De 50 bästa barnböckerna (enligt experterna)

Fetstila titel + författare om du läst boken

Om du inte läst just den boken men annat av författaren – fetstila författaren
Kursivera de titlar du vill läsa
Stryk över de du inte vill läsa, eller markera dem med rött
* efter boken betyder att du aldrig hört talas om den
+ efter boken betyder att du äger den
x efter boken betyder att du påbörjat men inte läst ut den

1. H. C. Andersen - Sagor

2. Christina Björk/Lena Anderson – Linnéa i målarens trädgård

3. Ivar Arosenius – Kattresan

4. Gunilla Bergström – Alfons Åberg

5. Elsa Beskow – Bilderböckerna

6. Enid Blyton – Fem-böckerna +

7. Jean de Brunhoff – Babar

8. Bröderna Grimm – Sagor

9. Lewis Carroll – Alice i Underlandet

10. Aidan Chambers – Dansa på min grav

11. James Fenimore Cooper – Den siste mohikanen

12. Richmal Crompton – Bill-böckerna (har läst en)

13. Roald Dahl – Kalle och chokladfabriken

14. Roald Dahl – SVJ +

15. Daniel Defoe – Robinson Crusoe

16. Charles Dickens – Oliver Twist +

17. Alexandre Dumas d.ä. – De tre musketörerna

18. Alexandre Dumas d.ä. – Greven av Monte Cristo

19. Michael Ende – Momo – eller kampen om tiden +

20. Kenneth Grahame – Det susar i säven +

21. Maria Gripe – Hugo och Josefin +

22. Lennart Hellsing – Bananbok

23. Tove Jansson – Mumintrollen +

24. Rudyard Kipling – Djungelboken

25. Ole Lund Kirkegaard – Gummi-Tarzan

26. Gösta Knutsson – Pelle Svanslös

27. Erich Kästner – Emil och detektiverna

28. Selma Lagerlöf – Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige +

29. C.S. Lewis – Sagan om Narnia

30. Astrid Lindgren – Bröderna Lejonhjärta

31. Astrid Lindgren – Emil i Lönneberga +

32. Astrid Lindgren – Mio min Mio

33. Astrid Lindgren – Pippi Långstrump

34. Astrid Lindgren – Ronja Rövardotter +

35. Barbro Lindgren – Loranga, Masarin och Dartanjang

36. Erik Linklater – Det blåser på månen

37. Michelle Magorian – Godnatt, mister Tom

38. Egon Mathiesen – Misse med de blå ögonen

39. A.A. Milne – Nalle Puh +

40. L.M. Montgomery – Anne på Grönkulla +

41. Sven Nordqvist – Pettson-böckerna

42. Margaret Rey – Pricken

43. Antoine de Saint-Exupéry – Lille prinsen

44. Maurice Sendak – Till vildingarnas land

45. Robert Louis Stevenson – Skattkammarön

46. Jonathan Swift – Gullivers resor

47. Lisa Tetzner – Sotarpojken

48. Mark Twain – Huckleberry Finn

49. Mark Twain – Tom Sawyer

50. Jules Verne - En världsomsegling under havet

Hittade listan hos Bokmamma:

http://bokmamma.blogspot.com/

Det är bara sju av femtio böcker som jag inte läst, och sex författare av vilka jag inte läst något.

Om man säger så här: det märks att jag läst många barnböcker, det märks att jag har bra minne gällande vilka barnböcker jag läst och inte. Jag måste säga att många av nämnda författare tillhör mina favoritförfattare när det gäller just barnböcker, t.ex. alla böcker av Roald Dahl, A.A. Milnes böcker om Nalle Puh, böckerna om Anne på Grönkulla, äventyrsböcker som de av Alexandre Dumas, Tove Janssons böcker, alla Michael Endes barnböcker med flera. En bra lista, men jag hade nog räknat upp andra böcker som topp-femtio. Dock hade nog ovannämnda författare i min egen uppräkning fått någon av posterna i min egen version av topplista.

I Write Like... (when in English)

I write like
James Joyce

I Write Like by Mémoires, Mac journal software. Analyze your writing!

Tematrio - Vive La France!

-->

Tyvärr, måste jag säga, är det långt mellan de franska författarna. I min bokhylla dominerar de svenska och engelska namnen. Några få böcker på franska har jag, och några få böcker på franska har jag läst. Däremot har jag läst fler franska böcker på svenska.

Jag tycker mycket om det franska dock, och speciellt det franska språket. I gymnasiet läste jag på franska Antoine de Saint-Exupérys ”Le Petit Prince” och höll en muntlig redovisning om boken, också på franska.

Då och under kommande år blev det en del andra barnböcker på franska också, som jag lånade och läste på biblioteket. Jag läser ju barnböcker på svenska med stort nöje! När man själv vill bli barnboksförfattare är det bästa man kan göra att läsa just barnböcker! Även det franska kan inspirera.

”Le Petit Prince” eller ”Den lille prinsen” som den heter är en underbart fantasifull berättelse om en liten pojke som reser i rymden, poetiskt och speciellt.

Under litteraturvetenskapskurserna som jag gick, A-, B- och C-kursen under tidigt 00-tal, läste jag ett gäng gamla godingar, franska klassiker såväl som utdrag ur franska författares verk.

”Émile” av Jean Jacques Rousseau är ett sådant verk; Rousseau levde på sjuttonhundratalet och hans historia om ”Émile” säger mycket om tidens uppfostringsmetoder såväl som vad Rousseau själv tyckte – han höll inte med gängse uppfostringsmetoder.

Det senast lästa i fransk väg, är nu tidigare i år, tidigare i sommar till och med, då jag läste ”Tartuffe” av Molière som levde och verkade på sextonhundratalet.

”Tartuffe” är en pjäs. En präst med mörka avsikter, Tartuffe kallad, nästlar sig in i ett hem där mannen i huset, Orgon, helt köper hans falska skådespel. Orgons tjänstekvinna och även hans fru i ett senare skede anar Tartuffes bakomliggande avsikter och försöker komma på ett sätt att låta den svårövertalade Orgon att se verkligheten.

Havsfruns randiga kor

Piraterna kallade henne ”Havsfrun”, fast egentligen var hon havsgudinna och hette Amfitrite. Men här uppe utanför norrlandet trodde de mer på att hon var skogsråets vattenmotsvarighet, att hon hade ihålig rygg under sitt långa hårsvall. Ett sjörå trodde de att hon var, skeptiska mot andra teorier. De var svårövertalade: titeln Havsfru fick duga.

Piraterna slängde fiskrens hursomhelst och skrattade när hon ramlade. Det var innan hon gjorde sig till överkapten på fartyget. Efteråt fick de mer respekt. Men hon stod fortfarande ut med många av deras nycker, deras svordomar och spottande på däck. De var ju ändå pirater. Det till trots hade de mjukare sidor.

Piraterna letade ständigt efter hennes randiga kor, och undrade om de kunde få lite mjölk.

"Det skulle påminna om barndomstider", sade de och blev nostalgiska.

Hon visade på sjöjungfrurna som omgav skeppet, och som simmade i dess farvatten.

"De är de enda av mina närmaste undersåtar som kan producera mjölk", sade hon, "men nåde er om ni kallar dem kor."

(SkrivPuff, Utmaning 2010: 199 - 19 juli: Skriv om att stå ut.)

Vad handlar det om, undrar ni kanske. En kort förklaring kommer här:

Jag baserar texten på två olika mytologiska väsen, mer att läsa om dem finns här:

Havsfrun (nordisk mytologi)

Här finns en annan text om henne. Där står dock inget om de randiga korna som jag läste om i en mytologibok, där sjökorna alltså omnämndes som "randiga kor" istället.

Havets gudinna (grekisk mytologi)

Sirenens sång

Mitxel hade mött den ljuvaste kvinnan han mött i hela sitt liv. Han behövde tänka. Därför drog han sig ut över flodvattnet i sin båt. Han nöjde sig inte med att bara fiska. Han behövde ge sig ut på en tankeresa. Därför lättade han ankar och rodde med all sin kraft till flodens mynning, där flodvattnet rann ihop med havsvattnet. Där två vatten möttes, bröt vågor in i varandra och skumvirvlar skapades. Stridande strömmar blev kaos och sött mötte salt.

Mitxel drog in årorna och satte segel. Ut på havet styrde han i sin helt lilla segelbåt, djupt tänkande och funderande, med ögonen på den stilla horisonten.

Det var på andra dagens sista timmar det skedde.

Han visste sedan gammalt att det fanns sjömonster; han trodde bara att han inte skulle vara en av de som drabbades av dessa förfärliga varelsers nycker. Han seglade långsammare då mörkret föll och lockades av skönsång, svår att stå emot för en man i sin ungdoms dagar. Han vände seglen, tog ned storseglet och styrde med åror mot den vackra sången. Han måste få se vem det var som kunde åstadkomma något så ljuvt och kvinnligt vackert, tjusning vackrare än något annat han någonsin hört.

Det var en siren – han hade blivit varnad för sådana men inte tagit det på allvar.

”Givetvis”, hade han tänkt i sitt stilla sinne, ”är jag inte attraherad av sådana. Jag är klok nog att inte gå i samma fälla som de simpla sjömännen som fångas och tjusas av sirenerna ute på sina resor. Det händer inte mig.”

Så sade han sig, men nu skedde det. Sirenen lockade honom till sig. Med kraftiga årtag kom han allt närmare klipporna på vilka hon och hennes systrar låg och solade, sjöng och flätade sitt fuktiga hår efter badande i viken.

”Sköna mö!” ropade han.

Sirenen skrattade, såg ut att le och vilket leende var det inte! – Mitxel var förtrollad: han rodde allt kraftigare och snabbare, mån om att komma fram så snart det bara gick. Han tänkte inte på att klipporna började någonstans, att klipporna som strax upp över vattnet hade sina likar under vattnet, att klipporna liksom träden gömde mycket under ytan. Han körde på grund. Plötsligt skrapade båtens botten mot vassa klippor under och vatten vällde in mellan hans fötter. Båten sjönk snabbt, alltför kvickt för att han skulle kunna göra något åt det. Sirenerna satt och skrattade sitt pärlande skratt, som lät mer och mer häxlikt medan Mitxel halvt om halvt ställde sig upp i durken och öste med öskar, försökte stoppa vattenflödet och täta sitt skepp – förgäves, förgäves – det var förlorat. Han kunde bara göra sitt bästa att inte drunkna. Tack och lov hade han nära till land – trodde han. När båten sjönk under honom och han blev tvungen att ta de första simtagen försvann klipporna längre och längre bort, sirenerna dök ned i vattnet och simmade kring honom med gäckande röster.

”Vi vet vem du är, unge herr Mitxel. Du är fåfäng, alltför fåfäng för att vara en ung man.”

”Vi vet vad du gör, unge herr Mitxel, du kämpar för ditt liv men det gör ingen skillnad; här ska du möta slutet.”

”Vi vet hur du drömmer, unge herr Mitxel, och du skulle ha hållit dig till dina drömmars dam istället för att åtrå oss.”
Den fjärde sirenen sade: ”Du famlar i blindo, unge herr Mitxel. Du måste lära dig att se längre än näsan räcker.”

”Hjälp mig upp istället för att gäcka mig!” ropade Mitxel men det hjälpte inte.

Med plask och plums försvann sirenerna ned i vattendjupet. Fiskstjärtarna glimmade i solskenet en sista gång innan de försvann ned i mörkret under honom. Här var djupt, alltför djupt för att han skulle kunna skymta botten – djupet gjorde vattnet bottenlöst och nattsvart, och det var långt till land. Ön som han trodde sig sett fanns inte annat än i hans fantasi, och klipporna hade också varit illusioner. Han trampade vatten medan han vilt tittade sig omkring efter undsättning. Bara han fick syn på en landremsa skulle han ha något att sikta mot, och då skulle han också hitta krafterna att simma dit. Han kisade mot solnedgången, försökte se någonting i solstrålarnas sken. Inget land så långt ögat nådde. Hur hade han kunnat driva så långt ut på havet? Inte en enda liten kobbe, inte ett skär så långt ögat nådde!

”Sirener! Kom tillbaka! Hjälp mig!”

Han ropade förgäves. Även om röster färdades snabbt och långt över vatten, brydde sig sirenerna inte; de kanske rentav var alltför långt borta vid det här laget – hade simmat långväga och lämnat honom allena bakom sig.

Snart försvann solen bakom horisonten. Mörkret föll. Stjärnorna tändes på himlen men de räckte inte långt. Mitxel trampade fortfarande vatten – någonstans tänkte han att det bästa var att stanna på samma ställe. Förr eller senare skulle undsättning komma, sirenerna kanske skulle ångra sig, och stannade han kvar, visste de var de skulle hitta honom.

(SkrivPuff, Utmaning 2010: 197 - 17 juli - Skriv om att vara till havs.)