Wow, en knapp!

Bara för att visa att jag fortfarande lever skriver jag ett litet oplanerat blogginlägg. Det har gått över en vecka sedan jag kom hem från Frankrike, Lecaute, men jag har ännu inte förmått mig att skriva något på bloggen, och bara några rader på bok Tusenskönan.

Det förstnämnda beror helt enkelt på att jag inför min inre blick såg ett omfattande, roligt, bra inlägg om min resa, som blev för stort i huvudet, så stort att jag blev handlingsförlamad. Inte första gången det händer, inte.

De första dagarna sedan jag kom hem vilade jag mest bara – det är uttröttande att resa – men under den här veckan har jag ägnat mig åt min innan resan planerade höststädning. Jag hade tänkt att ha det som projekt under hösten, att verkligen storstäda och rensa och allt sådant. Så istället för att sitta vid datorn har jag flaxat runt hela lägenheten (det är är bara en tvåa på 54 kvadrat, men ändå...), hållit efter disk och sådant, mycket bättre än vad jag brukar annars, och till och med börjat rensa klädkammaren. Därmed har jag gjort något som stått på att-göra-listan i åratal men som aldrig blivit av, och det är att sy i knappar i plagg där det fattas sådana. Nu har jag sytt i en knapp i en väst, och när jag just gjort det sade jag “wow” för att sy är verkligen ingenting som jag ägnar mig åt annars.

Nu ska jag fortsätta att sy de återstående knapparna på västen. Wow igen!

Drömlöften och flygresor

Tidigt i morgon bitti reser jag till Frankrike.

Jag åker som sagt den 10/9, och kommer hem den 18/9. Jag kommer förmodligen inte att kunna uppdatera bloggen under den tiden. Dock hoppas jag kunna få tid till att skriva mellan utflykter och bad. Jag har tagit med mig en bunt små anteckningsblock och -böcker, tillsammans med ett lass pennor. Förhoppningsvis får jag mycket tid till att både teckna, måla akvarell och skriva. Om inte annat kommer jag att vara uppladdad och redo att återigen ta itu med Tusenskönan när jag kommer tillbaka hem.

För nu har jag efter visst funderande kommit fram till en deadline: årsskiftet. Det är lagom långt borta för att jag ska kunna tro att jag klarar det. Dessutom är det klassiskt, och med tid för nyårslöften kan jag ge mig nyårslöftet att avsluta bok två, MK, under år 2008.

Vi får se hur det går med mina drömmar, för det räcker inte med högtflygande planer. Ingenting annat räknas än handling, eller hur är det, för inte är det väl tanken som räknas – inte i det här fallet i alla fall?

What color is your soul?

What color is your soul painted? Yellow Your soul is painted the color yellow, which embodies the characteristics of joy, happiness, optimism, idealism, gold, hope, liberalism, sociability, friendship, death, courage, intellect, confidence, communication, travel, movement, attraction, persuasion, and charm. Yellow is the color of the element Air, and symbolizes the sun, grain, and the power of thought. Click Here to Take This Quiz

Quizzes and Personality Tests

På skattjakt efter fjärilar

Med anledning av kommentarer på föregående inlägg gick jag på skattjakt nere i källaren, i kartonger med tavlor, pärmar, teckningar och annat jox i. På jakt efter en tavla med en flicka och en fjäril på. Jag tror inte att jag hittade tavlan jag sökte, men jag gick upp igen, och fortsatte skattjakten i vardagsrummet bland fotografier... Ni vet den där byrålådan med högvis av fotografier som man tänkt sätta i fina fotoalbum, men som bara ligger där intill fotohögarna och väntar. Och väntar. Och väntar.

Jag tycker om fotografier, men jag glömmer nästan jämt kameran eller struntar i att ta fram den. Jag var bättre på det förr. Nuförtiden borde jag väl ha en digitalkamera som alla andra... Istället blir det att jag inte tar några kort alls. (Jag tänkte ändra på den saken nu när jag reser till Frankrike nästa vecka.)

Skattjakten fortsatte som sagt i fotohögarna. Jag har vid flertalet tillfällen tagit kort på delar av mitt rum, på den tiden då jag bara hade ett rum – barnrummet – till förfogande, ett rum som tycktes stort till en början, men med åren blev så litet att jag växte ur det, och allting i rummet vällde ut ur det och lade sig i systern rum och i brödernas rum och i alla möjliga källarutrymmen.

Knasigt, men det är väl så det är för de flesta, att det blir på födelsedagar, vid andra högtider, och vid resor som jag tar kort, aldrig under vardagen. Förutom just innan eller efter att jag rest, då jag skulle få slut på filmen. Vid dessa tillfällen tog jag fåniga fotografier på mina bokhyllor och annat sådant.

Åter till skattjakten: tyvärr, måste jag säga, hittade jag inget fotografi där fjärilstavlan var med... Jag som inte ens minns att det var en fjäril... Jag har tre eller fyra små tavlor med vita ramar, var och en med en flicka på, men nej... Och nu när jag skriver det här inser jag – tror jag! tror att jag inser – vilken tavla som Harriet syftade på i sin kommentar (se föregående blogginlägg).

Det var en tavla på en liten blond prinessa med guldkrona, i rosa klänning. Det var en affisch, för månaden maj. Det måste vara den. Men jag har ingen aning om var den är. Och jag har ingen aning om hur fjärilen egentligen såg ut, men jag har bestämt för mig att där var en fjäril.

Under min fotografijakt hittade jag som sagt ingen bild på fjärilstavlan, men jag såg diverse andra djur som hängde på mina väggar bland mina teckningar. Bland annat en närbild på något slags apa. Och ett par mindre fotografier (vykort) föreställande en panda och en varg.

Det är med tanke på totemdjuren i föregående blogginlägg som jag nämner det här, och det är skälet till att jag alls för en diskussion om något så ointressant som vad jag hade på väggarna under min barndom. Det var förstås saker som influerade mig, och som därmed influerade mitt skrivande, och därför kan man säga att det är av relevans. Se där! En anledning till att fortsätta att skriva om det...

Förutom totemdjur har man kraftdjur, och det är ett slags skyddsdjur som kan komma under en kort period och stärka personen ifråga, innan det försvinner vidare till någon annan. Totemdjuren har man hela livet, och vissa kraftdjur blir totemdjur i det att de följer samma person under en hel livstid. Totemdjurstanken och kraftdjurstanken bygger såvitt jag förstår på att vi har flera liv, och vissa djur hänger med i liv efter liv medan andra byts ut.

Så pandan och fenixfågeln (som jag nämnde i föregående inlägg) måste vara kraftdjur som kom till mig när jag behövde det.

Det är inte alla totemdjur som man är medveten om att man har, och vissa totemdjurs krafter utnyttjar man inte. Jag har en känsla av att jag negligerat fjärilen... Nu ska det bli ändring på den saken! (citatet och bilden nedan är från http://www.linsdomain.com/totems/pages/butterfly.htm)

BUTTERFLY

Transmutation, Dance of Joy

The butterfly is the symbol of change, joy and color.
It is the symbol of the soul.

They remind us that life is a dance,
not to take things quite so seriously.
They also remind us to get up and move.
Dance brings the sweetness of life.

Butterflies bring color and joy to your life.
Look at them and remember what joy is in your life,
if its a lot or a little, it is still joy.

They teach us that growth and transformation does not have to traumatic;
it can occur gently, sweetly, joyfully.

If a butterfly totem has shown up in your life,
make note of the most important issues in your life,
and see what needs to be changed.

Totemdjuren, de sju stjärnorna på min himmel

I sin blogg i dag skrev Linda G om totemdjur. Läs mer om vad det är i hennes blogg. Eftersom jag gillar det övernaturliga och annorlunda, och även tilltalas av magi och dylika underligheter, inte så att jag försöker utöva något sådant själv – jag är och kommer alltid att vara en skeptiker – för jag sväljer verkligen inte vad som helst, så tyckte jag genast att det lät kul. Allt sådant där är om inte annat rolig underhållning och det triggar om inte annat min fantasi, och fyller något av mitt behov av att fantisera och leka.

Således gick jag genast till den här sidan, och läste vidare om totemdjur, samt till den här sidan, och försökte hitta just mina totemdjur. Som Linda G skriver är spindeln ofta totemdjuret för skribenter och författare, och jag som alltid gillat små spindlar (inte krypande på mig men i hemmet som ett skydd mot flugor, och som ett trevligt (gratis) husdjur), hoppade genast på det (som en hoppspindel).

Man har tydligen sju totemdjur, och ytterligare djur i form av kraftdjur (det verkar vara oklart hur många dessa kraftdjur ska vara dock).

Jag tror bestämt att jag redan vet att utöver spindeln har jag självklart falken och räven som mina totemdjur.

Av någon anledning har jag alltid gillat rävar, läst både Colin Danns Djuren i Gamla skogen (The Animals of Farthing Wood) och förälskat mig i Räv, samt en mindre känd bokserie där jag läst de två böcker som blivit översatta till svenska, Fly med vinden (Run with the Wind) och Åter till rävarnas dal (Run to Earth) av den irländske Tom McCaughren. Det slår mig nu att jag kan leta rätt på och läsa de övriga böckerna (sex böcker hittills läser jag på hans hemsida; han har skrivit vuxenböcker också) av samma författare som inte blivit översatta. Jag läste dem första gången när jag var så liten att jag inte kunde läsa på något annat än svenska. Och dessa böcker har jag läst om många gånger under min uppväxt, bara för att de handlar om rävar, och det är något visst med just rävar. Och givetvis också för att böckerna var bra och spännande.

På samma vis har jag dragits till falkar, tornfalk speciellt, kanske för att jag läst Lloyd Alexanders bokserie där en av böckerna heter just Tornfalken (i original The Kestrel). Men jag har också skrivit en dikt om mitt inre djur där jag var just en falk, eller egentligen en örn... Örn eller falk?

Och vargar har jag alltid kämpat för, så ett av mina totemdjur måste vara vargen. Jag har blivit arg för att de setts som så onskefulla djur (jag har aldrig tyckt om Rödluvan och vargen). Vargar är underbara djur, och jag har alltid gillat böcker där det förekommit vargar av ena eller andra slaget (mer realistiskt porträtterade). Ett boktips där är Jean Craighead Georges Vargflickan (Julie of the Wolves). Liksom de andra böckerna av Jean Craighead George, en författare som kämpar för djuren och djurlivet. En underbar barnboksförfattare.

Sedan har jag alltid gillat pantrar, men det är mer Djungelbokens Bagheera jag tyckt om, både originalversionen, och Disneys version. Men tänker jag vidare är det mer än så. Det är förstås Den Rosa Pantern, inte så mycket detektivhistorierna som gosedjuret. Jag hade en rosa panter som jag fick när jag var fyra, fem år (och har fortfarande, fast undanstoppad nere i källaren). Han hette Leonard, var med om en väldig massa äventyr, var yrkestjuv och levde vilt liv, innan han slog sig till ro, ensamstående, med sina två barn, en son och en dotter, samt en fosterson (en älg). Och liksom jag skrev om min nalle (som också hette Nalle), så skrev jag sagor om mina rosa pantrar...

Tillsammans med Fenixfågeln som i mitt liv stått för kamp och resning efter kris, kaos mitt i livet som gett mig chans till återfödelse, har jag sex stycken totemdjur.

På samma vis som Fågel Fenix står för förändring, står också fjärilen för förändring enligt Animal Totem-sidan. Om jag tittar tillbaka på vilka djur jag skrev om tidigt, så är fjärilen en av dem. Det var en liten historia som jag skrev när jag var sex, sju år, som handlade om två flickor som försökte fånga samma fjäril och råkade i gräl om det, och gav sig av var och en åt sitt håll och plockade blommor istället, blåklocka, citronklocka, chokladklocka och plommonklocka. I och för sig var det då en historia om annat än just fjärilen, även om den spelade en nyckelroll. Å andra sidan har jag skrivit om ekorrar och alla möjliga djur så fjärilen är bara ett av många. Och jag har inte alls samma starka känsla för fjärilar som för de andra nämda totemdjuren.

I Colin Danns bok sympatiserade jag också mycket med Huggorm, men det kanske är mer för att huggormen åsidosattes, sågs som elak och grym, bara för att det var en orm, på samma vis som den kristet religiöst sett är ett djur som står för ondska, och som många bara därför ser som ett äckligt djur.

Om jag skulle knyta samman det här inlägget med något som gäller mitt skrivande i nuet, så vet jag på en gång vilka djur som hör samman med både Maximilian – i hans fall är det två djur – nummer två här – och Hyun. Imai är svårare. Sjöhäst och sjöanemon tänker jag på, men jag är inte helt säker. Dessa två djur triggar i alla fall mig, när jag läser om dem på totemsidan.

Men tänker jag efter lite längre så är det rätt självklart, när jag läser vidare och ramlar över sidan om Draken. Där har vi Imai!

Givetvis tilltalar draken även mig, speciellt luftdraken (air dragon). Så det sista djuret i mitt vimmel av totemdjur på sammanlagt sju stycken är lite oklart. Är det draken eller sjöhästen, sjöanemonen eller fjärilen? Eller måste jag kanske söka ännu djupare och vidare?

Trots allt är havsdjupen något som tilltalar mig (se namnet på min blogg, till exempel). Men på samma vis är luften (se luftdraken) något tilltalande, också genom nämnda falken. Kanske trollslända - dragonfly?

“The dragonfly inhabits two realms: air and water and the influence of both these elements will be felt by Dragonfly people. They will be emotional and passionate during their early years (the influence of water) and more balanced with greater mental clarity and control in as they mature (the influence of air).”

Kom plötsligt på vad det sista totemdjuret måste vara – en giraff! ... eller jag är egentligen inte alls säker, för det är inte så att det verkligen är något djur som jag älskar på samma vis som de andra. Jag har i och för sig en pepparkaksform som är en giraff, och ja, jag har alltid gillat giraffer (påminde mig min mor om för några veckor sedan), men jag vet inte om det verkligen räcker för totemdjur. När jag läser om giraffen blir jag osäker...

“Farsightedness

People who have a Giraffe totem often know the future. They can sense what is going to happen, what lies over the horizon.

Giraffe people should be very careful of what they say. Be sure you are not saying too much to the wrong person, or in the reverse, too little. Do not allow other's words to affect you.

Giraffes have their legs firmly planted on the earth but their heads in the sky. This represents balance and the ability to progress.

Giraffe people should never become complacent and lose sight of the future. Life will become increasingly difficult until you set your sights once more on the path ahead.

Giraffes, and their people, have very strong ties to family and friends, especially parent and children.”

Det låter mer som om giraffen skulle kunna vara ett av Maximilans totemdjur. Därmed har han i alla fall tre stycken.

Men jag då...?

Spindel, falk (eller örn eller båda), räv, varg, panter, fenixfågeln och draken, eller var det trollsländan... (jag tänkte först på eldflugor, men det finns inte på totemsidan, firefly, tyvärr inte), eller hm... ? ヽ（´ー｀）

Nej, nu ska jag sluta... Den där uppräkningen får avsluta den här diskussionen, för jag tror att ni är gäspande uttråkade vid det här laget. Protestera om ni tycker annorlunda! (^o^)

Den tysta trenden vänder

Nu har jag kommit igång igen, tack vare min lediga onsdag.

Första raderna gick inget bra alls. Jag blev tvungen att stanna upp för kritikern bara skrek åt mig att de ingenting var att ha.

Ilskan steg upp i mig och jag skrev på min presentationsrad i Windows Live Messenger: “Djävla prestationsångestförlamning!”

Och det var som om själva det uttalandet fick allt att lossna, för precis efter det skrev jag två långa stycken, skrev och skrev och trängde undan varje tanke, varje reflektion, varje undran “är det här något att ha?”.

Till slut skrev jag på utan att tänka något alls. Helt befriad från tankar. Häftigt.

Tyvärr skulle jag iväg under eftermiddagen, visserligen till något väldigt trevligt, fika på stan med en väninna, men då fick jag sätta stopp.

Skulle jag kunna ta upp tråden igen senare i kväll, undrade jag för mig själv.

Efter fika och ICA och middag, och annat vardagsstök, kunde jag äntligen sätta mig igen. Jag hittade rätt och kunde fortsätta att skriva! Wow och yay!

Två sidor har det blivit i dag. Det kanske inte låter mycket, men för mig är det en seger! Nu har jag brutit den tysta trenden!

Ordmätaren började på 33,801.

Nu är den uppe i 35,190 ord.

Seger! \(^o^)/

Kristallkonst

Det blev ingenting skrivet i dag, men jag har ändå kommit en bit tankemässigt. Råden i föregående inlägg har jag beslutat att försöka följa själv, och jag har också insett något annat. Det viktigaste är att få skelettet klart, själva bokstommen. Oavsett hur dåligt jag tycker att det blir så är det viktigast av allt, för hellre ett dåligt resultat än ingenting alls. I alla fall på det här stadiet.

Således ska jag sätta igång att skriva som bara den, och trycka undan den förbaskade kritikern. Kanske är det lättare sagt än gjort, men bara jag lyckas komma tillbaka in i vanan och disciplinen kan jag åstadkomma mycket (skräp); det vet jag sedan tidigare. Jag kan producera, bara jag ger mig den på det. Och allt som kommer ut är inte dåligt.

Därför funderar jag också på att sätta upp en deadline. För att få saker gjorda. Press som inte ger stress, utan kampvilja. Vilja att åstadkomma, och våga se till att få resultat.

Vad vore en vettig deadline, blir då nästa fråga. Dit har jag inte kommit än. Det tål att kluras på. Men återigen: skelettet först. Det rådet har jag läst på åtskilliga ställen, på andra skrivarbloggar till exempel. Nu har jag äntligen insett vikten av det...

Fram med skelettet ur garderoben! Det finns säkert ett skelett där redan. Det är precis som med den andra symboliken: stenen.

Man har en sten som egentligen är den vackraste kristall. Det enda man behöver göra är att hacka loss allt skräp runtikring. Den sagolika kristallen finns där redan, inunder, blänker och glittrar, och bara väntar på att få komma fram i solskenet och lysa klarare än någonsin en sol.