Handlingen, från baksidan av boken:
För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världsomspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna.
Ember och Dante Hill är två unga drakar som vuxit upp som bror och syster i Talons hemliga anläggning. De har tränats och förberetts för att kunna infiltrera det mänskliga samhället, och som slutprov placeras de i strandstaden Crescent Beach. Ember är nyfiken på tonårslivet och längtar efter att få uppleva en sommar i frihet innan hon tilldelas sin slutgiltiga plats i Talons organisation. Men så dyker plötsligt en laglös drake upp och ifrågasätter allt Ember lärt sig.
Garret Xavier Sebastian är bara sjutton år, men redan en ärrad drakdödare. Som soldat i Sankt Görans Orden är hans uppdrag att eliminera alla drakar – särskilt de unga. Nu skickas han till Crescent Beach på ett uppdrag: att undersöka två eventuella Talon-agenter och eliminera dem. Men först måste han vara helt säker på att de verkligen är drakar, och med Ember Hill är ingenting säkert. Embers mod, självförtroende och vilja ställer allt Garret lärt sig på ända. Hur mycket är han villig att ge upp för att få reda på sanningen om drakarna?
Min recension:
Tidigare har jag läst trilogin Öster om Eden av Julie Kagawa. Det var en serie som växte med varje bok och som jag tyckte riktigt bra om på slutet. Därför hade jag något av förväntningar på den här boken, att jag skulle fastna lika mycket för den, och blev besviken. Den var inte alls lika spännande eller kvalitativ som den förra serien.
Först några ord om språket. Boken var skriven i första person hela vägen igenom, med ungefär vartannat kapitel ur den enas respektive den andras, av de två olika huvudpersonernas, perspektiv.
Även om den skiftade mellan den kvinnliga huvudpersonen och den manliga huvudpersonen var det ingen större skillnad på dem, varken i språk eller attityd.
Skriver man i första person ska gärna huvudpersonen ha en attityd som kommer fram även i språket, och inte bara i handling. Både i språkval och i sätt att berätta. Annars utnyttjar man inte första persons-perspektivet som man faktiskt kan göra.
Jag tror att Kagawa använde första person bara för att förstärka känslan av att man följde två personer. Hade hon gjort det bra hade det fungerat, nu blev det bara kulissartat med ”jag”; hon kunde lika gärna ha skrivit ”han” och ”hon” – författaren var inte närmare personerna än så. Det kunde alltså lika gärna ha varit en bok skriven i tredje person, på ett nära vis.
Angående handlingen, så hade den verkligen potential. Idén i sig, att drakar skulle ta mänsklig skepnad och sedan försöka smälta in i samhället, är det inget fel på. Men utförandet, Kagawa, utförandet!
Kagawa, som ung författare och kvinna av i dag, följer sin nutid och sitt eget samhälle med utseendefixeringen som är så etablerad i vårt samhälle, speciellt bland ungdomar. Hon låter det speglas till och med på drakarna och deras personligheter. Drakarna blev med ens bara mänskliga varelser med reptilskal: drakarna, med motiveringen att de är dragna till allt som är vackert, valde, när de valde människoform, alltid att se vackra ut. Enligt Kagawa.
Visst, det kanske inte är så konstigt, om man har möjlighet att välja hur man ska se ut som människa, att man väljer att se bra ut. Fast det verkar samtidigt osannolikt. Borde inte bara människoformen av draken spegla hur man faktiskt redan ser ut som drake? Och där finns det väl lika många olika sorters drakar som det finns nyanser och olikheter hos människorna, kan jag tänka. Bryr sig verkligen en drake som tar mänsklig form om ifall han eller hon ser snygg ut i en människas ögon?
Dessutom störde jag mig på att det över huvud taget nämndes, och att boken därmed blev en sådan där tröttsam en där utseendet har sådan fokus. Det är klart att det behövs”snygghet” (åtminstone subjektiv sådan; skönheten finns i betraktarens ögon) för attraktion människor emellan, att utseendet spelar roll i kärlekssammanhang, men det är onödigt av Julie Kagawa att uppmuntra det. Världen är tillräckligt utseendefixerad som den är redan. Det behövs inte femtioelva böcker som också fokuserar på ytlighet och utseende. I en bok vill man ha lite djup, inte bara ytlig fernissa och platt pappersfigursunderhållning för stunden.
Vad gällde romantiken var det en kärlekstriangel i fokus. Även om jag inte har haft något emot sådana tidigare, i andra böcker, kändes det den här gången lite tjatigt, kanske också för att jag läste Glastronen, Ceremonin och Drakarna på rad efter varandra, med bara en mellanbok.
Tyvärr är det alltför tydligt att Julie Kagawas bok är en ungdomsbok, i dess minst smickrande mening. Den har för mycket ”sista-sommaren-i-frihet-innan-jag-blir-vuxen”-ton över sig.
Så som sagt, lite för mycket utseende och ”semestern-tar-snart-slut”, samt lite för mycket sommarromantikslisk, som dessutom innehåller en massa skräpmat – antagligen tror de att de är så vackra att utseendet inte kommer att påverkas över huvud taget av att de proppar i sig pommes frites varje dag. Ungdomens tilltro till odödligheten (speciellt om man är en drake och ändå lever i hundratals år) är universiell.
Sammanfattningsvis kan jag säga att trots att boken hade en del action och spänning, mellan strandbad och surfning i havet, var den tråkig större delen av tiden, och det var bara mot slutet det hände lite mer och blev spännande, så att det grep tag, i alla fall för stunden.
Greppet är dock väldigt löst, och jag tror inte att Kagawa greppat tag tillräckligt hårt om mig. Jag är inte direkt varken sugen eller nyfiken på fortsättningen. Själva drakbiten är tyvärr för outvecklad och därmed ointressant, kärlekstriangeln är förutsägbar, och tyvärr fokuserar Kagawa mer på romantiken än på drakarna.
Vill du läsa något lättsmält för stunden, med mycket surfning och romantik, och en touch av light urban fantasy i form av drakar, är den här boken något för dig. Kanske just en bok för lättsam strandläsning?
Jag är ändå glad att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Tack, HarperCollinsNordic, för recensionsexemplaret!
Jag är ändå glad att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Tack, HarperCollinsNordic, för recensionsexemplaret!
Författare: Julie Kagawa
Titel: Drakarna
Första delen i trilogin: Sagan om Talon
Förlag: HarperCollinsNordic
ISBN: 978-91-509-1792-5
Sidantal: 415
Recensionsexemplar: ja
Boken finns att köpa här:
