Grattis på födelsedagen, Maximilian!

Huvudpersonen i bok Tusenskönan fyller år i dag, pojken och mannen vars namn Maximilian betyder “Den störste”. Han är huvudperson i bok MK också, den fristående fortsättningen på Tusenskönan, men i MK delar han förstaplatsen med Hyun (och kanske också med Imai).

Liksom Maximilian är störst är han också störst i mitt bokprojekt. Sällan eller aldrig har jag stött på någon som det varit så svårt att göra rättvisa. Han är utan tvekan den mest komplexa karaktären, och då säger jag inte det bara för att jag gjort födelsehoroskop och en lång karaktärsnovell på honom (se tidigare inlägg om detta), även om dessa två ting är anledningen till att han blivit så komplex.

Trots komplexiteten vore det lättare att få grepp om honom om han varit samma person hela tiden. Genom turerna fram och tillbaka, från en bok, till en trilogi, till en helt annan bok, till två helt andra böcker har han förändrats. Eller snarare, måste jag medge, är det jag som fått bättre och bättre bild av honom. Det handlar mer om mina svårigheter att gestalta honom än någonting annat. Så jag tar tillbaka det. Det är inte han som förändrats, utan det är jag som haft svårt att hitta fram till honom och komma honom tillräckligt nära för att kunna skriva om honom på ett rättvist sätt.

När man värderar personen ifråga riktigt högt, kanske man försvårar saker och ting ännu mer, just för att man verkligen, helt och fullt, vill göra personen rättvisa. Och jag tycker verkligen, verkligen om Maximilian. Man kan väl säga att jag kommit att älska honom. Han är min alldeles egna lille favorit. Men tyvärr har så många vrångbilder har skapats av honom att jag många gånger känt mig alldeles vilse. Det är inte helt lätt att bortse från gamla versioner av honom, även om de varit felaktiga, de kapitel jag skrivit där han sagt och gjort saker som han aldrig skulle ha gjort eller sagt. Dessutom har jag haft problem med huvudhandlingen, vad böckerna egentligen ska handla om, samt vilka plotar som ska vara aktuella, sådana som verkligen är värda att skriva om. Med osäkerheten kring detta kan även tilläggas osäkerhet kring världen jag skriver om, framför allt kring samhällsstrukturen, som gjort att Maximilian fått vara med om alla möjliga versioner och gjort alla möjliga saker som han egentligen inte alls skulle göra. När jag börjar om och skriver på annat vis, som nu senast i första person, är det väldigt svårt att bortse från äldre versioner, och speciellt svårt att få dem ur minnet.

Någonstans blev sättet jag skrev om Maximilian i tidigare version på liknande det sätt som jag gestaltade Dejan, en helt annan karaktär i en helt annan bok, i ett projekt jag lagt bakom mig nu, men i vilket turerna också varit många och komplexa, och sträckt sig över omkring åtta år – en bok som vuxit med mig och där det enda konstanta varit huvudpersonens namn – och där jag hela tiden haft problem med Dejans aggressivitet och humör, såväl som språkbruk och relationer till andra karaktärer. Maximilian har också humör, men inte på samma vis, och aggressiviteten är mer passiv än Dejans.

Tack och lov har projekt Maximilian inte sträckt sig över mer än något år. Det var i februari 2006 som jag fick syn på namnet på registreringsskylten på en barnvagn, ni vet de där moderna påfunden genom vilka man kan se namnet på barnet i vagnen. Praktiskt värre, och inspirerande, i alla fall i fallet Maximilian. Jag fastnade direkt för namnet, men det var inte förrän ett par månader senare, i april, femte april närmare bestämt, som jag började skriva på bokprojektet, med en planerad, preliminär deadline den första april 2007.

Det gick dock inget bra att skriva och jag lämnade det mer eller mindre för ytterligare ett par månader, innan jag i augusti 2006 kom på hur jag skulle närma mig honom och hur jag skulle börja på boken. Det som då var boken, måste jag tillägga. Det som svällde till att bli en trilogi och sedan krympte igen.

Jag började om på bokprojektet i våras och därmed slängde jag gamla deadlines åt sidan. Men jag kom att slänga även den versionen och började om i juni, då jag också, efter diverse turer, insåg att det enda raka sättet att närma sig Maximilian på var att skriva i första person. Först då kom jag tillräckligt nära honom för att kunna gestalta honom genom att han fick berätta sin egen berättelse på sitt alldeles egna sätt.

Han är en viljestark och envis människa, och saker och ting ska ske på hans sätt. Hans sätt är det rätta, och alla andras sätt är fel. Det låter kanske inte vidare sympatiskt, men vad jag kommit att inse är just detta: han är väldigt sympatisk, och har mycket stort hjärta. Han har bara svårigheter med att visa känslor, och även problem med ett mindervärdeskomplex som han ständigt försöker att gömma genom att agera självsäkert. För alla som träffar honom första gången framstår han som en karismatisk, självständig person, med både lugn och pondus, en person som vet vad han vill och är driven och framåt nog att nå sina mål.

Jag vill delge ytterligare några ord om hans personlighet (jag skulle kunna skriva en lång uppsats om honom, så många olika varianter av karaktärsnoveller som jag skrivit). Han är generös och älskvärd, charmig och varm, men något för uttalad, i det att takt inte är hans starka sida. Han är lojal mot sina vänner, liksom de är lojala mot honom, och tro mig när jag säger att han verkligen behöver den lojaliteten genom böckernas gång, för han behöver all hjälp han kan få. Han har få nära vänner, för han släpper inte gärna någon tätt inpå livet, även om han samtidigt är extrovert och ständigt vill ha och kräver uppmärksamhet, vill ha uppmärksamhet till varje pris. Därtill är han väldigt medveten om personerna runtomkring sig, kanske alltför medveten ibland, men han tycker om att stå i centrum, så på så vis är det inget problem, men det kan leda till problem på andra vis.

Det är just det – han har väldig massa problem – inte bara genom sin personlighet, utan även på grund av andra saker som försvårar till det yttersta. Ödet har inte varit lätt mot honom, utan tvärtom, väldigt grymt på många vis. Om jag hade varit i samma situation som han är, skulle jag inte ha klarat av att hantera den på samma energiska, positiva vis som han ändå i slutänden gör. På det viset är han beundransvärd, för han ger aldrig upp. Och det är en av de karaktärsdrag som en god huvudperson nästan måste ha, när jag tänker vidare efter på saken.

Livet är verkligen inte lätt för honom. Men det är problemen som skapar berättelsen, och det är genom att skriva om den allra, allra värsta och samtidigt bästa tiden i hans liv, som jag hittar en bok med ett innehåll värt att skriva om.

Ett första refuseringsbrev

I förrgår, torsdag, fick jag det första refuseringsbrevet från det första av fyra förlag som jag skickat min barnbok 1 till. Det var ett standardrefuseringsbrev utan några vidare kommentarer. Så nu är det bara att bita ihop och skicka barnboksmanuset vidare till nästa förlag. Jag väntar med spänning på svar från de resterande tre förlagen. Även om jag är beredd på och utan tvivel bara får refuseringsbrev från dem också...

Balans mellan spontanitet och planering

Jag vill hitta en balans mellan planering och spontanitet. Planerar jag för mycket dödar jag lusten att skriva ned det hela.

Tidigare har jag försökt att inte planera alls, alternativt ha en lös planering i huvudet. Men nu inser jag att det inte räcker. Om inte annat ser boken ut som en röra i huvudet (inte så konstigt med tanke på hur många gånger jag ändrat och börjat om på bokprojektet, och att över huvud taget ha all planering i huvudet är väl en utmaning i sig), och den röran gör att jag får motvilja mot det hela, börjar tvivla på att det alls är något att skriva, börjar fundera på att ge upp vilket jag vet aldrig kommer att hända för jag ger mig inte i första taget. Men ändå, det försvårar. Och det får mig att börja tänka i jobbiga banor...

Och jag börjar fundera på varför det ska vara så förskräckligt svårt att få ner saker på ett sätt som ser propert och fint ut. Varför måste allting bli så dåligt, för att inte säga makabert, under första utkastet, helt ovettigt, och stökigt och inte alls så städat snyggt och bra språk och allt vad jag vill att det ska innehålla? Varför måste man skriva så mycket uselt och varför så många versioner? Jag vill att första versionen av ett kapitel ska komma ut på ett kick, vara helt perfekt och låta mig fortsätta i en rak linje in på nästa kapitel. Sade jag att jag hade överkrav på mig själv? Det har jag, harkel, tydligen.

Balansen ja. Jag tror jag nått fram till en lösning. Såhär är det:

jag har slutet på bok Tusenskönan klart för mig. Jag vet hur boken börjar, och jag har en usel version av första kapitlet klart. Jag är inne och skriver på och har en usel halv version av andra kapitlet, och en likaledes usel (upprepar jag mig för mycket?) version av tredje kapitlet, eller i alla fall halva kapitlet, eller en början, någotsånär hyfsat okej, och sedan har jag i väldigt stora penseldrag klart för mig huvudhandling kärleksdravel, huvudhandling spänning, och de flesta bihandlingarna, alla formulerade på några få rader vardera.

Jag kom i dag underfund med att jag behöver lite mer planering än så, men jag vill inte döda lusten att skriva.

Således:

Jag skriver en “scen efter scen”-planering där jag raskt hoppade över att skriva om kapitel ett eftersom jag redan varit inne på det kapitlet och skrivit om det femtioelva gånger, och redan vet allt om det och vad jag vill åstadkomma där, och jag hoppade raskt även över kapitel två där jag vet vad som ska hända efter alla turer om hur jag skulle börja (i ett rum vid en balkongdörr, i ett rum på en pall, på väg till rummet, i en tågvagn – se mina tidigare inlägg etiketterade “andra kapitlet”), och därför gick jag rakt in i tredje kapitlet, till scenen som ska utspelas utanför en bar, i nämnda bar, i en restaurang, i nämnda bar återigen, i en bil och sluta snarkande i en säng.

Att skriva den scenen i korta ordalag där jag ändå använde mig av första person – “jag sätter mig på en barstol” och så vidare – gick smidigt och lätt och var riktigt kul. Det blev ett resultat på drygt en halv sida.

Efter lite tänkande kom jag fram till hur jag ska göra fortsättningsvis gällande planering:

Jag ska precis innan jag skriver ett visst kapitel, säg kapitel fyra, skriva en “scen-beskrivning” (eller “kapitelintrig” som jag kallat det tidigare, men jag har kommit fram till att det känns smidigare att skriva “scen”-beskrivning, eftersom ett kapitel kan sluta i cliff-hanger mitt i en scen, medan scenen slutar när den är helt slut).

När jag skrivit scenbeskrivningen ska jag börja om och skriva samma sak men med alla konstens regler – det vill säga med gestaltning, dialoger, etcetera, och så vidare.

På det viset dödar jag verkligen inte lusten att skriva för det finns efter scenbeskrivningen så mycket nytt att skriva som jag ännu inte gått in på, som dialoger och miljöbeskrivningar och gestaltningar av känslor och allt sådant där som en riktig bok består av.

Och ändå har jag då tillräcklig beskrivning för att ha gjort allting städat i huvudet så jag vet vad jag pysslar med, och jag har i och med att jag skrivit ned scenbeskrivningen på papper konkretiserat det som annars bara var löst ludder i huvudet.

Dessutom har jag inte bestämt ett dugg om vad som ska hända framåt i nästa kapitel, till exempel kapitel fem, när jag jobbar med kapitel fyra, så då har jag fortfarande kvar så mycket spontanitet att jag kan överraska mig själv och personerna kan göra saker som jag inte alls planerade och saker kan ta annan vändning och hamna upp och ner eller tvärtemot vad jag trodde från början.

Allt det roliga finns fortfarande kvar, men med en städad början i form av en scenbeskrivning.

Baklängeskliv leder framåt

Jag inser att jag gör allt i omvänd ordning.

Det förvirrar och försvårar kanske mitt arbete, men det gör det samtidigt roligare eftersom det blir mindre förutsägbart och därmed mer spännande, stimulerande och utmanande för mig.

Först nu, när jag har skrivit en fjärdedel av bok två MK och en bra bit av bok ett Tusenskönan (delar eller hela kapitel av kapitlen 1-9, x, y och z) sätter jag igång att göra plotbeskrivningar och fundera över att föra in ännu en huvudplot i bok Tusenskönan, så att jag inte bara har huvudplot kärleksdravel som enda huvudplot. Det skulle bli för elementärt och tråkigt. Och bara det, att jag börjar med bok två, och sedan jag skrivit halva den boken och har hela den bokens handling klar för mig (fast bara i huvudet) och sedan får för mig att börja med en bok ett, säger en hel del om hur bakvänt jag jobbar.

Egentligen, inser jag medan jag skriver korta sammanfattningar under rubriker som börjar med “huvudplot 1” och “huvudplot 2” och “bihandling x” och “bihandling y”, att jag redan har fört samman alla element som boken Tusenskönan (böckerna Tusenskönan och MK) består av. Det gäller bara att sammanfoga dem på rätt vis. Men visst hade det varit bra att börja med ploten.

Samtidigt är det en sådan sak som växer fram och syns först när man känner världen och personerna utan och innan.

Precis som man måste kolla in alla verktyg i verktygslådan och bringa ordning i det kaoset, ta upp alla plastpåsar och förpackningar som verktygen ligger i och slänga dem i papperskorgen, och lägga verktygen till rätta, innan man kan börja använda dem och bygga den där stolen som man redan har en klar bild av bara man blundar tillräckligt hårt.

Tredje kapitlet blir andra kapitlet

Tredje kapitlet blir från och med nu andra kapitlet.

Orsaken till att jag berättar om det är för att jag skrivit om tredje kapitlet i tidigare blogginlägg, och även haft etiketten "tredje kapitlet" för dessa inlägg. Nu ändrar jag namnet på etiketten till “andra kapitlet” och ändrar likaså i mina gamla blogginlägg så att allting står enligt nya ordningen.

Jag beslutade att flytta alla kapitel som utspelas när Maximilian är fyra år yngre till en nyskapad "del 2", och därmed flytta fram alla kapitel som utspelas i bok Tusenskönans "nu" till en nyskapad "del 1". Således blir tredje kapitlet andra kapitlet.

Nytänk och funderingar har fått mig att flytta runt en hel del i senare kapitel. Dessutom har tillkommit ett tredje och fjärde kapitel med handling som jag inte visste någonting om så sent som för ett par dagar sedan. Resultatet av dessa omflyttningar blir förtätad historia, och ökad mystikfaktor. Kort sagt: ett mycket bättre slutresultat.

För övnings skull - om dialog

Det finns massvis med goda råd angående hur man skriver dialog, både i böckerna jag har, böcker som jag bara lånat och läst, och runtomkring på nätet. Jag kan läsa de där råden tusentals gånger och ändå misslyckas med dialogen. Varför?

För att färdighet kräver övning. För att det är förbaskat svårt att skriva dialog. Alla påpekar hur roligt det är att skriva dialog, men jag vet inte om jag hittat dit än. Jag skriver bara struntprat, sådant som inte håller, och inga vassa repliker. Nu är jag i och för sig överkritisk, som vanligt, men ändå...

Jag vill kunna skriva sarkastiska och cyniska kommentarer, men då jag försöker och verkligen tänker efter kommer jag knappt på vad som egentligen menas med cynism, visst, jag vet vad det betyder enligt ordboken, men att sedan sitta där och vrida sina händer och slita sig i håret och verkligen komma upp med den där snärtiga repliken, någonting som jag aldrig själv skulle ha sagt, men som någon annan, som just K säger med lätthet, däri ligger problemet.

En sak jag insett, något som på sätt och vis är självklart, men som ändå tål att sägas, är att dialog skrivs från minst två håll samtidigt. Även om jag har Maximilians POV rättigenom (första person; jagform), måste dialoger skrivas med den andre personens POV i bakhuvudet. Det räcker inte med att ge bra repliker tillbaka, att låta det bli snygga replikskiften. Tanken bakom till exempel A:s repliker måste finnas där, och för att göra dem riktigt bra, måste jag tänka om, och noga gå igenom scenen, åtminstone i huvudet, ur A:s POV. Genom att göra det kan jag lättare komma underfund med vad han egentligen verkligen vill säga snarare än vad jag (eller Maximilian) vill ha för svar.

Som sagt, allt detta kan sägas vara en självklarhet, men det är ack så viktigt. Ännu värre, eller ännu roligare, blir det när man skriver samtal där flera personer ingår. För min del blir det nog en hel del sådana, eftersom jag har fyra unga män som bor samman i ett kollektiv, och när sedan alla deras respektive flickvänner kommer dit och de hastigt och lustigt är åtta stycken, då måste jag gå igenom scenen minst åtta gånger, ur åtta olika synvinklar. Snacka om att göra det komplierat, eller snarare – jag gör det realistiskt.

En av sakerna med dialog är att ordet “sade” är bättre än alla dessa “yttrade”, “nämnde”, “påepekade”, “deklarerade”, “suckade”, “replikerade”, “fräste”, “skrek”, “röt”, “gnällde”, “viskade”, “insisterade” och så vidare. Alla dessa ord, som om de hela tiden skulle användas i dialog, skulle göra att man blev oändligt tacksam den enda gång det kom ett enkelt “sade”.

I anknytning till detta kan nämnas det viktiga som står omkring en replik, hur personen ifråga sade vad han/hon sade och vad han/hon gjorde samtidigt, alltså en lösning som är så långtifrån nödlösningen “yttrade” och “påpekade” som möjligt, någonting som faktiskt säger mer. En beskrivning av kroppsspråk, av handling runt repliken, som till exempel att “A ryckte på axlarna”. Då behövs inte ens “sade”, för då vet man vem som säger det i och med beskrivningen intill repliken.

Jag försöker göra det till något av sport eller utmaning att i den scen jag jobbar på just nu använda “sade” så få gånger som bara möjligt, det vill säga hela tiden beskriva vad personerna, A och M, gör och hur de gör saker, vilket i den här scenen är rätt lätt, eftersom A befinner sig bakom en bardisk och hela tiden är sysselsatt med än det ena och än det andra, och M visserligen bara sitter på en barstol, men att han sitter betyder inte att han inte gestikulerar eller på annat vis rör sig.

Man kan säga att jag gör detta för övnings skull, men lika gärna kan jag säga att jag gör det för att dialogavsnittet ska bli så spännande och roligt som möjligt att läsa. Det allra viktigaste är dock att jag har roligt när jag skriver det, och det har jag faktiskt. Motvilligt måste jag medge att dialog faktiskt är grymt kul.

Osäkerhet dödar motivet eller planering är ett måste

Jag har hoppat över delar i planeringsprocessen i mitt skrivande.

Det är som med akrylmålning.

Du börjar med att tänka efter, bestämma motiv och göra en blyertsskiss. Sedan för du över skissen på pannån eller duken, beroende på vad du använder – det vill säga, du gör en blyertsskiss eller en skiss i kol på pannån eller duken, av motivet.

Sedan tar du fram färgtuberna och paletten, lägger upp färger, blandar och så vidare, och grundar tavlan – gör en bakgrund.

Därefter skissar du i akryl upp motivet. Och därifrån kan du bygga antingen från ljus till mörker eller från mörker till ljus, beroende på om din bakgrund är mörk eller ljus.

Motivet måste innehålla kontraster, där det mörka vägs upp med ljushet, och vice versa. Och ljuset måste vara konsekvent. Du måste veta från vilket håll ljuset kommer, och var ljuskällan befinner sig, oavsett om den är i motivet eller utanför tavlan.

Färgerna måste balansera varandra. Har du gult uppe i vänstra hörnet har du förslagsvis någonting av gult även i nedre högra hörnet. Sedan måste du skapa spänning i bilden. En liten röd klick på rätt ställe drar ögonen till sig och får betraktaren att vandra igenom tavlan och tavlans motiv.

Jag har varit ivrig och otålig, och gått direkt på motivet, utan att ha gjort något tänk, utan att ha skissat.

Då sitter jag där med en halvfärdig målning som ser ut som hej kom och hjälp mig... Eller jag frångår mitt motiv mitt i och bestämmer om, börjar måla något helt annat än vad jag tänkt från början. Eller en läromästare måste komma och säga “fasansfullt” och måla över allting och börja om på helt annat vis. Rädda bilden från katastrof genom att skapa något helt annat.

Jag tänker inte efter, bara skriver och skapar något, och sen kommer jag till en punkt där jag inser “det funkar inte” eller börjar tvivla.

Apropå tvivel – en varning: Det syns.

Jag gjorde en målning, en skissartad början av två människor sittande på kafé utomhus vid ett bord. Läraren, konstnären, såg direkt, inte bara att kompositionen inte fungerade, vilket den inte gjorde, och inte bara att allting var fel i fråga om färg och form och perspektiv, vilket var fallet, utan att mina penseldrag var osäkra.

Osäkerheten dödade motivet.

Jag är rädd att det är på samma vis med skrivandet. Min osäkerhet dödar berättelsen.

Den konstnär eller författare som är säker på sig själv, och för sin pensel eller penna med säkerhet, visar säkerhet också i resultatet. Berättelsen håller, berättelsen blir bra, för att författaren tror på sig själv: du visar att du tror på det du gör och att du tror på vad du skapar.

Tror du inte på det du gör, måste du tänka efter, för då har du två alternativ som jag ser det. Antingen måste du börja tro på det du gör och det genast, eller sluta upp med skapandet, och vänta, samla kraft, mod och självförtroende, och komma tillbaka och börja skapa igen när självförtroendet finns där.

För utan jävlar anamma i form av självförtroende och självtillit blir resultatet likt något en person sittande i fyrtiogradig kyla skulle åstadkomma när han eller hon försöker dra ett rakt streck med en hand utan vante som skakar värre än innehållet i en mixer.