskt efternamn, och ett relativt vanligt sådant tillika. Men jag vet inte ifall det också kan användas som förnamn. I och med min Imai blir det i alla fall så.

Imais personlighet blev klarlagd på tidigt stadium, genom födelsehoroskop och karaktärsnoveller i olika versioner, och därmed står han mittemellan Maximilian och Hyun i fråga om svårighetsgrad, gällande hur svårt det är att porträttera honom, där Maximilian är den svåraste och Hyun den enklaste.

Imai har förkärlek för långa monologer, som dessutom är riktigt roliga att skriva, tycker jag, precis som Imai själv gillar att hålla dem för mig – och för annan publik i form av andra bokgestalter.

En bok blir bättre om det finns kontraster i den. Förutom att jag försöker bygga upp en värld som i nästan allt bygger på kontraster, ger jag mig också på att skapa kontraster i karaktärerna såväl som mellan de olika karaktärerna.

Medan Hyun är en känslornas man, som aldrig kan bortse från känslorna och oftast låter sig styras av dem, är Imai något av Hyuns motpol. Imai agerar och tänker objektivt. Han har förmåga till sympati och förståelse, och kan verka romantisk och känslosam på ytan, men han är innerst inne väldigt distansierad, rentav kylig och mycket intellektuell, och därtill intellektualiserande, och det är, vågar jag mig på att gissa, just dessa drag i hans personlighet som fått honom att klara sin barndom utan större men än han faktiskt fått...

En gång i tiden, då de två böckerna var en trilogi, var den första boken tillägnad Imai och hans barndom. Till skillnad från Hyuns glada barndom, hade Imai, om inte en helt olycklig så i alla fall en väldigt händelserik barndom, med en hel del traumatiska upplevelser. Redan vid tio års ålder miste han sin far och blev själv far i huset, och det har satt sina spår, men inte enbart negativa sådana.

Imai är en självständig människa som vet att klara sig. Dessutom är han driftig och beslutsam, praktiskt och organisatorisk. Han är en politikernas man, med stort inflytande, och förmåga till objektiv kylslagenhet, men han är inte politisk såtillvida att han går som katten kring het gröt, tvärtom, han är mycket rättfram (dock samtidigt strategisk), en rättframhet som i vår värld inte skulle vara helt fördelaktigt, men som i och med Imais position är helt på sin plats, och till och med en tillgång i hans yrkesroll. Han växte upp underklass och för underklassens talan.

Tillsammans med ovanstående karaktärsdrag gör hans charm och karismatiska utrstrålning honom till en farlig människa, som man ogärna vill göra till fiende. Med det inte sagt att han är the bad guy i mina böcker, för det är han verkligen inte. Tvärtom, hans behagliga sätt och som sagt hans utstrålning, gör att man hellre, och mycket gärna och av egen fri vilja, vill vara hans vän.

Och ger man honom den chansen så har man en lojal vän för livet.

Lilla djävulshornsprydda kritiker, åh, vad jag gillar dig, du satans gulliga tjej (vilket fasansfullt, pinsamt dåligt rim)

Någonstans tror jag att jag letar efter det ultimata sättet att berätta min berättelse på (och om jag inte strävade efter det skulle jag aldrig bli bättre och bättre). Jag vet att man kan välja bland tusentals ord, där varje ord har sin synonym, där varje ord ger en viss klang. Det blir val och åter val. Varje litet val bygger upp någonting, och för texten i en viss riktning. Det är skrämmande.

Dessutom vill den lilla djävulshornsprydda kritikern inte tystna.

Ständigt hör jag kritikerns röst, och för varje nytt ord jag skriver skriker den i mitt öra att ordet jag valt är fel och dåligt och inte platsar, inte hör hemma där, inte borde skrivas över huvud taget, för tillsammans med alla andra felaktiga ord jag får ur mig bildar de en usel, för att inte säga vidrigt dålig helhet. Det är inte det att jag är klagobenägen – jag bara talar om hur det är. Detta är ju ändå ingen klagomur utan en blogg...

Men skrivkrampen(?) har släppt nu, äntligen! Och jag har förutom de där tre raderna som jag skrev häromdagen (och som inte ledde någonstans och inte är något att ha kvar) även skrivit 12 rader till, eller 185 ord för att vara ännu mer exakt! Visserligen är det ett stycke som jag skrivit en version av redan tidigare, men då var stycket ännu sämre, och nu är det bara dåligt...

Kanske är någonstans all denna klagan bara en högfärd, någonting högmodigt i mig? Som om jag begär av mig själv att jag ska klara av att göra det som inte ens publicerade författare gör: nämligen skriva perfekt i första utkastet.

För det är väl därför kritikern bubblar på? För att jag – kritikern – har någon slags idealbild, som baseras på hur en publicerad bok ter sig för mig. Där boktexten har gått igenom flera korrigeringsturer under vägen, för att inte säga agenter och förlag, massor av turer fram och tillbaka och mycken redigering, innan den nått fram till mig.

Och här sitter jag och tycker att det jag skriver är förskräckligt för att jag första gången jag skriver texten ifråga ska ha den på samma nivå som en redan publicerad bok? Är det inte förment av mig, så säg!

Jag måste verkligen komma till (men det är så förbannat svårt(!)) den punkten att jag accepterar och villigt skriver vidare under det att jag skriver första utkastet av något, det må vara bok Tusenskönan eller bok MK eller bok BÄ eller ett blogginlägg.

Utan kritiskt öga blir ingenting bra, men det kritiska ögat ska finnas där efter det att det första utkastet är klart, inte före, inte innan, inte medan jag skriver.

Varför, varför, varför kombinerar jag alltid korrekturläsaren (den utbildade yrkesrollen) med författaren (den endast-enstaka-dikter-publicerade-rollen)?

Jag har glömt hur man når “flow”-läget. Jag har absolut ingen aning. Jag bara hackar fram, som en motor på sista versen, med en sinande, droppande tank. Och det tär och irriterar och får mig att ilskna till, vilket inte gör saken bättre. Att jag inte bara kan stoppa den där överkritiska delen av mig själv i papperskorgen för ett slag!

*Harkel*. Nej, nu ska jag lämna det här för det börjar banne mig likna en klagomur.

Nu ska jag återvända till skrivandet, för envis är jag – tills det är dags för Midsomer Murders, som jag annars alltid brukar glömma bort går klockan 21:00 på SVT1 på tisdagar.

Och då ska jag tänka mig att det är kritikern som blir mördad! *blodtörstigt flin*

Saktfärdig men enveten och tålmodig

Jag följer Linda G:s exempel och gör Djurtestet.

Testresultatet pekar kanske på anledningen till varför det inte går så bra att vara snabb och effektiv gällande mina bokprojekt...

Här är resultatet:

You're a Tortoise!

Wise and somewhat weary, you will likely live to an older age than anyone you know. You have the weight of the world on your shoulders, or at least your back, and you find it hard to see around these vast concerns. Nevertheless, you take it all in stride and hide from problems less than others might think. Slow and steady wins the race, if only by outliving the competition.


Take the Animal Quiz
at the Blue Pyramid.

Hey! Hey! Hey! Telephone Box!

Vad gör jag?

Ja, vad gör jag med min fritid?

Jag spelar Go, det ena blixtsnabba spelet efter det andra, där stenarna flyger fram över brädet, glänsande i gnistrande regndroppar. Höstregnet faller utanför och jag klickar på ett virtuellt gobräde. Jag dricker svart te med mjölk, och svär när jag ännu en gång förlorar och åter bli tvungen att ha tre hjälpstenar istället för två vid spelets början. Jag spelar för snabbt, på felaktig instinkt. Jag tänker ju inte! Men när jag löser goproblem tänker jag, fast bara lite, lite mer. Jag är fortfarande (alltför) snabb och missar ibland, rentav enkla saker som jag väl borde kunna lösa med lite tankearbete.

På samma vis tänker jag inte speciellt mycket när jag läser det ena efter andra äventyret med Thorgal, mer än att jag väl borde kunna åstadkomma något lika spännande när jag skriver? Även om jag inte skriver om en svarthårig, av vikingar uppväxt stjärngosse – och det i ordets rätta bemärkelse, eftersom han som litet barn strandade i en rymdkapsel någonstans längs Nordens kustband...

Reflektioner fladdrar som sagt förbi, och bland dem och en och annan tanke om att läsandet kanske kunde ge inspiration till BÄ, att jag kanske skulle försöka att skriva på BÄ när jag nu har skrivkramp gällande Tusenskönan?

För jag inser att det är skrivkramp – writer's block – jag har.

Eller är det bara som jag låtsas eller tror? Kanske har jag bara blivit tillfälligt lat? Det kanske bara är det att jag inte försöker.

Jag tar en munfull blåbär och lyssnar på musik. Lyssnar på min absoluta favorit Gackt, och på Miyavi och abingdon boys school, och tittar på det japanska progammet Hey x 3 Telephone Box på youtube och skrattar.

Där har vi något som är typiskt japanskt, ett av de där fåniga, gulliga, söta och roliga programmen som de fyller teverutorna med, där kända artister pratar med varandra om världsliga och meningslösa ting, och samma kända artister gör dumma saker som ofta involverar plingplong-ljud och färgglada plastleksaker, där halva teverutan fylls med rosa och blå textremsor av vad den kända artisten just sagt och man hör hur publiken skrattar, och inte kan låta bli att skratta med själv.

I den nämnda programserien med telefonboxen går en känd artist eller ett känt band in i en röd telefonbox, och ställer sig att prata i en telefonlur, vars sladd inte leder någonstans på riktigt, med en rosa och virtuell, tecknad telefonbox som ser ut som en glasspinne eller en klubba med armar och ben (och som jag antar att bara tevetittaren ser om inte artisten/bandet också ser den på en skärm eller så).

Och telefonboxen är som sagt gulligt rosa, och har pipig röst:

“Hej! Jag heter Hey! Hey! Hey! Telephone Box! Trevligt att träffas!”

Meningen med detta korta program är förstås att göra rolig reklam för artisten/bandet, och varje program avslutas med något klipp från nylanserad singel/skiva.

Här nedan, två exempel på Hey! Hey! Hey! Telephone Box!. Den första med Gackt och den andra med abingdon boys school.

De är subbade, men mitt i avsnittet om Gackt görs det reklam för hans egna smyckeskollektion Darts, och just det korta inslaget är inte subbat.

I början av avsnittet med abingdon boys school säger speakern att T.M.Revolution aka Takanori Nishikawa är med i bandet, och just den meningen är inte subbad, men annars är allt med engelsk text.

Gackt
talar i Heyx3 Telephone Box!

abingdon boys school
talar i Heyx3 Telephone Box!

En komplex individ med kaninsjäl

Efter tips från Sama som fick det från Skrivtips som fick det från Johanna W:s nyhetsbrev, har jag nu också gjort det när jag såg att även Angelica gjort det. Vad? Jo, bokquizzet på The Blue Pyramid-sidan.

Jag gjorde det tre gånger, och jag säger tredje gången gillt, för jag gillade inte första resultatet jag fick, för jag svarade “fel” på första frågan, och sedan gjorde jag det en andra och tredje gång med “rätt” svar på första frågan. Jag är inte kort och koncis; jag är den som maler på och på och på, för om inte annat “omständligar” jag gärna till det, så att säga.

Den andra gången jag gjorde det blev jag inte missnöjd men inte helt nöjd, så jag tänkte “tredje gången gillt” och gjorde det därför igen, och sade mig själv att jag kunde vara en mix av tre böcker, eller i alla fall två – två går jag med på, så två böcker får det bli.

Andra gången blev jag Richard Adams Watership Down, och det är en av mina favoritböcker, som jag läst många gånger – första gången när jag var nio. En av anledningarna till att jag först tyckte att jag inte kunde vara Watership Down är för att jag ödmjukt tycker mig fela i det att jag skulle vara “one of the greatest people of all times”, men om jag bortser från det och från det faktum att jag ställer mig tveksam till om jag verkligen skulle ses som barnslig (i allmänhetens ögon alltså; de som inte ser hur jag barnslar mig när jag är ensam, likt råttan som dansar på bordet när katten är borta), så passar det nog in på mig.

Den tredje boken The Sound and The Fury var pang på rödbetan, kan man säga, i fråga om krisbiten, så den gick jag genast med på är jag, men den sade inte hela sanningen, varför Watership Down balanserar och nyanserar en aning. Om inte annat finns det ett underbart starkt hopp om en ljus framtid i Watership Down som saknas i The Sound and The Fury, och jag är i grunden en mycket positiv, hoppfull människa. (Sade jag att boktestresultaten glömde tillägga att jag ändå tar saker för allvarligt?)

Men om jag nu är en blandning måste jag väl vara The Sound and The Furry?

Eller The Furry Sound för att driva det ännu längre, haha!

Här är mina resultat:

You're Watership Down!

by Richard Adams

Though many think of you as a bit young, even childish, you're actually incredibly deep and complex. You show people the need to rethink their assumptions, and confront them on everything from how they think to where they build their houses. You might be one of the greatest people of all time. You'd be recognized as such if you weren't always talking about talking rabbits.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

You're The Sound and the Fury!

by William Faulkner

Strong-willed but deeply confused, you are trying to come to grips with a major crisis in your life. You can see many different perspectives on the issue, but you're mostly overwhelmed with despair at what you've lost. People often have a hard time understanding you, but they have some vague sense that you must be brilliant anyway. Ultimately, you signify nothing.


Take the Book Quiz
at the Blue Pyramid.

Dessutom är jag förkyld

Det har blivit blåbärsplockning igen, och fler gånger lär det bli. Just nu känns det som om jag är bättre på att rensa bär än på att skriva, och då har jag knappt rensat alls, utan skjutit upp det och slarvar lite när jag väl rensar. Jag har skjutit upp skrivandet också, och istället ägnat mig åt att spela Go, lösa goproblem, och studerat joseki och fuseki genom dataspelet The Many Faces of Go. Allt för att komma ifrån det där jobbiga stadiet jag befinner mig i just nu i mitt skrivande på bok Tusenskönan, eller de jobbiga stadierna för det är flera faktorer.

Jag insåg ute på gårdagens promenad att jag, istället för att klaga över allting som inte känns greppbart och är osäkert då jag inte vet vad som egentligen händer och jag dessutom inte har en aning om hur jag ska gestalta det, skulle ta och koncentrera mig på de delar som jag faktiskt är säker på, och skriva dem. Vilket i mesta fall innebär omskrivande av saker jag delvis redan skrivit, men det så uselt att de verkligen behövs skrivas om. Det är dock ändå omskrivning, och sådant är drygt, för att inte säga mycket drygt, och tradigt. Jag drar mig in i det längsta.

Ödets ironi ville att jag skulle komma att göra just det jag sade mig inte klara: att gå flera dagar utan att skriva alls. Jag skulle få abstinens, sade jag mig. Jo, pyttsan. Visserligen har jag tänkt på och funderat kring bok Tusenskönan, och som alltid associerat mycket i min vardag till boken och dess värld, men jag har inte skrivit konkret, mer än ett par meningar. Och nu har det gått en hel vecka.

Mina distraherande aktiviteter fungerar alldeles för bra. Det är alldeles för roligt att spela Go. Jag vet inte hur jag ska komma igång med skrivandet igen.

Spökbilder

Jag rensar i mitt bildarkiv för böckerna MK och Tusenskönan, i den mapp som heter Inspirationsbilder, med alla dess undermappar. Och medan jag flyttar bilderna hit och dit, händer plötsligt någonting konstigt.

En bild som i miniatyrläge ser ut som en vacker kvinna med slitsad klänning (en av Maximilians heta objekt), ser i “bildspelsläget” (ni som har svensk version av WinXP vet vad jag talar om), ut som en bild av Maximilian själv! Jag befinner mig dock i inspirationsbildsmappen för just Maximilian, och filen ifråga heter BlondeDude, men det syftar verkligen inte på kvinnan, jag lovar, för hon är brunett.

Nå, jag hittar bilden på den heta ladyn, som faktiskt också slunkit in i Maximilians mapp, en jpg-fil som bara är namngiven med ett långt nummer, och flyttar på den, och när jag har lagt den i annan mapp ser den ut som kvinnan både i miniatyrläge och i bildspelsläget, dvs. i storbildsversion. Puh, tänker jag, nu är problemet löst! Men icke!

För när jag nu återgår till Maximilianmappen för att rensa vidare i bilder som inte hade något att göra i hans mapp hände samma fenomen igen.

Jag tar två bilder som i miniatyrläge ser ut att föreställa något helt annat, och flyttar på dem, men när de ligger i den andra mappen ser den ena bilden ut som Maximilian igen, medan den andra bilden föreställer precis vad den föreställt även i Maximilianmappen. Det knasiga är att den förstnämnda filen heter Maxim01 och således är en bild av just Maximilian, men bara ser ut att vara det när jag flyttat på den. Snacka om förvirrande! Jag misstänker dessutom att bild nummer två också är en bild på Maximilian egentligen eftersom den heter 02.jpg.

Och den stackars BlondeDude-bilden på Maximilian ser fortfarande ut att vara dam i slitsad klänning i miniatyrläget i bildspelsläget, och när jag klickar på bilden och ser storversionen ser det ut att vara Maximilian.

För att återgå till Maxim01-filen, så säger datorn att det är en pdf-fil. I miniatyrläge ser det ut att vara en söt liten tecknad bild på en flicka och en gris. Den kan inte visas i storbildsversion, enligt datorn, fast när jag öppnar den så kallade pdf-filen med Adobe Reader ser jag en bild som mycket riktigt föreställer Maximilian.

Men som ni minns flyttade jag på flickan med grisen, och i den andra mappen är det mycket riktigt en jpgfil – jpg, märk väl, och inte pdf – på en flicka och en gris och det syns även i storbildsversionen i bildspelsläget, och filen har ett helt annat namn.

Samtidigt har bilder som jag mycket väl minns att jag flyttat på dröjt kvar i Maximilianmappen, och lägger sig “över” bilder på Maximilian. Samma sak som med kvinnan i klänning har nu hänt med en bild på Maximilian som ser ut som Maximilian i storbild, men inte i miniatyrbild för där ser den ut som en helt annan kille.

Har jag gjort något knasigt, är det någon bugg eller är det bara min gamla dator som inte kan hänga med? Jag har två fönster öppet, Utforskaren och Den här datorn, och hoppar mellan dem, är det för mycket för systemet, att jag klipper från den ena till den andra?

Harkel och oj, nu ser varje bild ut som någon annan, och datorn blandar helt och hållet ihop konceptet och en bild i miniatyr blir en helt annan i bildspelets storbild. Det har förvärrats! Jag trodde inte det var möjligt.

Allting löste sig när jag stängde fönstren och öppnade Den här datorn på nytt. Tråkigt, men sant, men det var roligt så länge det varade, gav upphov till ett blogginlägg och gav en spöklik känsla så länge det knasade sig.

Jag undrar om det går att göra om det?

Jakten på det ultimata draget

Som om det inte räckte med Spindelharpan, tog jag redan i tisdags-onsdags upp jakten på fler distraktioner. Jag insåg att jag faktiskt har ett par andra spel installerade på datorn (förutom Windows egna), och intelligenta sådana tillika. Igowin heter ett av dem, för mig en gammal klassiker vid det här laget, men även klassiker i vidare bemärkelse, eftersom datorspelet baseras på det minst tvåtusen år gamla brädspelet Go, det enda spel som fortfarande spelas på samma vis efter så lång tid, och som enligt vissa experter sägs vara svårare än schack. Jag har aldrig fastnat för schack, men Go däremot, det är så mycket roligare! Basreglerna är enkla att lära sig, men att verkligen lära sig att bemästra spelet tar en livstid. Go är det japanska namnet på spelet vars ursprung är kinesiskt.

Det finns en helt underbar animeserie som i japanskt original heter Hikaru no Go eller på svenska Hikarus Go. Den tecknade teveserien handlar precis som det låter om en pojke vid namn Hikaru som lär sig att spela Go. Han hittar ett gammalt bräde och i detta gobräde bor en ande vid namn Sai, som levde för hundratals år sedan då Gomästare var en titel och ett yrke och en hedervärd sådan, särskilt som Sai arbetade vid hovet under kejsaren. Andra traktade efter hans titel, och en annan gomästare utmanade Sai på spel, men fuskade på sådant vis att han fick det att se ut som om det var Sai som fuskat. Eftersom Sai inte kunde bevisa sin oskuld blev han landsförvisad. Han blev så bedrövad att han kort därefter begick självmord genom att dränka sig.

Men hans ande och själ blev knuten till gobrädet genom vilket hans öde slöts. Och Sai måste vara bunden till brädet, tills han har lärt dess nya ägare (i detta fall Hikaru) att bemästra det ultimata draget, där ordvalet ger en liten vink om hur svårt det uppdraget är – om det alls är uppnåbart.

Hikaru lever i modern tid, och hittar gobrädet på sin farfars vind under ett oväder. I början spelar han endast motvilligt, och genom Sai och för Sais skull. Men allteftersom tiden går väcks Hikarus eget intresse för spelet, och han börjar att spela på egen hand, och till och med gå emot Sais råd vid spel, för att han själv vill testa sina kunskaper och lära sig spela.

I en tid av data- och tevespel ger den tecknade teveserien (baserad på manga skriven av Yumi Hotta och tecknad av Takeshi Obata) en liten vink om att det faktiskt finns något som heter brädspel. Teveserien är fartfylld, och lyckas faktiskt göra brädspelet hisnande spännande.

Under det att jag såg teveserien (för några år sedan), och precis efteråt, sökte jag runt efter massor av information om spelet både på nätet och på biblioteket. Jag köpte till och med ett enkelt bräde (hittat i en lokal leksaksbutik), och har spelat på det i alla fall några gånger. I samma veva hittade jag Igowin och spelade på datorn, och har återkommit till att spela Igowin lite då och då, i perioder.

För som med alla andra intressen som inte är skrivande så blir det periodintresse för mig, något jag satsar helhjärtat på under väldigt kort tid, vilket är lite synd, men så är det. Men det faktum att jag ändå återkommer gång efter annan till gospelandet säger en hel del om mitt intresse för spelet.

Vill man lära sig mer om spelet eller prova på att spela själv, finns det många online-sidor där man kan spela Go mot andra spelare runtom i världen, och onlineprogram såväl som program att ladda ner. Här är två länkar till sidor med programlistor, länk ett och länk två.

Igowin är, som jag sade i början av inlägget, en enkel version av det komplicerade brädspelet, där man som nybörjare spelar med 9x9 rutor. Det är också den enklare gratis- och demoversionen av dataspelet The Many Faces of Go, som jag nyligen fått tag i, och när jag nu börjat spela det känns go ännu roligare! Spindelharpan, som naturligtvis inte ens på långa vägar går att jämföra med Go, lämnade jag bakom mig redan i tisdags, till förmån för andra förströelser och nu ligger gospelande högst upp på listan.

I The Many Faces of Go kan man inte bara träna på att spela utan också göra en mängd andra saker, som att studera goproblem. Det är helt klart värdiga intelligenta utmaningar för de som gillar klurigheter och hjärngymnastik!

Jippi, lite mer än standardbrev!

I dag fick jag tillbaka barnbok 1 med refuseringsbrev från förlag nummer två, och den här gången var det lite mer än ett standardbrev, eller i alla fall inbillar jag mig det.

Citat ur brevet:

“Det är en fin berättelse som du har skrivit. Men eftersom vi är en liten redaktion med en mycket begränsad utgivning har vi tyvärr inte möjlighet att publicera det här hos oss. Skicka ditt manus till så många förlag som möjligt.”

Visst, jag förstår mycket väl att om manuset är tillräckligt bra och tillräckligt säljande spelar det ingen roll om förlaget är litet eller inte, och likaså låter större delen av citatet som taget ur någonting standardaktigt som “det här skriver vi till alla”, men det jag fastnade för, och det jag suger åt mig och till mig och verkligen hoppas är sant är “Det är en fin berättelse som du har skrivit.”.

Ingen revolutionerande mening, och rätt slätstruktet med “fin”, men ändå! Jag struntar i min egen (och eventuella andras) skepticsm och suger åt mig som om jag vore en vampyr och brevet en blodig... Nej, *harkel*, den liknelsen får nog stå kvar till hälften outtalad.

Men jag tar till mig och det lyfter mig en smula ur vardagstristessen, med hopp om att kanske, kanske, kommer ett förlag en dag att tacka ja till mitt kanske inte helt usla barnboksmanus.

Det är ett gift, säger jag dig, det är ett gift...

Tidigare hade jag Windows 2000 Professional. Nu har jag uppdaterat till Windows XP Professional, och därigenom har jag råkat in i otalet fällor. Förutom att ägna massa tid åt att städa upp på hårddiskarna och avinstallera och ominstallera mängder av program, under vilket jag gjorde det till en sport att få så många lediga MB på hårddiskarna som det bara var möjligt, har jag nyss upptäckt att bland allt det nya på XP, finns det som heter “Spel” och bland spelen hittade jag Spindelharpan.

För ett par, tre år sedan, spelade jag Spindelharpan en hel del – på en annan dator än min egen, måste betonas – och någon gång under de gångna åren funderade jag på om jag skulle ta och leta efter det på nätet, och se om det fanns någon gratisversion att få tag på någonstans, men jag gjorde aldrig allvar av den idén, för så viktigt var det inte.

Annars spelar jag aldrig spel på datorn (med något undantag för drygt ett år sedan då Simon the Sorcerer I, II, III genom nostalgiköp blev aktuellt för en kort tid, och den perioden då jag också nostalgiskt återvände till Monkey Island med uppföljningar, samt då jag spelade Prince of Persia, också mycket nostalgiskt).

Jag tycker liksom att jag har nog med frestelser när jag ska skriva.

Det finns förutom ovannämnda allmänna datorstädning, ett antal frestelser när orden tryter, inspirationen dalar och disciplinen inte vill få fäste, och bland dessa finns detta med Wallpapers eller skrivbordsunderlägg som det så fint heter på svenska.

I och med ominstalleringen, uppgraderingen och städningen av datorn, kunde jag förstås inte låta bli att leka med utseendet, söka efter Wallpapers på snygga killar *drool*, eller inspirerande bilder till mina böcker (som många gånger faller under samma kategori, i och med att huvudpersonerna är män – men, måste jag tillägga, de starkaste bipersonerna är kvinnor), och med min nyfunna mani på sortering under mappen “Wallpapers” sortera in dessa vackra skrivbordsunderlägg, prova ett tiotal olika för att slutligen bestämma mig för ett wallpaper, ändra färgschema på fönster och knappar, bara för att en liten stund senare hitta ett ännu häftigare wallpaper på nätet och ändra till det istället, varefter den blå standardfärgen på färgschemat ändrades till ljusgrå, eller var det inte bättre med den olivgröna? Ändå beklagade jag mig över att det bara finns tre färger i färgschemat att välja bland.

En av de andra frestelserna består i att surfa runt på nätet (tack och lov att jag inte använder modem), och där finns en mängd saker som jag gillar att leta efter och läsa om, oftast musikrelaterat.

Och så har vi ju detta, för mig nyaktualiserade fenomen med bloggar. Jag kan ju alltid surfa in på någon intressant blogg och se om hon eller han uppdaterat sedan sist (en kvart sedan). Eller för femtioelfte gången gå in på någon astrologisida och läsa om de där aspekterna gällande någon av böckernas karaktärer och läsa samma sak för tusende gången i den hundrande varationen.

Med alla dessa frestelser, och med det faktum att semestern är slut och vardagen med alla dessa bindande rutiner och vardagligheter fångat mig igen, hjälper det verkligen inte att frestelsen Spindelharpan aktualiserats. Meningen var att jag skulle jobba på det sista avslutande i en c-uppsats i litteraturvetenskap i dag, men vad gör jag?

Jo, jag sätter mig vid Spindelharpan och spelar det ena meningslösa spelet efter det andra för att förströ mig, och inte nog med det, jag för också logg över hur det går i varje spel och sätter upp något slags ambitiöst mål att bli bättre och bättre på spelet. Som om det är så mycket mer än slumpen som spelar in (nå, lite skicklighet också, men inte mycket).

Det enda jag kan säga till mitt försvar, och det är ett klent sådant, är att sådana här nycker inte håller i sig i mer än någon eller några få veckor. Det var samma sak med mitt intensiva Simon the Sorcerer-spelande, och maratontittandet på japanska dramaserier, och maratontittandet på animeserier, och maratonläsandet av barnböcker precis efter barnbokskursen, och, och, och...

Med trygghet och säkerhet och jättetyngd kan jag säga att det enda som verkligen, verkligen återkommer ständigt, och varje dag, det är mitt behov av att skriva. Det är det enda giftet jag inte slipper – eller inte släpper ifrån mig, snarare, kanske. Till och med tecknandet och akrylmålandet (såväl som akvarellmålandet) går i vågor och perioder, men skrivandet finns alltid där. Liksom i och för sig ett annat jättestort intresse. Musiken som jag alltid lyssnar på. Men det är ett kapitel och ett blogginlägg för sig.

555 and counting...

Efter att ha läst Samas blogg om mappindelning, beslöt jag att skriva ett inlägg om ungefär detsamma. Jag har tänkt göra det ett tag nu, och eftersom det annars är rätt stillastående textmässigt och idémässigt, angående bloggen såväl som skrivandet, kan jag väl lika gärna skriva ett blogginlägg om det här. Filsystem, ja, det är ett kapitel för sig. Jag delar upp mina mappar efter dagar, kan man rent generellt skriva. Det är rätt fånigt sätt att dela upp saker på, om man betänker hur många, många, många dagar jag jobbar med bokprojekten. Det är inte alla dagar jag gör ny mapp, dock, bara de dagar jag verkligen skriver, men jag håller hela tiden koll på dagarna. I dag är det dag 381. Räknat från den där ödesdigra dagen i augusti 2006, för att formulera det lite överdrivet dramatiskt. Men jag har inte bara dagmappar.

Såhär är det:

Jag har en mapp för skrivande. Under den finns en mapp för prosa. Under den finns en mapp för det här bokprojektet som i dag innefattar bok Tusenskönan och bok MK, men eftersom jag har fler versioner av boken än så finns där fler mappar.

I projektets mapp finns elva undermappar. En mapp för personerna och fakta kring dem (med elva undermappar), en mapp för mina journalanteckningar (utan undermappar), en mapp för fakta – faktasamling såväl som fiktiva “fakta” (med sju undermappar). En mapp för inspirationsbilder (med för närvarande 28 mappar). Och en mapp för allmän information kring bokprojekten (där det mest ligger gammal skåpmat, och gamla versioner av boken i sammanlagt 189 mappar). Samt tre mappar för trilogin, som det tidigare var, det vill säga en mapp för var bok. Och en sista mapp som innehåller en historia utanför historien, “sagan om Hyun” som jag då kallade det, som egentligen är alla de bitar ur trilogin och andra tidigare varianter av boken, som bara har det gemensamt att de handlar just om Hyun. (Dessa fyra mappar, trilogin plus Hyun-boken, har sammanlagt 139 undermappar.) Det var mina elva mappar.

Var kommer de tidigare nämnda dagmapparna in i bilden då, undrar du kanske. Jo, i mappen Tusenskönan, samt i mappen MK.

Jag kan ta Tusenskönan som exempel. I den mappen finns nio undermappar.

En mapp där jag lägger in plotidéer. En mapp för citat, eftersom jag bestämt att varje kapitel ska börja med ett mer eller mindre känt låtcitat, samlar jag låtar och citat ur låtar i den mappen.

Sedan har jag en mapp för kapitel, och det är i denna mapp som jag har undermappar baserade på dagen i dag. Eller hade tills jag bestämde mig för att ha en del ett och en del två. Då fick del ett en mapp och del två en mapp. Under del ett har undermapparna namn som T_Del1_K_381, där T står för Tusenskönan, K för kapitel och numret för dagens nummer räknat från den gamla vanliga dagen i augusti 2006. Där får alltså varje dag en mapp med alla för närvarande sex kapitel i del ett.

Del två har en likadan mapp, men eftersom jag inte alls skriver på del två för närvarande finns där bara en undermapp, innehållande de för närvarande tre kapitlen i del två.

Sedan finns där en mapp för senare kapitel, alltså den sjätte undermappen, och den heter bara “Senare kapitel”, i vilken där ligger just sådana kapitel som jag ännu inte vet vad för nummer de kommer att få. Där ligger till och med sista kapitlet, eller slutet på det kapitlet om man ska vara nogräknad.

Jag har en mapp som heter “Tusenskonan_SB”, där det ligger småbitar. Jag skapar en ny mapp för den aktuella dagen och lägger små fragment jag hittar på, som inte har någon riktig plats, i en mapp, enligt samma system som för kapitlen, T_Del1_SB_381 till exempel. Men sedan har jag börjat att vid dagens slut lägga in fragmentet i det aktuella kapitlet, även om det är just ett lösryckt fragment, för att inte glömma bort småbiten när dagarna går.

Visst är det ett överdrivet namnsystem, men förutom att det ser underhållande roligt och kanske vågar jag säga proffsigt ut, fyller det funktionen att om någon mapp skulle råka byta plats eller plötsligt hoppa iväg till en annan del av datorn (som om det någonsin skulle hända!), vet jag var den egentligen hör hemma och kan lätt lägga tillbaka mappen på sin rätta plats. Samma sak med kapitelmapparna och dess kapitelfiler.

Den åttonde mappen är “Tusenskonan_A” där jag lägger in hela versioner av boken, det vill säga dokument i vilket jag samlat en dags alla kapitel i en enda fil, ett enda dokument, för att ha ytterligare en backup, samt för att kunna se hur många ord jag sammanlagt har.

Den nionde och sista mappen är “Tusenskonan_Mix” där jag har några filer som faller utanför kategori, som Kompost och Sammelsurium.

Ett liknande system har jag för bok MK. Och något liknande system har jag för trilogiböckerna och Hyun-boken, om än inte lika förfinat. Jag har förbättrat systemet med tiden.

Det kan i och för sig sammanfattas som en himla massa mappar, rent ut sagt, men jag har i alla fall ordning, och hittar snabbt vad jag vill ha. Naturligtvis finns det många undermappar jag inte nämnt än. Som exempel kan jag ta foldern med inspirationsbilder. Där har självklart varje person sin egen mapp, de personer som har bildinspirationsförlagor, förstås, och det är långtifrån alla.

På tal om personer, kan jag säga några ord om min mapp för personfakta.

Den mappen har sju undermappar. Dessa är följande:

En mapp för Maximilian och hans tre bästa vänner, och fakta om dem, och de i relation till varandra. En mapp för astrologiska fakta om personerna. En mapp med karaktärsnoveller. En mapp för intervjuer med personerna (intervjuer utförda av mig – tyvärr har jag bara en början på sådan intervju, en början på intervju med Maximilian). En mapp för karaktärsnoveller, en mapp för karaktärsnovellmallar, det vill säga mallar jag gjort själv och hittat på Internet, om vilka fakta man ska ta med och vilka frågor man ska besvara i karaktärsnoveller. En mapp för Maximilian (med fyra undermappar). Han fick en egen mapp eftersom han är huvudperson och jag har så mycket som rör honom. Och en sista mapp, mappen för personregister, och det är precis som det låter, filer med listor över namn, alla namn i bok Tusenskönan, och alla personer i bok MK, samt en lista med snabbfakta, att använda då jag ska ha tag i ögonfärgen på en viss person, till exempel.

Som avslutning kan jag göra en snabb räkning med sammanfattning för att se hur många mappar jag egentligen rör mig med, och jisses, det kunde jag göra bara genom att högerklicka och se egenskaper för huvudmappen. Jag har hela 555 undermappar! Snacka om överdrivet.

Men det fyller sin funktion i alla fall. Jag kan känna att jag har ett jäkla organiserat system som fyller Cool like Plastic-logik om inte annat, och jag kan snabbt och lätt hitta vad jag är ute efter, och vet hela tiden var jag ska lägga nya dokument. Det går snabbt att städa upp, om jag skulle vilja ta bort något, och, kort sagt, det fyller sitt behov, och låter och ser imponerande ut. Samtidigt som det är löjligt överdrivet, sådär som det alltid blir när människan försöker hitta logik och mönster i sådant som egentligen är kaos. Och fler mappar lär det ju bli, med mitt system av “dagens kapitel”-mappar och “småbitar”-mappar.

Förresten ska jag nog ta och städa upp i min bildinspirationsmapp, för just nu har jag en “mix”-mapp med alla möjliga bilder som inte är personrelaterade. De skulle nog kunna sorteras upp i “hattar” och “kläder” och “miljöer”, till exempel. Jag kan konstatera att det blir en tävlingsnerv som går igång här. Det var väl fasen om jag inte kunde slå rekord och ge mig själv ännu fler undermappar!

Ska vi säga att jag satsar på tusen mappar till att börja med?

Tills tålamodet tryter eller konsten att plocka blåbär

I tisdags kom jag på att jag behöver en prolog.

Kan man förresten tillåta en prolog som utspelar sig samma dag som första kapitlet, bara det att prologen är på morgonen medan första kapitlet utspelas på kvällen? En vis man sade mig i går att prologen brukar vara skild från första kapitlet, ofta i ton såväl som i tid, men jag replikerade att regler är till för att brytas. Så finns det några regler kring prologer? Finns det regler som jag kan bryta mot, för det vill, vill, vill jag!? Svara mig gärna, för jag undrar verkligen.

En annan sak jag undrar över är Maximilians röst.

Jag vet inte varför, men hans röst kommer inte alltid naturligt. Ibland tar det en stund innan jag hittar dit, eller så måste jag läsa igenom början på första kapitlet, där jag verkligen fått till hans röst precis som (jag inbillar mig att) den är. Andra gånger hittar jag den, men faller ut och ut och ut, och får anstränga mig för att hitta tillbaka gång efter annan.

Medan jag rensade blåbär för en stund sedan reflekterade jag över det: att skriva om Maximilian är som blåbärsrensning, och det på flera sätt – eller åtminstone tre.

Jag ser massor av härliga, glänsande, mörka blåbär som jag inte får äta än, för jag måste rensa bort alla kvistar, löv, blad, mossfragment, barkbitar och barr som hängt med mig, slarviga plockare, in i hinken (man tycker att jag kunde ha plockat med större noggrannhet). Så jag rensar och rensar och rensar och rensar... Och man måste verkligen ha tålamod och inte bråttom, dels för att man inte ska missa något skräp och dels för att man inte ska ha sönder något bär.

Jag skriver och skriver, och rensar och rensar bland allt skräp som kommer ut.

Ändå får jag blåbärssaft på händerna, men bara på händerna där det visserligen tränger in, och jag fortfarande är blå fast jag tvättar med tvål och vatten, men ända in i mig kommer inte blåbärssaften, och närmare än så kommer jag inte alltid Maximilian – men det händer, speciellt om jag lyssnar tillräckligt noga.

Till slut ger jag upp, medan det fortfarande finns några blanka blad kvar bland blåbären. Tålamodet tryter, och jag sätter mig att äta istället. Då får jag skylla mig själv när jag plötsligt knaprar på en barkbit eller får barr mellan tänderna.

Blåbärsrensningen är som att betrakta de ytterst förtjusande läpparna på sin älskade och inte få kyssa honom (eller i Maximilians fall – henne), för de är också sådana där inbjudande fuktiga saker, precis som blåbären.

Eller, ännu en liknelse: blåbären är Maximilians röst.

Jag måste ta bort de delar som är jag själv – barren, barkbitarna och så vidare – och bara lämna kvar det som verkligen är Maximilian och han allena. Tålamod krävs. Massor med tålamod.

Och när bara blåbären är kvar, ligger de där som en helhet och frestar läsaren att äta, äta och åter äta, tills läpparna och tänderna, såväl som tungan är blåa, och när alla blåbär är uppätna traktar man efter fler och ger sig ut i skogen efter fler böcker om Maximilian.

Grattis på födelsedagen, Maximilian!

Huvudpersonen i bok Tusenskönan fyller år i dag, pojken och mannen vars namn Maximilian betyder “Den störste”. Han är huvudperson i bok MK också, den fristående fortsättningen på Tusenskönan, men i MK delar han förstaplatsen med Hyun (och kanske också med Imai).

Liksom Maximilian är störst är han också störst i mitt bokprojekt. Sällan eller aldrig har jag stött på någon som det varit så svårt att göra rättvisa. Han är utan tvekan den mest komplexa karaktären, och då säger jag inte det bara för att jag gjort födelsehoroskop och en lång karaktärsnovell på honom (se tidigare inlägg om detta), även om dessa två ting är anledningen till att han blivit så komplex.

Trots komplexiteten vore det lättare att få grepp om honom om han varit samma person hela tiden. Genom turerna fram och tillbaka, från en bok, till en trilogi, till en helt annan bok, till två helt andra böcker har han förändrats. Eller snarare, måste jag medge, är det jag som fått bättre och bättre bild av honom. Det handlar mer om mina svårigheter att gestalta honom än någonting annat. Så jag tar tillbaka det. Det är inte han som förändrats, utan det är jag som haft svårt att hitta fram till honom och komma honom tillräckligt nära för att kunna skriva om honom på ett rättvist sätt.

När man värderar personen ifråga riktigt högt, kanske man försvårar saker och ting ännu mer, just för att man verkligen, helt och fullt, vill göra personen rättvisa. Och jag tycker verkligen, verkligen om Maximilian. Man kan väl säga att jag kommit att älska honom. Han är min alldeles egna lille favorit. Men tyvärr har så många vrångbilder har skapats av honom att jag många gånger känt mig alldeles vilse. Det är inte helt lätt att bortse från gamla versioner av honom, även om de varit felaktiga, de kapitel jag skrivit där han sagt och gjort saker som han aldrig skulle ha gjort eller sagt. Dessutom har jag haft problem med huvudhandlingen, vad böckerna egentligen ska handla om, samt vilka plotar som ska vara aktuella, sådana som verkligen är värda att skriva om. Med osäkerheten kring detta kan även tilläggas osäkerhet kring världen jag skriver om, framför allt kring samhällsstrukturen, som gjort att Maximilian fått vara med om alla möjliga versioner och gjort alla möjliga saker som han egentligen inte alls skulle göra. När jag börjar om och skriver på annat vis, som nu senast i första person, är det väldigt svårt att bortse från äldre versioner, och speciellt svårt att få dem ur minnet.

Någonstans blev sättet jag skrev om Maximilian i tidigare version på liknande det sätt som jag gestaltade Dejan, en helt annan karaktär i en helt annan bok, i ett projekt jag lagt bakom mig nu, men i vilket turerna också varit många och komplexa, och sträckt sig över omkring åtta år – en bok som vuxit med mig och där det enda konstanta varit huvudpersonens namn – och där jag hela tiden haft problem med Dejans aggressivitet och humör, såväl som språkbruk och relationer till andra karaktärer. Maximilian har också humör, men inte på samma vis, och aggressiviteten är mer passiv än Dejans.

Tack och lov har projekt Maximilian inte sträckt sig över mer än något år. Det var i februari 2006 som jag fick syn på namnet på registreringsskylten på en barnvagn, ni vet de där moderna påfunden genom vilka man kan se namnet på barnet i vagnen. Praktiskt värre, och inspirerande, i alla fall i fallet Maximilian. Jag fastnade direkt för namnet, men det var inte förrän ett par månader senare, i april, femte april närmare bestämt, som jag började skriva på bokprojektet, med en planerad, preliminär deadline den första april 2007.

Det gick dock inget bra att skriva och jag lämnade det mer eller mindre för ytterligare ett par månader, innan jag i augusti 2006 kom på hur jag skulle närma mig honom och hur jag skulle börja på boken. Det som då var boken, måste jag tillägga. Det som svällde till att bli en trilogi och sedan krympte igen.

Jag började om på bokprojektet i våras och därmed slängde jag gamla deadlines åt sidan. Men jag kom att slänga även den versionen och började om i juni, då jag också, efter diverse turer, insåg att det enda raka sättet att närma sig Maximilian på var att skriva i första person. Först då kom jag tillräckligt nära honom för att kunna gestalta honom genom att han fick berätta sin egen berättelse på sitt alldeles egna sätt.

Han är en viljestark och envis människa, och saker och ting ska ske på hans sätt. Hans sätt är det rätta, och alla andras sätt är fel. Det låter kanske inte vidare sympatiskt, men vad jag kommit att inse är just detta: han är väldigt sympatisk, och har mycket stort hjärta. Han har bara svårigheter med att visa känslor, och även problem med ett mindervärdeskomplex som han ständigt försöker att gömma genom att agera självsäkert. För alla som träffar honom första gången framstår han som en karismatisk, självständig person, med både lugn och pondus, en person som vet vad han vill och är driven och framåt nog att nå sina mål.

Jag vill delge ytterligare några ord om hans personlighet (jag skulle kunna skriva en lång uppsats om honom, så många olika varianter av karaktärsnoveller som jag skrivit). Han är generös och älskvärd, charmig och varm, men något för uttalad, i det att takt inte är hans starka sida. Han är lojal mot sina vänner, liksom de är lojala mot honom, och tro mig när jag säger att han verkligen behöver den lojaliteten genom böckernas gång, för han behöver all hjälp han kan få. Han har få nära vänner, för han släpper inte gärna någon tätt inpå livet, även om han samtidigt är extrovert och ständigt vill ha och kräver uppmärksamhet, vill ha uppmärksamhet till varje pris. Därtill är han väldigt medveten om personerna runtomkring sig, kanske alltför medveten ibland, men han tycker om att stå i centrum, så på så vis är det inget problem, men det kan leda till problem på andra vis.

Det är just det – han har väldig massa problem – inte bara genom sin personlighet, utan även på grund av andra saker som försvårar till det yttersta. Ödet har inte varit lätt mot honom, utan tvärtom, väldigt grymt på många vis. Om jag hade varit i samma situation som han är, skulle jag inte ha klarat av att hantera den på samma energiska, positiva vis som han ändå i slutänden gör. På det viset är han beundransvärd, för han ger aldrig upp. Och det är en av de karaktärsdrag som en god huvudperson nästan måste ha, när jag tänker vidare efter på saken.

Livet är verkligen inte lätt för honom. Men det är problemen som skapar berättelsen, och det är genom att skriva om den allra, allra värsta och samtidigt bästa tiden i hans liv, som jag hittar en bok med ett innehåll värt att skriva om.

Ett första refuseringsbrev

I förrgår, torsdag, fick jag det första refuseringsbrevet från det första av fyra förlag som jag skickat min barnbok 1 till. Det var ett standardrefuseringsbrev utan några vidare kommentarer. Så nu är det bara att bita ihop och skicka barnboksmanuset vidare till nästa förlag. Jag väntar med spänning på svar från de resterande tre förlagen. Även om jag är beredd på och utan tvivel bara får refuseringsbrev från dem också...

Balans mellan spontanitet och planering

Jag vill hitta en balans mellan planering och spontanitet. Planerar jag för mycket dödar jag lusten att skriva ned det hela.

Tidigare har jag försökt att inte planera alls, alternativt ha en lös planering i huvudet. Men nu inser jag att det inte räcker. Om inte annat ser boken ut som en röra i huvudet (inte så konstigt med tanke på hur många gånger jag ändrat och börjat om på bokprojektet, och att över huvud taget ha all planering i huvudet är väl en utmaning i sig), och den röran gör att jag får motvilja mot det hela, börjar tvivla på att det alls är något att skriva, börjar fundera på att ge upp vilket jag vet aldrig kommer att hända för jag ger mig inte i första taget. Men ändå, det försvårar. Och det får mig att börja tänka i jobbiga banor...

Och jag börjar fundera på varför det ska vara så förskräckligt svårt att få ner saker på ett sätt som ser propert och fint ut. Varför måste allting bli så dåligt, för att inte säga makabert, under första utkastet, helt ovettigt, och stökigt och inte alls så städat snyggt och bra språk och allt vad jag vill att det ska innehålla? Varför måste man skriva så mycket uselt och varför så många versioner? Jag vill att första versionen av ett kapitel ska komma ut på ett kick, vara helt perfekt och låta mig fortsätta i en rak linje in på nästa kapitel. Sade jag att jag hade överkrav på mig själv? Det har jag, harkel, tydligen.

Balansen ja. Jag tror jag nått fram till en lösning. Såhär är det:

jag har slutet på bok Tusenskönan klart för mig. Jag vet hur boken börjar, och jag har en usel version av första kapitlet klart. Jag är inne och skriver på och har en usel halv version av andra kapitlet, och en likaledes usel (upprepar jag mig för mycket?) version av tredje kapitlet, eller i alla fall halva kapitlet, eller en början, någotsånär hyfsat okej, och sedan har jag i väldigt stora penseldrag klart för mig huvudhandling kärleksdravel, huvudhandling spänning, och de flesta bihandlingarna, alla formulerade på några få rader vardera.

Jag kom i dag underfund med att jag behöver lite mer planering än så, men jag vill inte döda lusten att skriva.

Således:

Jag skriver en “scen efter scen”-planering där jag raskt hoppade över att skriva om kapitel ett eftersom jag redan varit inne på det kapitlet och skrivit om det femtioelva gånger, och redan vet allt om det och vad jag vill åstadkomma där, och jag hoppade raskt även över kapitel två där jag vet vad som ska hända efter alla turer om hur jag skulle börja (i ett rum vid en balkongdörr, i ett rum på en pall, på väg till rummet, i en tågvagn – se mina tidigare inlägg etiketterade “andra kapitlet”), och därför gick jag rakt in i tredje kapitlet, till scenen som ska utspelas utanför en bar, i nämnda bar, i en restaurang, i nämnda bar återigen, i en bil och sluta snarkande i en säng.

Att skriva den scenen i korta ordalag där jag ändå använde mig av första person – “jag sätter mig på en barstol” och så vidare – gick smidigt och lätt och var riktigt kul. Det blev ett resultat på drygt en halv sida.

Efter lite tänkande kom jag fram till hur jag ska göra fortsättningsvis gällande planering:

Jag ska precis innan jag skriver ett visst kapitel, säg kapitel fyra, skriva en “scen-beskrivning” (eller “kapitelintrig” som jag kallat det tidigare, men jag har kommit fram till att det känns smidigare att skriva “scen”-beskrivning, eftersom ett kapitel kan sluta i cliff-hanger mitt i en scen, medan scenen slutar när den är helt slut).

När jag skrivit scenbeskrivningen ska jag börja om och skriva samma sak men med alla konstens regler – det vill säga med gestaltning, dialoger, etcetera, och så vidare.

På det viset dödar jag verkligen inte lusten att skriva för det finns efter scenbeskrivningen så mycket nytt att skriva som jag ännu inte gått in på, som dialoger och miljöbeskrivningar och gestaltningar av känslor och allt sådant där som en riktig bok består av.

Och ändå har jag då tillräcklig beskrivning för att ha gjort allting städat i huvudet så jag vet vad jag pysslar med, och jag har i och med att jag skrivit ned scenbeskrivningen på papper konkretiserat det som annars bara var löst ludder i huvudet.

Dessutom har jag inte bestämt ett dugg om vad som ska hända framåt i nästa kapitel, till exempel kapitel fem, när jag jobbar med kapitel fyra, så då har jag fortfarande kvar så mycket spontanitet att jag kan överraska mig själv och personerna kan göra saker som jag inte alls planerade och saker kan ta annan vändning och hamna upp och ner eller tvärtemot vad jag trodde från början.

Allt det roliga finns fortfarande kvar, men med en städad början i form av en scenbeskrivning.

Baklängeskliv leder framåt

Jag inser att jag gör allt i omvänd ordning.

Det förvirrar och försvårar kanske mitt arbete, men det gör det samtidigt roligare eftersom det blir mindre förutsägbart och därmed mer spännande, stimulerande och utmanande för mig.

Först nu, när jag har skrivit en fjärdedel av bok två MK och en bra bit av bok ett Tusenskönan (delar eller hela kapitel av kapitlen 1-9, x, y och z) sätter jag igång att göra plotbeskrivningar och fundera över att föra in ännu en huvudplot i bok Tusenskönan, så att jag inte bara har huvudplot kärleksdravel som enda huvudplot. Det skulle bli för elementärt och tråkigt. Och bara det, att jag börjar med bok två, och sedan jag skrivit halva den boken och har hela den bokens handling klar för mig (fast bara i huvudet) och sedan får för mig att börja med en bok ett, säger en hel del om hur bakvänt jag jobbar.

Egentligen, inser jag medan jag skriver korta sammanfattningar under rubriker som börjar med “huvudplot 1” och “huvudplot 2” och “bihandling x” och “bihandling y”, att jag redan har fört samman alla element som boken Tusenskönan (böckerna Tusenskönan och MK) består av. Det gäller bara att sammanfoga dem på rätt vis. Men visst hade det varit bra att börja med ploten.

Samtidigt är det en sådan sak som växer fram och syns först när man känner världen och personerna utan och innan.

Precis som man måste kolla in alla verktyg i verktygslådan och bringa ordning i det kaoset, ta upp alla plastpåsar och förpackningar som verktygen ligger i och slänga dem i papperskorgen, och lägga verktygen till rätta, innan man kan börja använda dem och bygga den där stolen som man redan har en klar bild av bara man blundar tillräckligt hårt.

Tredje kapitlet blir andra kapitlet

Tredje kapitlet blir från och med nu andra kapitlet.

Orsaken till att jag berättar om det är för att jag skrivit om tredje kapitlet i tidigare blogginlägg, och även haft etiketten "tredje kapitlet" för dessa inlägg. Nu ändrar jag namnet på etiketten till “andra kapitlet” och ändrar likaså i mina gamla blogginlägg så att allting står enligt nya ordningen.

Jag beslutade att flytta alla kapitel som utspelas när Maximilian är fyra år yngre till en nyskapad "del 2", och därmed flytta fram alla kapitel som utspelas i bok Tusenskönans "nu" till en nyskapad "del 1". Således blir tredje kapitlet andra kapitlet.

Nytänk och funderingar har fått mig att flytta runt en hel del i senare kapitel. Dessutom har tillkommit ett tredje och fjärde kapitel med handling som jag inte visste någonting om så sent som för ett par dagar sedan. Resultatet av dessa omflyttningar blir förtätad historia, och ökad mystikfaktor. Kort sagt: ett mycket bättre slutresultat.

För övnings skull - om dialog

Det finns massvis med goda råd angående hur man skriver dialog, både i böckerna jag har, böcker som jag bara lånat och läst, och runtomkring på nätet. Jag kan läsa de där råden tusentals gånger och ändå misslyckas med dialogen. Varför?

För att färdighet kräver övning. För att det är förbaskat svårt att skriva dialog. Alla påpekar hur roligt det är att skriva dialog, men jag vet inte om jag hittat dit än. Jag skriver bara struntprat, sådant som inte håller, och inga vassa repliker. Nu är jag i och för sig överkritisk, som vanligt, men ändå...

Jag vill kunna skriva sarkastiska och cyniska kommentarer, men då jag försöker och verkligen tänker efter kommer jag knappt på vad som egentligen menas med cynism, visst, jag vet vad det betyder enligt ordboken, men att sedan sitta där och vrida sina händer och slita sig i håret och verkligen komma upp med den där snärtiga repliken, någonting som jag aldrig själv skulle ha sagt, men som någon annan, som just K säger med lätthet, däri ligger problemet.

En sak jag insett, något som på sätt och vis är självklart, men som ändå tål att sägas, är att dialog skrivs från minst två håll samtidigt. Även om jag har Maximilians POV rättigenom (första person; jagform), måste dialoger skrivas med den andre personens POV i bakhuvudet. Det räcker inte med att ge bra repliker tillbaka, att låta det bli snygga replikskiften. Tanken bakom till exempel A:s repliker måste finnas där, och för att göra dem riktigt bra, måste jag tänka om, och noga gå igenom scenen, åtminstone i huvudet, ur A:s POV. Genom att göra det kan jag lättare komma underfund med vad han egentligen verkligen vill säga snarare än vad jag (eller Maximilian) vill ha för svar.

Som sagt, allt detta kan sägas vara en självklarhet, men det är ack så viktigt. Ännu värre, eller ännu roligare, blir det när man skriver samtal där flera personer ingår. För min del blir det nog en hel del sådana, eftersom jag har fyra unga män som bor samman i ett kollektiv, och när sedan alla deras respektive flickvänner kommer dit och de hastigt och lustigt är åtta stycken, då måste jag gå igenom scenen minst åtta gånger, ur åtta olika synvinklar. Snacka om att göra det komplierat, eller snarare – jag gör det realistiskt.

En av sakerna med dialog är att ordet “sade” är bättre än alla dessa “yttrade”, “nämnde”, “påepekade”, “deklarerade”, “suckade”, “replikerade”, “fräste”, “skrek”, “röt”, “gnällde”, “viskade”, “insisterade” och så vidare. Alla dessa ord, som om de hela tiden skulle användas i dialog, skulle göra att man blev oändligt tacksam den enda gång det kom ett enkelt “sade”.

I anknytning till detta kan nämnas det viktiga som står omkring en replik, hur personen ifråga sade vad han/hon sade och vad han/hon gjorde samtidigt, alltså en lösning som är så långtifrån nödlösningen “yttrade” och “påpekade” som möjligt, någonting som faktiskt säger mer. En beskrivning av kroppsspråk, av handling runt repliken, som till exempel att “A ryckte på axlarna”. Då behövs inte ens “sade”, för då vet man vem som säger det i och med beskrivningen intill repliken.

Jag försöker göra det till något av sport eller utmaning att i den scen jag jobbar på just nu använda “sade” så få gånger som bara möjligt, det vill säga hela tiden beskriva vad personerna, A och M, gör och hur de gör saker, vilket i den här scenen är rätt lätt, eftersom A befinner sig bakom en bardisk och hela tiden är sysselsatt med än det ena och än det andra, och M visserligen bara sitter på en barstol, men att han sitter betyder inte att han inte gestikulerar eller på annat vis rör sig.

Man kan säga att jag gör detta för övnings skull, men lika gärna kan jag säga att jag gör det för att dialogavsnittet ska bli så spännande och roligt som möjligt att läsa. Det allra viktigaste är dock att jag har roligt när jag skriver det, och det har jag faktiskt. Motvilligt måste jag medge att dialog faktiskt är grymt kul.

Osäkerhet dödar motivet eller planering är ett måste

Jag har hoppat över delar i planeringsprocessen i mitt skrivande.

Det är som med akrylmålning.

Du börjar med att tänka efter, bestämma motiv och göra en blyertsskiss. Sedan för du över skissen på pannån eller duken, beroende på vad du använder – det vill säga, du gör en blyertsskiss eller en skiss i kol på pannån eller duken, av motivet.

Sedan tar du fram färgtuberna och paletten, lägger upp färger, blandar och så vidare, och grundar tavlan – gör en bakgrund.

Därefter skissar du i akryl upp motivet. Och därifrån kan du bygga antingen från ljus till mörker eller från mörker till ljus, beroende på om din bakgrund är mörk eller ljus.

Motivet måste innehålla kontraster, där det mörka vägs upp med ljushet, och vice versa. Och ljuset måste vara konsekvent. Du måste veta från vilket håll ljuset kommer, och var ljuskällan befinner sig, oavsett om den är i motivet eller utanför tavlan.

Färgerna måste balansera varandra. Har du gult uppe i vänstra hörnet har du förslagsvis någonting av gult även i nedre högra hörnet. Sedan måste du skapa spänning i bilden. En liten röd klick på rätt ställe drar ögonen till sig och får betraktaren att vandra igenom tavlan och tavlans motiv.

Jag har varit ivrig och otålig, och gått direkt på motivet, utan att ha gjort något tänk, utan att ha skissat.

Då sitter jag där med en halvfärdig målning som ser ut som hej kom och hjälp mig... Eller jag frångår mitt motiv mitt i och bestämmer om, börjar måla något helt annat än vad jag tänkt från början. Eller en läromästare måste komma och säga “fasansfullt” och måla över allting och börja om på helt annat vis. Rädda bilden från katastrof genom att skapa något helt annat.

Jag tänker inte efter, bara skriver och skapar något, och sen kommer jag till en punkt där jag inser “det funkar inte” eller börjar tvivla.

Apropå tvivel – en varning: Det syns.

Jag gjorde en målning, en skissartad början av två människor sittande på kafé utomhus vid ett bord. Läraren, konstnären, såg direkt, inte bara att kompositionen inte fungerade, vilket den inte gjorde, och inte bara att allting var fel i fråga om färg och form och perspektiv, vilket var fallet, utan att mina penseldrag var osäkra.

Osäkerheten dödade motivet.

Jag är rädd att det är på samma vis med skrivandet. Min osäkerhet dödar berättelsen.

Den konstnär eller författare som är säker på sig själv, och för sin pensel eller penna med säkerhet, visar säkerhet också i resultatet. Berättelsen håller, berättelsen blir bra, för att författaren tror på sig själv: du visar att du tror på det du gör och att du tror på vad du skapar.

Tror du inte på det du gör, måste du tänka efter, för då har du två alternativ som jag ser det. Antingen måste du börja tro på det du gör och det genast, eller sluta upp med skapandet, och vänta, samla kraft, mod och självförtroende, och komma tillbaka och börja skapa igen när självförtroendet finns där.

För utan jävlar anamma i form av självförtroende och självtillit blir resultatet likt något en person sittande i fyrtiogradig kyla skulle åstadkomma när han eller hon försöker dra ett rakt streck med en hand utan vante som skakar värre än innehållet i en mixer.