Koflicka

När sanningen kom närmare, när vädret blev bättre, då skulle grödorna inte slå fel. Skörden skulle stå pall och allting skulle ordna sig. Det var sagorna de talade om för mig, när vintern tjöt kring stugknutarna och världen var svart mörker.

Ingenting växer i hårdjorden, sade man då. Suckade och petade tänderna med spånstickor.

Så timmarna gick långsamt, där vi satt böjda över handarbete, tätt intill fotogenlampan, nära inpå ljusstakarna. Vi arbetade med tankarna ute på fälten. När hagarna står gröna och veten guldgul, det är då vi lever upp, det är då vi kan andas.

Just nu piper det i bröstet och jag kommer ingen vart. Mina tankar snurrar runt och runt, når samma ställe om och om igen. Som smöret i en kärntunna blir tankarna trögare och trögare med varje varv. Varför kan det inte bli vår?

Ingen idé att fråga; vi kan alla världens årstidscykler vid det här laget. Så det blir till att sucka tungt och stirra stint, och låta ögonen tåras över virkningen. Vem vill köpa en duk som är virkad med ledsnad och saknad? Kommer inte köparen känna i själva materialet, i det vita mjuka, att det bara finns bitterhet däri? Vitt som snön är vit utanför. Kylan når in och sveper kring tårna på oss.

Jag drog upp fötterna under mig och satt skräddarställning på kökssoffan istället. Det var trångt med syskonen på båda sidor, lillasyster och lillebror. Och så jag som skulle vara stor flicka, sömmerska om vintern och koflicka om sommaren.

Jag längtade till sommarhagen, till närheten där jag gick invid korna.

Kallar på dem, samlar dem, följer dem inåt skogen så att de kan beta på nytt gräs var dag och bli feta och runda, må bra och få fina kalvar och mycket mjölk.

Nu stod de i lagården och råmade istället. Korna undrade nog var jag var någonstans.

Jag reste mig, lade virkningen på bordet, och gick till farstun. Mössa och vantar, halsduk och tjock kappa. Hårda kornflingor stack mig i kinden medan jag pulsade genom snön, över hela gården bort till ladugården. Kroppsvärmen från korna stod tjock i luften när jag öppnade ladugårdsdörren och kikade in. Mu! Råmande mötte mig. Jag stampade av mig den värsta snön och drog in lukten av komocka och hö.

”Har ni frågat efter mig?” sade jag till dem, glömde inte en enda av dem, gick mellan dem alla sex, klappade var och en av dem på länden.

Jag fick ett snusande från Rosa, en tungslick från Gulla, ett råmande ”välkommen” från Asta. Stjärnros buffade, MajLis knuffade sig närmare, Desiree ställde sig tätt intill.

”Det är långt till våren, men vi kan vänta tillsammans”, sade jag och slog mig ned i en hötapp.



(Det här är en SkrivPuff-övning: Utmaning 2010:57 - 26 februari: Skriv om att vara efterfrågad.)

Refusering

Första refuseringen av barnboken (kapitelboken) FoS, via mail från ett barnboksförlag.

Men jag väntar svar från ytterligare två förlag. Så det finns hopp ännu.

Annars är det bara att fortsätta skicka in till ännu fler förlag.

Någon gång måste man få napp!

Sushi no suki

Prokrastinering just nu är spelet ”Sushi no suki”. Det finns att spela på en mängd olika ställen (länken ovan leder till första träffen). Prova bara att googla.

Eftersom jag är ett japanfan såväl som sushiälskare är det ett perfekt spel för mig. Man ska göra så många sushi man hinner, uppfylla kundernas order, innan de blir arga och galna och går sin väg och lämnar dig utan pengar. Man får lära sig fler och fler recept, och ska hinna med fler och fler kunder. Det är en liten övning i stresshantering.

Hittills har jag nått upp till att man på en dag ska tjäna in 15 000 kr. Den bedriften har jag bara lyckats med en gång, annars stannar jag på 10 000. På nivån 15 000 får jag få nöjda kunder och många missnöjda. Men jag är på väg att lära mig även de svåra och nyare recepten. ^^

Som ni hör är det en väldigt engagerad prokrastineringssyssla. En omgång tar längre och längre tid ju bättre man blir och desto fler dagar man arbetar på sushirestaurangen. Så det är ett tidsödande tidsfördriv.

Annars har jag upptäckt Farmville på Facebook (länken leder till Farmvilles egen hemsida). Ännu en prokrastinering, med många småstunder som blir mycket tid sammanlagt. Tänk att det kan vara så roligt med grödor och djur. Jag måste erkänna att jag har ett visst trädgårdsskötselintresse. Det var inte för inte som jag var den som, när jag var barn, plockade alla trädgårdens vinbär och dagdrömde samtidigt, liksom jag (i hemlighet) drömmer om en egen örtagård.

Ännu ett förlag

I går kväll blev FoS-barnboken skickad också till ett tredje förlag via mail. Två månaders väntetid. Bara att hålla tummarna och hoppas!

Stapplande steg in på det nya året, dags att komma igång att skriva igen

Stapplande kommer jag igång att skriva igen. Tusenskönan. Det var evigheter jag skrev på historien sist. Som ni kanske kommer ihåg skrev jag att första utkastet var klart. Det är en himla massa som måste göras för att manuset ska bli bra och läsbart. Största inlägget i manuset måste vara dialogen. Jag inser att jag är lite rädd för att skriva dialog.

Tusenskönan är skriven i första person, och Maxim är rätt pratig. Det blir mycket, långa formuleringar, och nästan ingen dialog, eller i alla fall alldeles för lite dialog. Jag måste skriva om hela historien från början, inser jag. Skriva om den. Plotten har jag klar för mig, men det mesta måste omformuleras. Och massor av dialog och gestaltning måste in.

Varför jobbar jag så mycket och så länge på ett och samma manus? Ibland har jag haft tankar på att släppa det, ge upp och gå vidare och skapa något nytt istället. Men jag är envis. Jag vill avsluta det jag påbörjat, även om det jag mest gör är harvar runt och skriver om och om igen. Dock... Anledningen till att jag håller fast vid Tusenskönan efter femtioelva olika versioner är att jag inser att historien har potential.

Historien som den ser ut just nu har mycket mer potential än det som jag började skriva på när jag startade den här bloggen. Det var något helt annat, en helt annan bok. Nu är Tusenskönan just Tusenskönan och den boken har som sagt god potential att bli något bra.

Det enda svåra är nu perspektivet. Jagform är inte helt populärt... Det är svårt att skriva i jagform, svårt att få det riktigt bra. Dessutom föredrar nog de flesta tredje person, alltså läsare föredrar tredje person... Själv föredrar jag att läsa böcker som är skrivna i tredje person framför första person. Hur är det med dig?

Det kluriga i kråksången är att det flyter på mycket bättre att skriva i första person och jag har vant mig vid att skriva om Maxim i första person. Det blir knasigt att skriva i tredje.

Jag är i valet och kvalet och vet inte hur jag ska göra. River mitt hår, samtidigt som jag skriver lite svajigt och ovant, alltför medveten om formuleringarna. Bara jag kunde släppa språket och koncentrera mig på att se allting framför mig, som det händer, istället och utgå från det. Slappna av och bara vara, bara skriva, bara vara Maxim...

Man måste i alla fall försöka...

Man måste i alla fall försöka. Jag har nyss varit och postat barnboken FoS och skickat till ett förlag, samt skickat samma barnbok till ett annat förlag via e-mail, ett förlag som är bland de få som faktisk tar emot e-post. Nu är det bara att vänta 4-6 veckor så får jag förhoppningsvis besked sedan, allra helst ett positivt besked, man vet aldrig! Men man måste som sagt i alla fall försöka. :-) ^^