Du, in i mitt liv,
när jag var som mest i behov
av att lyftas upp,
när dina händer kring mitt liv,
förde mig närmare,
nära nog att ge dig en kyss.
Mitt liv i ditt liv,
påverkas av mitt liv,
ställer det upp och ner,
räddar mig.
torsdag 30 april 2009
SkrivPuff: Utmaning 119: En bild att skriva till [livboj]: Livbojsslöseri
Vi promenerade längsmed ån, min pojkvän och jag. Det var den tid på året då isarna lossnar och vattnet kraftigt strömt börjar rinna igen. Smuts, skräp och slagg samlas i kanterna och vid bron.
På ena sidan bron var vattnet lugnt, på andra sidan skummade forsen. Ån delades av där turbinhuset står i drift.
Plötsligt fick min pojkvän syn på en livboj. Någon hade lossat den från sitt fäste och slängt den ner i ån. Den låg och guppade i en hög av skräp.
Snart fick även jag syn på en boj. Vi kunde räkna till inte mindre än fem bojar som låg och guppade vid bron och strax under den.
Att folk slängde dem i vattnet, bara sådär, på pin kiv! Tänk om bojarna någon gång skulle behövas på allvar: om någon höll på att drunkna längre bort i ån, vid den andra bron ett par hundra meter bort. I vinterkallt isvatten, med flak omkring sig. Vem (som höll på att drunkna) skulle orka simma hela vägen ner till andra bron och dra fram livbojarna ur skräpet?
Dessutom var det bara en tidsfråga innan bojarna skulle kana vidare, ner under bron och vidare nedåt flyta med strömmarna i forsen, ända ut i Mälaren. Vilket slöseri på livbojar!
[För den som undrar vad SkrivPuff är, besök SkrivPuff-bloggen]
onsdag 29 april 2009
Kreativ kraft i idéstorm
Det har varit en ytterst kreativ dag.
Kreativa möten-projektet går framåt. Jag har varit på ytterligare ett möte.
Jag missade förra mötet, för två veckor sedan. Ytterligare två veckor bakåt var första mötet (se mer om det i det här inlägget).
Idag insåg jag att jag måste sätta fart om jag ska bli klar i tid. Det känns roligt att jobba mot en deadline. Om två veckor (13/5) ska första utkasten vara klara och skickas in.
Eftermiddagen tillbringades på biblioteket. Jag satt i bibliotekskaféet och skrev. Två anteckningsböcker hade jag med mig: en enkom för Kreativa möten, och en annan anteckningsbok för allmänna tankar och funderingar, för andra slags skrivövningar.
Jag har kommit igång de senaste dagarna genom att engagera mig i SkrivPuff. Även om jag inte lägger upp mina skrivövningar på bloggen, får de mig att komma igång.
(Dock ska jag lägga upp ett par texter här framöver, så snart jag renskrivit det handskrivna, så håll utkik!)
Således skrev jag dagens SkrivPuff-övning – som är en bild på en livboj. Lekandet med texten – en kort prosatext med efterföljande dikter – fick mig igång. Innan jag visste ordet av skrev jag massor. Jag blev trött och var utmattad och – trodde jag – tömd, när jag tog paus för middag på stan kl. 16.00 med en god vän. Men där tog jag fel!
När Kreativa Möten gick igång kl 17.30, fortsatte skrivflödet. Vi började med att fika. Efter kaffe och bulle och bitar av vattenmelon, var det dags att sätta igång. Jag tittade runt lite smått i arkivet, innan jag satte igång att skriva.
En och samma text, som tog olika form. Den texten samt korta fragment blev det. En text som utvecklades och såg lite annorlunda ut sida för sida. Jag nådde snart kärnan. Insåg att det kan bli något bra av det här. Att det kan bli en text som hänger ihop.
Jag har idéer för Kreativa Möten-projektet, känner mig positiv och engagerad.
Inspirerad efter kvällens möte som varade i två timmar, under vilka det blev både diskussion – frågor, svar och funderande – och skrivande, sitter jag nu här och fortsätter att skriva.
Nu ska jag renskriva mitt handskrivna och fortsätta att skriva. Jag har en del planer klara i huvudet, och texter i råform som behöver bearbetas. Därtill känner jag mig väldigt positiv. Härligt!
Kreativa möten-projektet går framåt. Jag har varit på ytterligare ett möte.
Jag missade förra mötet, för två veckor sedan. Ytterligare två veckor bakåt var första mötet (se mer om det i det här inlägget).
Idag insåg jag att jag måste sätta fart om jag ska bli klar i tid. Det känns roligt att jobba mot en deadline. Om två veckor (13/5) ska första utkasten vara klara och skickas in.
Eftermiddagen tillbringades på biblioteket. Jag satt i bibliotekskaféet och skrev. Två anteckningsböcker hade jag med mig: en enkom för Kreativa möten, och en annan anteckningsbok för allmänna tankar och funderingar, för andra slags skrivövningar.
Jag har kommit igång de senaste dagarna genom att engagera mig i SkrivPuff. Även om jag inte lägger upp mina skrivövningar på bloggen, får de mig att komma igång.
(Dock ska jag lägga upp ett par texter här framöver, så snart jag renskrivit det handskrivna, så håll utkik!)
Således skrev jag dagens SkrivPuff-övning – som är en bild på en livboj. Lekandet med texten – en kort prosatext med efterföljande dikter – fick mig igång. Innan jag visste ordet av skrev jag massor. Jag blev trött och var utmattad och – trodde jag – tömd, när jag tog paus för middag på stan kl. 16.00 med en god vän. Men där tog jag fel!
När Kreativa Möten gick igång kl 17.30, fortsatte skrivflödet. Vi började med att fika. Efter kaffe och bulle och bitar av vattenmelon, var det dags att sätta igång. Jag tittade runt lite smått i arkivet, innan jag satte igång att skriva.
En och samma text, som tog olika form. Den texten samt korta fragment blev det. En text som utvecklades och såg lite annorlunda ut sida för sida. Jag nådde snart kärnan. Insåg att det kan bli något bra av det här. Att det kan bli en text som hänger ihop.
Jag har idéer för Kreativa Möten-projektet, känner mig positiv och engagerad.
Inspirerad efter kvällens möte som varade i två timmar, under vilka det blev både diskussion – frågor, svar och funderande – och skrivande, sitter jag nu här och fortsätter att skriva.
Nu ska jag renskriva mitt handskrivna och fortsätta att skriva. Jag har en del planer klara i huvudet, och texter i råform som behöver bearbetas. Därtill känner jag mig väldigt positiv. Härligt!
lördag 25 april 2009
SkrivPuff: Utmaning 109 - Skriv om hunger: Omättlig hunger
I förrgår blev det en kvart.
I går blev det två kvartar.
I och med gårdagen satte hungern igång... Den omättliga hungern!
(Dramatiskt värre!)
Men faktum är att det är helt sant: bara jag börjar skriva och kommer igång, får jag hunger efter mer. Jag skriver och skriver, och vill bara skriva mer och mer. I förrgår blev det tekniskt sett mer än en kvart, eftersom jag skrev massor innan själva skrivövningen som varade en kvart. Kanske blev det en timme sammanlagt.
Nu har jag annat på agendan, men så fort jag får chansen ska jag kasta mig över min anteckningsbok och bita tag i papperet. Jag ska sluka de randiga papperen, linjerna. Jag ska mumsa i mig pennan och titta efter fler, söka runt efter fler bläckpennor (för de smakar bäst).
Knaper, knaster, krunch!
I går blev det två kvartar.
I och med gårdagen satte hungern igång... Den omättliga hungern!
(Dramatiskt värre!)
Men faktum är att det är helt sant: bara jag börjar skriva och kommer igång, får jag hunger efter mer. Jag skriver och skriver, och vill bara skriva mer och mer. I förrgår blev det tekniskt sett mer än en kvart, eftersom jag skrev massor innan själva skrivövningen som varade en kvart. Kanske blev det en timme sammanlagt.
Nu har jag annat på agendan, men så fort jag får chansen ska jag kasta mig över min anteckningsbok och bita tag i papperet. Jag ska sluka de randiga papperen, linjerna. Jag ska mumsa i mig pennan och titta efter fler, söka runt efter fler bläckpennor (för de smakar bäst).
Knaper, knaster, krunch!
fredag 24 april 2009
Skrivarsjälen och Kritikern
Våren är här på allvar och jag jublar! (Jag fotar också - kolla in alla mina fotografier här.)
I dag var tillräckligt varmt för att kunna sitta på balkongen i bara t-shirt. Jag satte timern på mobilen på en kvart, och sedan skrev jag. I anteckningsboken som jag köpte igår. I slarvig stil med bibliotekspennan jag införskaffade också igår.
I går blev det 12 sidor i anteckningsboken. Först en massa slafs som jag behövde få ur mig - diskussioner med mig själv angående mitt skrivande - och sedan blev det en kort novell på fyra anteckningsbokssidor.
Innan jag började på novellen skrev jag:
"Nu ska jag skriva en skitdålig berättelse om sliskig kärlek. Full med klichéer. Ju sämre desto bättre. Kl. är 15.59. Jag ska skriva en kvart. Det ska bli en usel berättelse om kärlek. Avslutad."
På detta vis "lurade" jag min inre kritiker. Genom att sätta upp sådana slags direktiv som skulle få Kritikern på fall.
Det där som annars händer när jag skriver - att så snart jag börjar, bara jag skriver en mening, en enda liten rad, hoppar kritikern fram och kritiserar - totalsågar - varje ord... Det undvek jag nu. För det spelade ingen roll om orden var "bra" eller "dåliga". Jag skulle ju skriva USELT. Så...! Jag skrev. Det blev en banal historia men jag fick inte in så många klichéer som jag tänkt mig... Fast nu är ju inte historien skriven för att kritiseras. Inte ens efteråt. Det räcker med att jag skrivit den. Jag har bevisat för mig själv, för Kritikern, för skrivarsjälen inom mig, att jag faktiskt KAN.
Jag kan en mängd saker: - jag kan skriva uselt och stå för det - jag kan skriva klart en historia inom en begränsad tidsrymd som jag bestämmer för mig själv - jag kan avsluta vad jag påbörjar - jag kan skriva utan att bry mig om Kritikern - jag kan bejaka Skrivarsjälen inom mig.
Det sista är det viktigaste av allt.
För om jag aldrig ger Skrivarsjälen utrymme, finns det en del inom mig som alltid är åsidosatt. En del som får alldeles för lite utrymme.
Och när jag väl ger Skrivarsjälen utrymme kommer Kritikern och förstör allting. Men jag vet också: någonstans finns självförtroendet och tron på potential och ett "jag vet att jag är bra och jag vet att jag kan bli ännu bättre".
Det är lätt att inte tro på sig själv. Speciellt om man är van vid det. Det är snabbaste, lättaste och lataste vägen. Man gör som man är van. Så behöver man inte konfronteras med något "resultat", för att där inte finns något, inget skrivet på det där fasansfullt vita papperet framför en...
Det är som med Stig-Helmer och flygandet: "Jag kan skriva. Jag är inte rädd." Eller snarare: "Jag är rädd, men jag kan hantera rädslan."
Var inte så lat, smit inte undan. Det är så förrädiskt lätt. Men det är falsk blygsamhet, för egentligen är du duktig och du vet om det. Känn efter. Självinsikten finns där inom dig. Släpp loss. Skriv.
I dag skrev jag som sagt en kvart. Jag satte timern på mobilen, och skrev reflekterande om mitt skrivande, om vad jag vill åstadkomma. Nu har jag bloggat, här och på LJ. Nu är det dags att sätta timern ännu en gång och skriva en kvarts berättelse. Och vad skulle kunna passa bättre än att skriva en hyllning till våren.
Glad vår!
I dag var tillräckligt varmt för att kunna sitta på balkongen i bara t-shirt. Jag satte timern på mobilen på en kvart, och sedan skrev jag. I anteckningsboken som jag köpte igår. I slarvig stil med bibliotekspennan jag införskaffade också igår.
I går blev det 12 sidor i anteckningsboken. Först en massa slafs som jag behövde få ur mig - diskussioner med mig själv angående mitt skrivande - och sedan blev det en kort novell på fyra anteckningsbokssidor.
Innan jag började på novellen skrev jag:
"Nu ska jag skriva en skitdålig berättelse om sliskig kärlek. Full med klichéer. Ju sämre desto bättre. Kl. är 15.59. Jag ska skriva en kvart. Det ska bli en usel berättelse om kärlek. Avslutad."
På detta vis "lurade" jag min inre kritiker. Genom att sätta upp sådana slags direktiv som skulle få Kritikern på fall.
Det där som annars händer när jag skriver - att så snart jag börjar, bara jag skriver en mening, en enda liten rad, hoppar kritikern fram och kritiserar - totalsågar - varje ord... Det undvek jag nu. För det spelade ingen roll om orden var "bra" eller "dåliga". Jag skulle ju skriva USELT. Så...! Jag skrev. Det blev en banal historia men jag fick inte in så många klichéer som jag tänkt mig... Fast nu är ju inte historien skriven för att kritiseras. Inte ens efteråt. Det räcker med att jag skrivit den. Jag har bevisat för mig själv, för Kritikern, för skrivarsjälen inom mig, att jag faktiskt KAN.
Jag kan en mängd saker: - jag kan skriva uselt och stå för det - jag kan skriva klart en historia inom en begränsad tidsrymd som jag bestämmer för mig själv - jag kan avsluta vad jag påbörjar - jag kan skriva utan att bry mig om Kritikern - jag kan bejaka Skrivarsjälen inom mig.
Det sista är det viktigaste av allt.
För om jag aldrig ger Skrivarsjälen utrymme, finns det en del inom mig som alltid är åsidosatt. En del som får alldeles för lite utrymme.
Och när jag väl ger Skrivarsjälen utrymme kommer Kritikern och förstör allting. Men jag vet också: någonstans finns självförtroendet och tron på potential och ett "jag vet att jag är bra och jag vet att jag kan bli ännu bättre".
Det är lätt att inte tro på sig själv. Speciellt om man är van vid det. Det är snabbaste, lättaste och lataste vägen. Man gör som man är van. Så behöver man inte konfronteras med något "resultat", för att där inte finns något, inget skrivet på det där fasansfullt vita papperet framför en...
Det är som med Stig-Helmer och flygandet: "Jag kan skriva. Jag är inte rädd." Eller snarare: "Jag är rädd, men jag kan hantera rädslan."
Var inte så lat, smit inte undan. Det är så förrädiskt lätt. Men det är falsk blygsamhet, för egentligen är du duktig och du vet om det. Känn efter. Självinsikten finns där inom dig. Släpp loss. Skriv.
I dag skrev jag som sagt en kvart. Jag satte timern på mobilen, och skrev reflekterande om mitt skrivande, om vad jag vill åstadkomma. Nu har jag bloggat, här och på LJ. Nu är det dags att sätta timern ännu en gång och skriva en kvarts berättelse. Och vad skulle kunna passa bättre än att skriva en hyllning till våren.
Glad vår!
torsdag 23 april 2009
Världsbokdagen
I dag är det Världsbokdagen. Jag har velat lite fram och tillbaka om vad jag ska göra under sena eftermiddagen och kvällen då jag är ledig. På något vis vill jag ägna mig åt böcker. Vad vore bättre än att sitta och skriva? Eller läsa?
Hemmavid väntar "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson på mig. Jag börjar närma mig hälften av boken.
För närvarande befinner jag mig på stadsbiblioteket, och här tänkte jag leta upp ett lugnt hörn och sätta mig att skriva. Jag köpte block på AK, men insåg att jag inte hade någon bläckpenna... Jag har helt vuxit ifrån blyertspennor (förutom vid tecknande), så jag funderade på om jag måste ge mig ut på stan igen för att köpa bläckpenna. Som tur är kom jag på att biblioteket säljer pennor. Fyra kronor skulle en bläckpenna kosta; jag fick en gratis.
Nu ska jag leta upp det nämnda hörnet. Dags att skriva. Bara jag kan spränga muren och komma förbi KRAVEN på vad jag ska skriva...
Hemmavid väntar "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson på mig. Jag börjar närma mig hälften av boken.
För närvarande befinner jag mig på stadsbiblioteket, och här tänkte jag leta upp ett lugnt hörn och sätta mig att skriva. Jag köpte block på AK, men insåg att jag inte hade någon bläckpenna... Jag har helt vuxit ifrån blyertspennor (förutom vid tecknande), så jag funderade på om jag måste ge mig ut på stan igen för att köpa bläckpenna. Som tur är kom jag på att biblioteket säljer pennor. Fyra kronor skulle en bläckpenna kosta; jag fick en gratis.
Nu ska jag leta upp det nämnda hörnet. Dags att skriva. Bara jag kan spränga muren och komma förbi KRAVEN på vad jag ska skriva...
tisdag 21 april 2009
Krokikurs
I söndags var jag på kroki.
Vi började klockan 10.00 och höll på till klockan 15.00 med två pauser, en gång för fika, andra gången för lunch. Det var några intensiva timmar. Jag var riktigt trött efteråt. Men det kändes jättebra. Det var roligt och kul, fast svårt.
De längsta ställningarna varade 5 minuter. De kortaste var en minut vardera. Ett helt nytt block i A3-format hade jag köpt. Sidorna tog slut och jag fick börja teckna på baksidorna istället. De allra sista skisserna gjorde jag i ett A4-block som jag också hade med mig. Det var jättelänge sedan jag fick en så väldigt givande session; det är verkligen ett privilegium att få tillgång till modell. Det var två stycken, en manlig och en kvinnlig som alternerade. Vi var ungefär tio stycken som gick på krokin. Som icke-medlem i konstnärsföreningen betalade jag 100 kr. Det var billigt, tycker jag.
Det lustiga och roliga var att jag verkligen kände hur jag utvecklades, bara under den korta tid som "kursen" var. Från den allra första tafatta teckningen till den sista, kände jag hur seendet förbättrades, att jag experimenterade med både hur jag tecknade samt hur jag höll i pennan.
"Håll den hursomhelst, bara inte som när du skriver", var rådet från modellerna, som också är verksamma konstnärer.
Så nu har jag ett helt block fullt med krokiskisser, skisser som jag kan ha som utgångspunkt till målningar. Jag har redan börjat lite löst på en akrylmålning utifrån en av skisserna. Det känns verkligen inspirerande! Jag längtar redan till nästa tillfälle då jag får möjlighet att teckna kroki.
Inte bara det att kroki blir till inspiration för tavelmålning; jag kan också använda mig av krokiskisserna när jag tecknar/målar illustrationer till mina bokprojekt. Mycket gott kan komma ur den här erfarenheten, med andra ord. Det var inspirerande och lärorikt!
Vi började klockan 10.00 och höll på till klockan 15.00 med två pauser, en gång för fika, andra gången för lunch. Det var några intensiva timmar. Jag var riktigt trött efteråt. Men det kändes jättebra. Det var roligt och kul, fast svårt.
De längsta ställningarna varade 5 minuter. De kortaste var en minut vardera. Ett helt nytt block i A3-format hade jag köpt. Sidorna tog slut och jag fick börja teckna på baksidorna istället. De allra sista skisserna gjorde jag i ett A4-block som jag också hade med mig. Det var jättelänge sedan jag fick en så väldigt givande session; det är verkligen ett privilegium att få tillgång till modell. Det var två stycken, en manlig och en kvinnlig som alternerade. Vi var ungefär tio stycken som gick på krokin. Som icke-medlem i konstnärsföreningen betalade jag 100 kr. Det var billigt, tycker jag.
Det lustiga och roliga var att jag verkligen kände hur jag utvecklades, bara under den korta tid som "kursen" var. Från den allra första tafatta teckningen till den sista, kände jag hur seendet förbättrades, att jag experimenterade med både hur jag tecknade samt hur jag höll i pennan.
"Håll den hursomhelst, bara inte som när du skriver", var rådet från modellerna, som också är verksamma konstnärer.
Så nu har jag ett helt block fullt med krokiskisser, skisser som jag kan ha som utgångspunkt till målningar. Jag har redan börjat lite löst på en akrylmålning utifrån en av skisserna. Det känns verkligen inspirerande! Jag längtar redan till nästa tillfälle då jag får möjlighet att teckna kroki.
Inte bara det att kroki blir till inspiration för tavelmålning; jag kan också använda mig av krokiskisserna när jag tecknar/målar illustrationer till mina bokprojekt. Mycket gott kan komma ur den här erfarenheten, med andra ord. Det var inspirerande och lärorikt!
torsdag 16 april 2009
Pysselbegär
Idag var jag kulturellt aktiv igen. N och jag gick på konstmuséet och tittade på en utställning av Franco Leidi. Väldigt speciella verk; det var akvareller och objekt. Efter middag på pizzeria skildes N och jag åt. Men jag passade på att ha en liten konstnärsträff med mig själv (se tidigare inslag här)...
Det blev en titt inne på Tiimari, och allt kreativt pysselmaterial de har där. Jag köpte ingenting, men jag drog mig till minnes ATT jag köpt lite pyssel som jag inte utnyttjat än, och en väldig lust till att pyssla med art journal igen (läs även här och här där det finns MASSOR med bilder) slog fast i mig och hoppar fortfarande runt i mig. Jag vill pyssla!
Det blev en titt inne på Tiimari, och allt kreativt pysselmaterial de har där. Jag köpte ingenting, men jag drog mig till minnes ATT jag köpt lite pyssel som jag inte utnyttjat än, och en väldig lust till att pyssla med art journal igen (läs även här och här där det finns MASSOR med bilder) slog fast i mig och hoppar fortfarande runt i mig. Jag vill pyssla!
onsdag 15 april 2009
Snart är det försent!
Fick ett mail idag, från Lyrikvännen, som tyvärr inte tar emot mina dikter...
Svårt med diktutgivning. De flesta dikter jag skriver är spontandikter. Just dikter redigerar jag inte mycket efteråt, och kanske just för att de blir så omedelbara så blir de också utan samlat tema. Det blir lite olika stil på dem beroende på sinnesstämning, på humör, på tillfälle. Därför har jag också haft lite svårt att få ihop tillräckligt många dikter i samma stil till en diktsamling. Och undrar lite stillsamt hur många dikter som egentligen behövs innan samlingen kan kallas just "diktsamling" och publiceras som en sådan...
Det här refuseringsmailet blev i alla fall som en påminnelse till att jag faktiskt kan skriva. Det var så länge sedan, jag glömmer nästan bort. Visst, jag skriver brev, dagboksanteckningar, mail, funderingar om tänket kring "Kreativa möten"-projektet. Men jag åstadkommer ingenting. Har en mur som växer ju längre tiden går...
Jag har hela tiden känslan av att vilja skriva inom mig. Frustrerande. Det blir frustrerande när den alltid finns där och jag aldrig ger den utlopp på tillfredsställande sätt. Det finns alltid muren emellan, orden som behöver komma ut, som sådana där slags dagboksanteckningar och slasktankar, sidor med skräp och skit, tre, fyra stycken innan skrivandet verkligen kan ta vägen någonstans där det finns potential och kanske till och med kvalitet. Allt det står emellan, så jag kommer ingen vart. Jag vet att jag måste ge slaskskrivandet utrymme, att jag flödesskriver i början på en session, en kvart till exempel, och låter den vara på säg sammanlagt en timme, så att jag förutom detta nämnda också "kommer någonvart".
Det är just det, jag är otålig, och med otåligheten kommer stress, och snart blir det press och en känsla av att tiden bara smiter ifrån mig, att jag inte hinner ikapp, att jag på något vis ligger ohjälpligt efter. Som om jag har bråttom någonstans eller oundvikligen snart kommer fram till något/ett tillstånd/annat ställe där jag verkligen inte kan skriva, och då ligger jag minsann illa till.
Nu har jag hela tiden möjligheten men tar den inte och snart är det försent!
Vilken uppslukande och skrämmande känsla det är, egentligen. Och jag säger mig själv att jag inte vet hur jag ska bli av med den.
(Kanske är det så enkelt att det bara finns en lösning som består av ett enda ord: skriv. - utan att precisera det som "skriv bra" eller "skriv på den och den boken eller det och det projektet" utan bara helt enkelt "skriv"; vad som verkligen skrivs är sekundärt... i alla fall just nu, i den här fasen - för som det heter "jag ska lita till försynen".)
Svårt med diktutgivning. De flesta dikter jag skriver är spontandikter. Just dikter redigerar jag inte mycket efteråt, och kanske just för att de blir så omedelbara så blir de också utan samlat tema. Det blir lite olika stil på dem beroende på sinnesstämning, på humör, på tillfälle. Därför har jag också haft lite svårt att få ihop tillräckligt många dikter i samma stil till en diktsamling. Och undrar lite stillsamt hur många dikter som egentligen behövs innan samlingen kan kallas just "diktsamling" och publiceras som en sådan...
Det här refuseringsmailet blev i alla fall som en påminnelse till att jag faktiskt kan skriva. Det var så länge sedan, jag glömmer nästan bort. Visst, jag skriver brev, dagboksanteckningar, mail, funderingar om tänket kring "Kreativa möten"-projektet. Men jag åstadkommer ingenting. Har en mur som växer ju längre tiden går...
Jag har hela tiden känslan av att vilja skriva inom mig. Frustrerande. Det blir frustrerande när den alltid finns där och jag aldrig ger den utlopp på tillfredsställande sätt. Det finns alltid muren emellan, orden som behöver komma ut, som sådana där slags dagboksanteckningar och slasktankar, sidor med skräp och skit, tre, fyra stycken innan skrivandet verkligen kan ta vägen någonstans där det finns potential och kanske till och med kvalitet. Allt det står emellan, så jag kommer ingen vart. Jag vet att jag måste ge slaskskrivandet utrymme, att jag flödesskriver i början på en session, en kvart till exempel, och låter den vara på säg sammanlagt en timme, så att jag förutom detta nämnda också "kommer någonvart".
Det är just det, jag är otålig, och med otåligheten kommer stress, och snart blir det press och en känsla av att tiden bara smiter ifrån mig, att jag inte hinner ikapp, att jag på något vis ligger ohjälpligt efter. Som om jag har bråttom någonstans eller oundvikligen snart kommer fram till något/ett tillstånd/annat ställe där jag verkligen inte kan skriva, och då ligger jag minsann illa till.
Nu har jag hela tiden möjligheten men tar den inte och snart är det försent!
Vilken uppslukande och skrämmande känsla det är, egentligen. Och jag säger mig själv att jag inte vet hur jag ska bli av med den.
(Kanske är det så enkelt att det bara finns en lösning som består av ett enda ord: skriv. - utan att precisera det som "skriv bra" eller "skriv på den och den boken eller det och det projektet" utan bara helt enkelt "skriv"; vad som verkligen skrivs är sekundärt... i alla fall just nu, i den här fasen - för som det heter "jag ska lita till försynen".)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)