Riktigt rostig kalligrafi

Som jag berättade i ett tidigare inlägg var jag och köpte anteckningsbok (egentligen en gästbok) med naturaomslag. Då kunde jag inte visa bild på nämna bok, men det kan jag nu – se ovan!

Samma dag försökte jag också skriva två dikter i boken, en på första uppslaget och en på andra.

Jag var dock alldeles för otålig för att kunna skriva vackra bokstäver när jag samtidigt skulle hitta på vad jag skulle skriva. Så i kreativitetsflödet blev bokstäverna inte de vackraste, men jag försökte ändå skriva kalligrafi. Dock måste jag samtidigt hålla kvar i huvudet vad jag skulle skriva – så allting blev lite snabbt och stressat gjort – därav resultatet.

En gång, under nämnda diktskrivande, var det till och med så att jag råkade skriva något helt annat än jag tänkt, men eftersom det var skrivet med svart tusch var det inget att göra något åt, utan jag gjorde bara det bästa av situationen och fortsatte dikten, försökte styra upp det hela – på ett något klumpigt vis, måste jag tillstå.

Jag lägger upp bilder av det skrivna här också. Nu när jag har digitalkamera måste jag ju utnyttja tillfällena den bär med sig! Även om jag skäms lite för hur fult det blev!

Dessutom är det inte världens bästa dikter heller; de är mer av känsla än någon talang (hade jag kunnat hade jag redigerat å det grövsta i dem med rödpenna)…

Gifts

”To see that your life is a story while you’re in the middle of living it may be a help to living it well.”

/said by Orrec in the book Gifts by Ursula K. Le Guin

Jippi, en digitalkamera!

Jag fick en digitalkamera i julklapp av mina föräldrar. Jättestort tack till dem! Underbart! Nu kan jag ta massvis med kort! Jag tänkte lägga upp dem på något slags bilddagbok på nätet men jag har inte bestämt mig för var riktigt än…
 

Här börjar jag med att lägga upp en bild på min dator- och skrivarhörna.

God Jul!

Som det stora Gackt-fan jag är måste jag givetvis säga God Jul med hjälp av Gackt – det vill säga – genom en underbart vacker julsång som han har gjort! Det är en December Love Song, och jag lägger upp den här i två versioner. Båda versionerna är live, men den första videon är kortare och från en teveshow, medan den andra är en lång konsertversion, i vilken Gackt på dramatiskt manér börjar sjunga medan han fortfarande är högt uppe i luften, och på samma vis slutar sången högt uppe i luften… För den som vill veta vad han verkligen sjunger, finns en bra engelsk översättning här.

Gackt: Hey!x3 下弦１２月のLoveSong



Gackt: Live Tour 2002 下弦の月-12月のLove Song

Jakten på Moleskine

I går var jag i de lokala bokhandlarna och letade efter moleskine-anteckningsböcker, inspirerad av Sama. Tyvärr hittade jag bara kalendrar av märket Moleskine. Och jag letade verkligen! Jag for som en jojo mellan butikerna och svettades i vinterkläderna när jag verkligen lusläste varenda hylla med anteckningsböcker för att hitta någon Moleskine.

Jag fastnade för anteckningsböcker av ett märke jag för stunden inte kommer ihåg, men de var väldigt vackra och hade magnet i omslaget vilket snitsade till det hela, men jag tyckte att de var för dyra. Annars hittade jag bara böcker från PaperStyle som var något att tala om.

Fast det fanns en annan bok jag fastnade för, business någonting var märket. Det var en läderklädd bok, omslaget tjockt läder, och sidorna inuti var tjockt papper, som såg handgjort ut. Den var underbar! Det enda som avhöll mig från att köpa den var priset. Den kostade över 300 kronor!

När jag nu letade runt på nätet för att hitta några av de anteckningsböcker jag nämner ovan, hittade jag något helt annat, en trevlig onlinebutik – i alla fall av utseendet att döma – vid namn Deskstore som har riktigt snygga anteckningsböcker av ett slag som jämförs med Moleskin, RM Nostalgia, längre ned på sidan jag länkar till, plus på nästkommande sidor.

Gårdagens anteckningsboksletande slutade i att jag köpte en Gästbok Large Madagaskar, med handgjort omslag, vackert papper med en korg med blå blommor på framsidan, men tyvärr inte handgjorda papper i… I den har jag skrivit ett par vinterdikter, påhittade medan jag skrev dem, och med svart kalligrafituschpenna så att det samtidigt varit övning i mina kalligrafikunskaper.

Jag köpte också ett nytt teckningsblock. Alla gamla skiss- och teckningsblock som jag har är mer eller mindre fullritade, många gånger med halvfärdiga teckningar/skisser. Som vanligt har jag inte haft tålamod att göra klart teckningarna. Det tänkte jag försöka rätta till, nu med det nya teckningsblocket. Det är 40 blad, 140 g. matt ritpapper – med andra ord rätt bra kvalitet, så jag har alla förutsättningar för att kunna göra snygga teckningar.

Nu ska jag bara ha en riktigt snygg anteckningsbok också (kanske Moleskine om jag hittar någon – det verkar i alla fall finnas många butiker på nätet som har dem), så kan jag komma igång med skrivandet på Tusenskönan igen. Eller ska jag bara hoppa över allt vad vackra anteckningsböcker heter och börja skriva ändå. Det finns inga ursäkter, som det så fint heter…

Annorlunda etiketter

Nu är julklapparna inslagna. Än en gång önskar jag att jag hade en digitalkamera! Men, men… Någon gång ska jag väl ha det också…

Jag gjorde lite speciella etiketter i år, istället för de färdiga klistermärksvarianterna. Jag tog gamla akvarellmålningar som jag gjort, och inte är nöjd med, och klippte hjärtan av dem med mönstersaxarna jag har.

Med kalligrafipenna skrev jag God jul och respektive namn och önskar Jenny, medan jag försökte komma ihåg vad jag lärt mig på kalligrafikursen för några år sedan, det vill säga luta pennan i rätt vinkel och så vidare.

Det blev effektfullt med den akvarellmålade bakgrunden till de svarta tuschskrivna bokstäverna. Akvarellpapper är helt klart stadigt nog för att bli riktigt snyggt när man klipper sönder det, och extra snyggt med mönstersaxar som sagt.

Kalligrafipennan minns jag inte var jag köpte, men mönstersaxarna köpte jag i kit om tre från Panduro, precis det kitet som syns ovan. Om ni klickar på bilden ovan kommer ni till Panduro, och sedan är det bara att söka på mönstersax.

Rappakalja

Äntligen är jag klar med mina julkort! Det tog tre sittningar, långa sådana, och dessutom tog det än mer tid när jag skulle kolla igenom adresser och räkna efter, och sedan inse att jag måste köpa fler frimärken!

Roligt har det varit i alla fall. Klippa och klistra och klippa än mer… Det gick i vågor fram och tillbaka vad jag använde (klistermärken mestadels). Jag bestämde mig till sist för en egenhändigt skriven juldikt och använder den till alla julkort (med undantag av någon enstaka i början av mitt julkortspysslande).

Hade jag digitalkamera skulle jag utan att tveka fota alla och lägga upp här! Men nu har jag inte det, så ni får nöja er med att läsa om dem istället… Jag önskar mig en digitalkamera i julklapp (hint, hint för den som vill ge en sådan till mig). Det är en dyr julklapp, jag vet, så det kanske slutar med att jag får ge mig själv den i nyårspresent eller något…

Jag har fortfarande inte kommit igång med skrivandet efter min ”semester”, som tycks bli längre och längre. Nu blir det väl närmare hela december istället för bara första veckan i december. Såhär precis innan jul har jag alltför mycket annat att tänka på. Men den ursäkten är dålig och gammal… Så snart julafton är över ska jag kasta mig över papper och penna, eller kasta mig över datorn.

Där är en annan sak som den som känner sig tillräckligt rik för att slösa lite pengar på mig skulle kunna ge mig. En ny dator! Den jag har är usel. Det räcker med att säga 64 MB ramminne. Det om något ger en ledtråd till hur gammal och framför allt långsam den är! (det tål att sägas igen: långsam, långsam, långsam)… Den är som sagt långsam.

Långsam var det ja.

Den hakar upp sig (precis som jag nyss), och den gör det inte lätt att hålla på med ens en enda sak samtidigt… Alltså, bara en enda… En enda!

Sade jag att jag är trött? (Annars skulle jag inte skriva så här onyanserat babbligt.)

Egentligen är jag bra mycket mer irriterad och arg på datorn än vad jag vill säga här… Kan bara säga så mycket som att jag svurit bra många (och långa) haranger under de senaste dagarna, och att jag börjar bli hjärtligt trött på denna usla skräpmaskin, för att inte säga ordentligt förbannad! Det är tortyr att sitta vid den och försöka göra något vettigt – inte ens ett enkelt worddokument klarar den att arbeta i utan att haka upp sig. Nog om det (blodtrycket spränger alla mätningar bara jag pratar om det)…

I dag var det i alla fall tack och lov soligt väder! (Vädret, åh, om människor inte hade vädret att ständigt klaga på (varför klaga på väder när man har en för*pip*ig dator; jag har haft den i flera år utan att klaga men nu är det snart, snart, snart banne mig nog – för även en Cool like Plastics tålamod tar slut (plasten smälter)!)!)

Underbart härligt (vädret alltså) – med blå himmel och sol! Jag gick på stan och köpte klistermärken till mina ovannämnda julkort. Det var förunderligt svårt att hitta snöflingor. Jag ville ha vackra snöflingeklistermärken, men de var som sagt svårhittade. Till sist hittade jag några – i guld! – och köpte inte tillräckligt många, så vissa julkort fick guldstjärnor istället.

Allt jag ville ha var snöflingor som verkligen visade hur vackra sådana kan vara…

Håhåjaja. Det var klent med klistermärken över huvud taget. De flesta affärer vill att man köper enkronorsjulkort istället, eller satsar på att skicka elektroniskt, haha. Nåja…

Maximilian enligt Simpsons

Maximilian enligt Simpsons. Försök 1.

Jag gjorde håret så vitt jag bara kunde, och valde den blekaste hudtypen. Tyvärr kunde man inte välja vitt där… Dödskallar samlade han på en gång i tiden, så tröjtrycket var givet. De röda skorna är där för att synas. Givetvis.

Gör din egen Simpsonfigur (avatar) här.

Doften av snöfall

Förra året julkortspysslade jag åtminstone två, tre gånger, några timmar åt gången, med N, men i år har det inte blivit av. Således bestämde jag mig raskt i dag för att med mottot bättre sent än aldrig sätta igång att göra julkort.

Jag började med en massa olika slags klipp- och klistrapyssel på vardagsrumsbordet: klistermärken av olika slag som guldstjärnor och färgglada tomtar, gel-tops (pennor i guld, silver och vitt), glitter (tuber med glittergrejs som man pressar ut) och annat liknande. Bordet var överfullt och pappersbit efter pappersbit föll till golvet medan jag klippte.

Allteftersom jag fortsatte blev jag mer och mer sparsmakad. Enklast är ändå vackrast, åtminstone när det gäller hemgjorda julkort av det här slaget. Efter varje nytt kort försvann ännu en ingrediens, tills jag bestämde mig för att använda mig av ihannas röda labels, och göra diktkort av julkorten. Först tog jag fram en vinterdikt som jag hade skrivit för ett år sedan, och klippte isär och gjorde nya dikter av ord och fragment. Men sedan insåg jag att mitt hobbylim gjorde allting alldeles för kladdigt och fult. Hur hanterar man lim på ett bra sätt förresten? Så jag satte mig att klippa och klistra i Word istället, och skrev små textrutor i de röda labelarna, gjorde helt nya dikter, baserade på den nämnda gamla…

På Clas Ohlson hade jag tidigare i dag hittat ett snyggt pepparkaksjulpapper. Mörkbruna pepparkakor på ljusbrun botten. Förutom att använda det till att slå in julklappar med använder jag det i mitt julkortspysslande. Pepparkakorna är som gjorda för att klippas ut!

Nu på slutet av mitt julkortspysslande för dagen består korten bara av fåtalet delar: ett ljusblått marmorerat papper i A6 som grund, på papperet en pepparkaka (i form av ett hjärta, en bock eller en stjärna), ett utklippt rött labelfragment (en halv eller en tredjedels ram alltså), juldikten i svart text på vit botten (jag har några olika diktvarianter), eventuellt med tunn svart ram kring, och en liten vit pappersbubbla som det står God Jul önskar Jenny på.

Minimalistiskt är bäst när man inte är något bra på att klippa rakt eller limma med snabbflytande, kladdigt hobbylim…

Hittills har jag gjort tio julkort, och av dem är jag nöjd med två. Möjligtvis kan jag sträcka mig till tre. Men gällande det tredje är jag inte helt nöjd med dikten. Där är ett ord för mycket och radbrytningen är fel på ett ställe. Jag vet inte om detta skvallrar mest om mina alltför höga krav eller om mina dåliga limmarkunskaper… Men ett par julkort är lite slarvigt gjorda och ser lite hafsverk ut, och det går ju rakt inte för sig! Jag får ta och köpa ett limstift i morgon, och fixa till det sista på mina godkända julkort…

Hela projektet visar i alla fall på en snabb utvecklingsprocess och förfining, och det är ju alltid något! Dessutom har jag haft roligt! Och jag har äntligen fått riktigt med julstämning, vilket inte bara pysslandet utan lyssnande på julmusik har gett mig – svenska julsånger såväl som engelska dito.

Till sist – om någon vet ett bra sätt att hantera snabbflytande hobbylim på när det gäller att limma på små ytor och få dem släta och fina, så får ni gärna hojta till och tipsa!

Glad Lucia!

Det har blivit första tevekvällen för veckan, efter att jag ägnat mig åt lite annat som jag skrivit om här. Först satte jag mig i soffan och tittade på luciatåget på SVT24 (ja, jag kom faktiskt så långt att jag satte mig med tända värmeljus och mörkt i övrigt och verkligen tittade på luciatåget, koncentrerat lyssnande dessutom, i kontrast till vad jag skrev här, som sagt – eller där borta eftersom det är på LiveJournal). Det var riktigt stämningsfullt och vackert. Det enda kritiska jag kom att tänka på var hur stelt vissa log – de stackars tärnorna var tvungna att stå och le hela tiden – och där fanns en kvinna som verkligen såg klassiskt svensk ut, med linlugg och vita tänder, ständigt leende. Hon hade också oturen att hamna precis bakom sångaren i bild, och det kanske hon var medveten om (eller kanske inte), men hon såg i alla fall klassiskt svensk ut, blond och blåögd(?), och med ett leende som ökade och minskade i storlek men ändå var ständigt närvarande.

Efter luciatåget såg jag på SVT2, Slutet på historien, och därefter blev det ännu ett program i skrivandets tecken, nämligen det något för att inte säga väldigt ytliga och alldeles för korta programmet på TV4+, Läckberg & Rudberg.

Luciastämning eller julstämning i allmänhet har det blivit tidigare under dagen också, då jag besökte Tängsta Hantverk, en lada mitt ute i obygden, med anor från 1500-talet, där de bland annat stöper sina egna ljus, ett trivsamt ställe för hantverk som jag rekommenderar. Hemsidan jag länkat till ovan har en sida med fotogalleri – många kort som visar hur butiken ser ut – men den är ännu mysigare när man verkligen är där på riktigt förstås.

Än mer julstämning blev det i och med mitt shoppande på stan, julklappar, en del ärenden och ett och annat spontanköp blev det också, bland annat akrylfärg som jag bara måste ha för att kunna fortsätta på den tavla jag målar på just nu. Målande som jag ska ägna mig åt till helgen, tänkte jag mig, mellan julstök och skrivande…

Förresten får ni läsare gärna tycka till om min påbörjade inläggsuppdelningsfördelning, det vill säga, vad ni tycker om att jag skriver mer renodlat bara om skrivande här och om annat på LiveJournal… Vad vill ni egentligen läsa om på denna min blogg? Eller bryr ni inte? Eller tar ni tacksamt emot allt, vad än jag än skriver om? Eller blir jag kanske långrandning i vissa avseenden (som till exempel när jag skriver om sådant som det här)?

Hursomhelst… Glad Lucia!

Kreativa ådran

Det var redan 2006 som jag skapade ett konto på LiveJournal, men jag gjorde aldrig någonting med det. Nu i dag fick jag ett ryck och gick in och skapade kontot på riktigt. Ett inlägg blev det också, om mitt målande. Jag funderar på att låta det bli en målardagbok. För jag har varit kreativ hittills under den här veckan, precis som planerat. Bara det att jag ägnat all ledig tid åt akrylmålande och skjutit undan och låtsas glömt bort skrivandet… Inte riktigt som tänkt, som sagt, men ändå väldigt kreativt och livsbejakande. Jag har roligt och jag skapar… Det måste i alla fall vara värt något… För även mitt målande är en del av det som jag verkligen vill satsa på och min andra största hobby, jämte skrivandet.

Semestern slut

Nu är det slut på min långa ledighet. Ända sedan november tog slut har jag tagit mig ledigt från skrivandet. Men nu är det dags igen! Nu ska jag tillbaka till mina rutiner och skriva på Tusenskönan från kl. 20:00-21:00 på vardagar.

Det var först när jag fick kommentar på det här inlägget som jag började fundera på hur jag ska göra med Edurne – en vintersaga (så det var därför jag ännu inte svarat på den kommentaren). Jag hade undvikit att fundera på saken och bara vilat, men nu är det dags. Hur gör jag nu? Jag vet inte. Fortfarande är det så att jag känner mycket mer för och lättare får inspiration för att skriva på Tusenskönan. Så det kommer att bli motstånd med Edurne – en vintersaga, åtminstone i början. Motstånd är ju till för att övervinnas. Men jag tror bestämt att jag låter den vila lite innan jag sätter tänderna i den.

Fast, å andra sidan… Om jag låter den ligga för länge tappar jag bort den totalt… Kanske…

Den får vila till januari. Nytt år, nya möjligheter! Och jag har ändå så fullt upp med annat resten av december. Julen är ju nästan här!

I bambuskogens djup

På Eien no Yume, en fansajt dedikerad till Gackt, finns en avdelning som tar upp Gackts vänner och bekanta. Bland dessa finns en Wang Lee Hom (taiwanesisk, född i USA) som var med och spelade in filmen Moon Child med Gackt, och som tydligen är nära vän med densamme. Det var följande stycke som fick mig att fastna för Wang Lee Hom och raskt söka reda på mer om denne artist:

“Perhaps the reason why Lee Hom and Gackt became such close friends is because they share the same ideas and thoughts on music. Both artists’ style is not easy to peg and they seem to revel on doing things out of the ordinary. For Lee Hom's last album, he used traditional musical instruments from various minority races in China and mixed it into his music to create a well-balanced sound. The style is rather similar to Gackt's usage of Japanese traditional instruments for his album DIABOLOS. They share the same desire to infuse the old with the current and work hard to renew the pride of their fellow countrymen. Both also take an active role in creating their music, usually taking in charge of every single aspect of their music production. Pride in their own respective countries and musical talents are but some of the similarities they share.”

Tyvärr var Wang Lee Hom (Ong/Wang Leehom/Lee-Hom) ganska svårsökt på nätet (speciellt vad gäller musik tillgänglig i svenska butiker), men enträgen vinner, som det ju heter. Jag har hittat en del, både information och musik. Han har fört in mig i hip-hop-svängen, där jag verkligen inte var förut!

Jag har fått tag i hans senaste album Change me, men han har varit aktiv sedan minst 1995, så det är en hel del av hans musik som jag inte fått höra än! Som tur är finns ju youtube. Där hittade jag en del från tidigare album, där han blandar hiphop med traditionell kinesisk musik, en härlig kombination!

I och med detta har jag börjat lyssna på en del andra c-artister. Så ni som har någon att rekommendera, bara säg till! Jag tar gärna emot tips!

Jag tror att jag har viss förkärlek för sådant som är svårtillgängligt… Det som är lite av utmaning, det som är annorlunda och konstigt…

Fast i och för sig, så många kineser som lyssnar på musiken är jag väl knappast unik. Även om det känns liiite unikt att sitta i Sverige och lyssna på kinesisk hip-hop och R&B.

Hursomhelst inbillar jag mig att jag dras till det som inte är mainstream (speciellt i Sverige vill säga), och detsamma gäller nog det jag själv skriver. Det ena speglar det andra, så att säga. Det är mixen som gör det annorlunda även om idéerna en och en inte är speciella över huvud taget. Något som jag nog ska ta och utveckla i något senare inlägg...

Wang Lee Hom verkar liksom Gackt ha väldig bredd på sina alster, i fallet Lee Hom allt från fartfylld hip-hop till vackra, långsamma ballader.

Sedan är det förstås bara ett plus om artisten ser bra ut också, för det är ju alltid trevligt att titta på snygga killar. ^^

Här är ett par videor som visar vad Wang Lee Hom är för en. Den första låten/videon lyssnade jag till första gången på youtube och fastnade direkt för. Den andra videon/låten ”Cockney Girl” är en av låtarna på skivan Change Me, en skiva som annars består av lugnare och mer balladlika låtar, av samma slag som den tredje och sista videon, det vill säga ”Luo Ye Gui”.

王力宏 Wang LeeHom - 竹林深處 [In the Depths of the Bamboo Grove]

Cockney Girl MV- Wang Leehom

Wang Leehom - 落葉歸根 (Luo Ye Gui Gen) MV

NaNoWriMo-månaden i ett enda inlägg

Jag började NaNoWriMo utan att ha en aning om hur lång tid det skulle ta att skriva 1667 ord. Jag hade aldrig räknat ord på det sättet, utan mer fokuserat på sidor, om jag alls räknat något. Jag började med att skriva för hand, och till min förvåning fick jag fram över 2000 ord på en timme, med ett snitt på runda tal 500 ord i kvarten. Med andra ord var det mycket lättare att skriva 1667 ord än jag trodde. Till en början i alla fall.

Sedan fick jag ju för mig att jag skulle skriva lika mycket på mitt andra projekt, och med 3 334 ord i snitt per dag körde jag väl slut på mig själv, någonstans i slutet på tredje veckan. Under fjärde veckan blev det inte mycket alls skrivet, men då hade jag kommit upp i över 70 000 ord sammanlagt under de tre första veckorna.

Jag började som sagt med att skriva för hand, och det kändes riktigt mysigt att sätta sig med tända ljus och mysbelysning och skriva på helt vita, tomma, blanka papper. Men det gjorde ju att jag blev tvungen att skriva samma text två gånger, så under den första veckan skrev jag dubbelt så mycket som det egentliga resultatet låg på. Därför var det ett delmål att komma förbi den inre kritikern så pass att jag kunde skriva utan problem direkt på datorn. Jag vet inte riktigt när det var det skedde, men långt innan november var slut klarade jag av det. Det var lite tråkigt att lämna de tända ljusen och soffmyset bakom mig, men det kändes ändå väldigt bra att bli av med den inre kritikern, i alla fall stundtals.

Fortsättningsvis skrev jag direkt på datorn, och hade inga som helst problem med det, till min egen förvåning. Så det har jag i alla fall lärt mig, liksom jag lärt mig att som sagt skjuta kritiska tankar åt sidan. Och jag har fått öva på det som är så viktigt: att skriva utan att ha inspiration eller något som helst lust över huvud taget. Lust och inspiration kommer lite längre in, när man redan sitter där och skriver. Inspiration är en bonus, men dock en bonus, och ingenting att räkna med när man ska göra saker disciplinerat och på rutin.

Hursomhelst har det varit en lärorik och spännande månad! Och jag har lyckats göra något som jag skulle ha haft ännu svårare med förr i tiden, men som nu faktiskt gick, trots stort motstånd, och det var att ge upp. Att lyssna inåt på hur jag själv mådde och säga stopp, innan jag nått målet och innan månaden var över. Det är väldigt viktigt att kunna göra sådant. Så jag skrev ingenting på Tusenskönan och bara drygt trettio ord på Edurne – en vintersaga under de tre sista dagarna på november.

Som ni ser i listan nedan blev det många nollor på slutet, men de tycker jag att jag ändå var värd, med tanke på hur jag kämpat tidigare under månaden. Och det var som sagt en mycket rolig erfarenhet, som om inte annat gav mig bättre självförtroende!

I listan nedan räknade jag inte in redigeringsplus, det vill säga allting som via redigering gav extra ord räknade jag inte. Så där blir det en del extra på Edurne – en vintersaga som man inte ser om man bara räknar samman summorna nedan. På samma vis är det med Tusenskönan.

Sammanlagt kom jag upp i (ungefär) 77 389 ord.

1/11: Edurne: 2257 ord, Tusenskönan: 975 ord.

2/11: Edurne: 146 ord, Tusenskönan: 0 ord.

3/11: Edurne: 3 450 ord, Tusenskönan: 0 ord.

4/11: Edurne: 2 987 ord, Tusenskönan: 0 ord.

5/11: Edurne: 1 780 ord, Tusenskönan: 105 ord.

6/11: Edurne: 3 016 ord, Tusenskönan: 2 181 ord.

7/11: Edurne: 127 ord, Tusenskönan: 2 449 ord.

8/11: Edurne: 1 706 ord, Tusenskönan: 1 835 ord.

9/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 819 ord.

10/11: Edurne: 3 321 ord, Tusenskönan: 2 675 ord.

11/11: Edurne: 474 ord, Tusenskönan: 3 302 ord.

12/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 233 ord.

13/11: Edurne: 1 817 ord, Tusenskönan: 1 700 ord.

14/11: Edurne: 1 709 ord, Tusenskönan: 1 7 69 ord.

15/11: Edurne: 124 ord, Tusenskönan: 6 043 ord.

16/11: Edurne: 194 ord, Tusenskönan: 1 099 ord.

17/11: Edurne: 1 3 64 ord, Tusenskönan: 1 022 ord.

18/11: Edurne: 1 748 ord, Tusenskönan: 1 717 ord.

19/11: Edurne: 674 ord, Tusenskönan: 2 288 ord.

20/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 1 164 ord.

21/11: Edurne: 4 113 ord, Tusenskönan: 2 355 ord.

22/11: Edurne: 276 ord, Tusenskönan: 26 ord.

23/11: Edurne: 40 ord, Tusenskönan: 1 435 ord.

24/11: Edurne: 3 462 ord, Tusenskönan: 1 699 ord.

25/11: Edurne: 44 ord, Tusenskönan: 2 369 ord.

26/11: Edurne: 244 ord, Tusenskönan: 421 ord.

27/11: Edurne: 346 ord, Tusenskönan: 1 855 ord.

28/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 0 ord.

29/11 Edurne: 126 ord, Tusenskönan: 0 ord.

30/11: Edurne: 0 ord, Tusenskönan: 0 ord.

Äntligen!

Äntligen har svenska butiker fattat galoppen! Nu är det inte bara New Nippon Shop som har Gackts DIABOLOS till försäljning utan även GINZA och CDON. Och de säljer albumet billigare, de rackarna! Det kostar bara 159:- på sistnämnda två butiker, medan New Nippon Shop tar 179:- för skivan. Passa på att köpa! Och förresten, Ginza har VERKLIGEN fattat galoppen på riktigt. De beskriver skivan som ”Detta är J-rock när det är som störst.”! Det är bara att nicka och hålla med!

MOON: en fråga om existentialism

Gackt, som är en japansk artist/låtskrivare, skådespelare/författare och modell/designer, sammanför en hel del av sina skivalbum, sina framträdanden (konserter, turnéer) och andra uppträdanden som han haft, till exempel filmen Moon Child som han gjort, i något som han kallar MOON.

Som jag förstår det kan man kalla det för en episk saga som utspelas under fyra tidsperioder, och vilken han som sagt berättar genom olika media på olika vis genom i stort sett hela sin solokarriär som artist. Det är med andra ord ett omfattande och pågående projekt som fortfarande inte är avslutat.

MOON är uppdelad i fyra kapitel, första kapitlet utspelas år 700 till 1300, andra kapitlet år 1300 till 1600, tredje kapitlet år 1600 till nu, dvs. runt år 2000, och kapitel fyra från nu, 2000, till den närliggande framtiden, dvs. år 2045. Men filmerna, romanerna (han har skrivit minst en roman och också en självbiografi som jag vet om) berättar inte sagan kronologiskt utan i pusselbitar som man som läsare (och lyssnare) får sammanfoga själv till en helhet. Och den mesta tolkningen lämnar Gackt också till lyssnaren (och läsaren).

Moon, eller månen som ju ”moon” betyder, symboliserar mänsklighetens existens i denna Gackts symbolvärld. På ytan är historien som jag förstått den hittills ett slags fantasisk historia (och det är därför jag kallar det för en saga) men den bakomliggande och underliggande historien är något annat; det är historien om människorna, förr och nu, om mänskligheten och existens i stort. Så man skulle kunna sammanfatta MOON-sagan i ordet ”existens”, eftersom det är vad det egentligen handlar om.

Eftersom Gackt är japan, eller som han gärna uttrycker det asiat (eftersom och för att han vill förena den asiatiska världen genom sin musik), handlar Moon om den japanska och asiatiska världen, historiskt sett, och symboliskt sett med övernaturliga varelser och annat som hör samman med asiatisk folktro och religion, men frågeställningarna som han väcker är universella. Liksom hans musik och allt vad han framför är till alla att ta till sig och fundera kring… Alla som vill och kan ta till sig, kanske, för den musik som Gackt gör är verkligen inte mainstream, utan högst unik och personlig och speciell för just Gackt.

Det var inte förrän i dag som jag genom en mycket bra fansida insåg hur omfattande Gackts MOON-projekt (MOON-introlänk) faktiskt var, och genom att läsa här, här och här, insåg jag också ännu mer om hur Gackt tänkt kring MOON.

Jag blev högst fascinerad och intresserad och tycker att det är jättespännande!

Naturligtvis mycket för att jag älskar hans musik och tycker mycket bra om honom, både som artist och som person – det av honom jag fått förmånen att ta del av (genom teveshower, intervjuer etcetera). Men mest är det för att jag som författare och konstnär (eller amatörkonstnär) anser honom vara en sådan unik, kreativ och exemplarisk förebild!

Med honom som förebild börjar jag fundera kring vad det är som binder samman det jag själv skriver, och vad jag egentligen vill berätta och visa för resten av världen.

Stora tankar och högt siktat, kanske, men det är som det ska vara, väl? Man siktar mot stjärnorna och når molnen, eller i det här fallet månen.

Minnesförlust

SVT2 har temakväll igen. Förra gången jag noterade detta var det animetema, som hittat för mig med det intresset… Den här gången är det ännu mer som hittat, både för Maximilian och för mig. Temat är minnesförlust. Kanske kan jag få uppslag till hur jag ska närma mig detta, det som just nu utgör det största problemet för mig i mitt skrivande av Tusenskönan. Vad mer blir det som en brytning och en ”idéupphämtning” efter NaNoWriMo (även om jag redan har tagit de senaste dagarna ledigt från skrivandet). Med nya krafter och förhoppningsvis nya idéer kan jag ta itu med det fortsatta skrivandet i morgon efter kvällens tv-kväll med minnesförlusttema.