Tematrio - Naturen

Lyran på Lyrans Noblesser har som allt som oftast på måndagar en ny tematrio. Hon skriver:

Den här veckan känner jag mig inspirerad att välja naturen som tema. Jag har de senaste veckorna läst ett par böcker där havet, och resan däröver, spelat stor roll. Jag skriver om tre böcker med havstema, men ni kan lika gärna välja att blanda olika naturteman i era svar. Berätta om tre böcker där naturen (hav, skog, öppna landskap, slätter, öken, djungel osv) ges plats!

Efter lite letande har jag valt ut tre böcker jag har här hemma i bokhyllan.

Tahar Ben Jelloun har skrivit Sandbarnet, där öknen och sanden har stor betydelse. Det här är en saga om en flicka som föds som åttonde dottern till en man som inte vill acceptera att han får ännu en dotter och inte en son. Han uppfostrar henne som sin son och intalar också sig själv att hon är en son, ger henne namnet Ahmed och säger till henne och till omgivningen att hon är en pojke.

Anna-Karin Palm har med sin novellsamling In i öknen skrivit noveller som alla anknyter till eller utspelas i öknen. Det är kvinnor som på något vis genomgår en förvandling, en transformation och öknen blir en katalysator till denna deras förändring och förvandling.

Maria Turtschaninoff har skrivit Anaché – Myter från akkade där huvudpersonen, flickan Anaché, växer upp hos ett nomadfolk kallat akkade. Folket är format av det land de gjort till sitt: vidsträckta vidder, långt strävt gräs, oändlig blå himmel. Anaché går vägar som nomadfolket aldrig vandrat förut, hon bryter mot lagar och regler och gör det som anses vara omöjligt.

Recension: Kim Thúy: Ru

Titel: Ru

Franska originalets titel: Ru

Författare: Kim Thúy

Förlag: Sekwa

Format: danskt band

Sidantal: 152 sidor

ISBN: 978-91-86480-10-3

Köpt: på Ugglans bokrea 2014

Utläst: 2014-03-08

Det här är tredje boken jag läser i Läsmaraton i mars-utmaningen som går ut på att läsa tio böcker i mars.

Ru är Kim Thúys debutroman. Det är också en självbiografisk roman.

Kim Thúy flydde från Vietnam som tioåring till Kanada. Boken blandar minnen och betraktelser från barndomens Vietnam med hennes uppväxt i Kanada och hennes vuxna liv i Kanada, samt hennes återvändande till Vietnam som vuxen. Associationer från det ena leder till det andra, fram och tillbaka genom tiden.

Det är en lättläst bok där ett eller två stycken står på varje sida. Mycket luft finns det mellan styckena, luft som behövs för att läsaren ska kunna andas mellan de koncentrerade texterna.

Ru består av poetisk och välskriven prosalyrik. Varje litet stycke är en helhet där någonting i stycket associeras vidare och glider över, för med oss läsare, in i nästa stycke.

Thúy väjer inte för det svåra, hon berättar om både sin autistiske son och kriget i Vietnam, både om det personliga och det som omfattar ett helt folk och ett helt land. Hon gör det på ett självklart sätt, med starka visuella bilder och en personlig röst.

Ru är små texter som pärlor i ett halsband, där varje pärla, varje liten text, kan stå för sig själv. Tillsammans bildar de en helhet.

Thúy behärskar sitt nya språk till fulländning. Det är ett vackert språk, poetiskt och precist. Hon skämtar dock om hur hon inte kunde språket i början. Över huvud taget genomsyras romanen av en mjuk humor.

Även om Thúy skriver på franska återkommer hon gång på gång till vietnamesiskan. Jag kommer på mig själv med att önska att jag kunde vietnamesiska, då skulle jag precis som Thúy ha olika ord för olika slags kärlek. Det verkar som om de asiatiska språken på så många vis är rikare och har fler nyanser än till exempel svenskan.

Nu skriver dock Thúy på franska och jag vet inte riktigt hur det är med franskan, men det är nog inte för inte som den japanska haikun och liknande kortfattade diktformer utvecklats i just de asiatiska länderna, där ett enda ord till exempel kan uttrycka ”att älska berusat” (ordet me).

Det är en väl läsvärd debut och jag längtar redan efter att få läsa mer av Thúy.

Bokgeografi: Tyskland

Än en gång är det dags för Bokgeografi som Linda håller i på sin blogg Enligt O. Den här veckan är det dags för en resa till Tyskland.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Tyskland eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Som vuxen har jag stiftat bekantskap med Cornelia Funke och hennes böcker för barn och ungdom. Trilogin om Bläckvärlden hör dit, men de böcker som jag har närmare mitt hjärta är böckerna om Jacob Reckless.

De handlar om hur Jacob Reckless kommer till en annan värld, Spegelvärlden, klassiskt inom sådan här genrelitteratur, fantasy alltså, men jag tycker att Funke bygger upp det på ett sätt som gör böckerna unika.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Tyskland. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

På min barndoms läshimmel finns det några författare vars böcker lyser klarare än andra. Bland dessa författare kan nämnas Michael Ende och Lisa Tetzner som två tyska barnboksförfattare.

Michael Ende har skrivit mina favoriter Den oändliga historien, Momo eller kampen om tiden och Jimmy Knapp och Lukas Lokförare.

Lisa Tetzners böcker om Sotarpojken tyckte jag mycket om som barn och likaså hennes böcker om barnen i 67:an.

Som barn läste jag förstås och bröderna Grimms sagor i olika tappningar. Både de snälla versionerna och originalversionerna som var mycket grymmare.

3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Tyskland, som du inte läst, men är nyfiken på.

Här måste jag tyvärr passa; jag vet inte vilken författare jag ska välja, kommer inte på någon men tar gärna emot tips!

4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Tyskland.

Vad gäller tysk musik förknippar jag mest Tyskland med mina bröders period av lyssnande på Rammstein och Kraftwerk. Nina Hagen dyker också upp i mitt huvud även om jag knappt lyssnat på henne heller. Annars är det inte mycket tysk musik jag lyssnar på, om man talar om moderna artister alltså, och jag lyssnar inte på någon av de tre ovan nämnda. Vi har ju annars all den gamla klassiska musiken, Bach med flera, som jag inte lyssnar riktigt så mycket på som jag skulle kunna.

Vad gäller film finns det åtminstone två filmatiseringar av Den oändliga historien, både en jag såg som barn och en som jag sett först som vuxen - en teveserie i flera avsnitt, som jag inte sett allt av än men en del.

Recension: Orson Scott Card: Ender's Game

Titel: Ender's Game

Författare: Orson Scott Card

Förlag: TOR

Format: pocket

Sidantal: 324 sidor

ISBN: 0-812-55070-6

Version: Author's Definitive Edition – en version som innehåller en introduktion skriven av författaren 1991. Den här versionen har ingen epilog utan slutar med sista kapitlets slut (kapitel 15).

Köpt: på Second Hand (Myrorna) 2012 eller 2013

Det här är andra boken av tio i Läsmaraton i mars-utmaningen.

Några ord om handlingen:

För att kunna utveckla ett säkert försvar mot utomjordingarnas nästa attack föder staten upp barngenier och tränar dem till att bli soldater. Ett av dessa geniala barn, Andrew ”Ender” Wiggin, värvas redan som sexåring till stridsskolan för rigorös militär utbildning, med hopp om att han kan vara med och rädda mänskligheten.

Boken började som en kortroman 1977, blev till en längre omarbetad bok som kom ut första gången 1985 och sedan i reviderat nytryck 1991, i pocket 1992. Jag äger pocketutgåvan från 1994.

Genast och på en gång, redan i bokens första kapitel, sympatiserar jag som läsare med Ender. Card visar på mycket god psykologisk inblick i sin beskrivning av huvudpersonen och hans interagerande med alla runtomkring. Alla karaktärer i boken är mycket trovärdiga och som läsare sympatiserar jag som sagt givetvis mest med Ender men även med Valentine (hans syster) och Peter (hans bror), såtillvida att man får inblick i hur de tänker och resonerar och kan förstå även dem.

Som god författare visste Card när han skrev precis hur varje person tänkte, huvudpersoner såväl som bipersoner, och det är en av styrkorna i romanen, att allas synvinklar görs förståeliga också för läsaren.

Den kritiske hävdar att det inte är särskilt troligt att Ender talar och agerar så vuxet som han gör när han bara är sex år och uppåt. Men, säger jag då, han är överintelligent och det finnssådana slags barn nu också. Inser man och sväljer det kan man svälja resten också. Talang har funnits i alla åldrar och alla tider, se på de tidiga musikaliska genierna, Mozart till exempel.

Något som slog mig då jag läste var bristen på miljöbeskrivningar. I den här boken är det inte till någon nackdel, tvärtom, det lämnar mycket åt läsaren, och läsaren, vilken tid den än läser boken i, kan skapa ett futuristiskt samhälle och futuristiska miljöer åt Ender. Miljöbeskrivningar ska bara finnas i boken med ett syfte och fyller de inte något syfte behöver de inte finnas där, så enkelt är det. Miljöbeskrivningarna i den här boken skulle mest bestå av interiörer på ett rymdskepp eftersom det är där största delen av boken utspelar sig.

I science fiction är det till fördel att inte ha alltför uttalade miljöbeskrivningar. En bok skriven på 1970/80-talet med framtid i åtanke kan lätt kännas mossig när den läses fyrtio år senare. Detta har Card undvikit med just bristen på miljöbeskrivningar. Visst finns det sådana men inte många och väldigt sparsmakade. De finns där verkligen bara när de tjänar ett syfte.

Warsawapakten är väl det enda som inte finns längre på det vis som det gör i romanen. Men läser man den som en futuristisk roman, att det utspelas långt i framtiden, så varför inte – det kan ju ha bildats något sådant liknande igen. Och det är ju heller inte det som är grejen med den här romanen. Hakar man upp sig på det gör man sig själv blind, för det finns så mycket annat som är bra.

En sak som är bra, apropå miljöbeskrivningarna, är annars just tidlösheten. Nu vet jag inte vilka ord som används i den svenska översättningen men det engelska originalets ”desk” är tillräckligt neutralt för att läsaren ska kunna forma en egen bild av hur den ser ut.

Nuförtiden får man bilden i sitt huvud att Ender använder sig av en läs-/surfplatta av något slag, men när boken först kom ut 1985 var det nog knappast sådant läsaren såg framför sig i sin fantasi. På samma vis som det om några år kanske är något helt annat läsaren ser framför sig när han/hon läser ordet "desk".

Jag surfade runt och såg att den svenska översättningen av ”buggers”, utomjordingarna i den här boken, är ”giftisar”. Åh, vad glad jag blir att jag inte valde att läsa den först på svenska. Giftisar? Låter som smeknamn på något slags godis. Kom igen, boken är en allåldersbok, inte en barnbok och giftisar låter som mello och skogaholmisar. Rysligt!

Större delen av boken består av dialoger och även där är Card sparsmakad såtillvida att han inte låter replikerna följas av ”sade han” och ”sade hon” hela tiden utan endast där det behövs. Samma sak gäller hur replikerna sägs, som i vissa andra böcker (inga nämnda, inga glömda), där det kan bli smått löjligt om de överanvänds - ”sade han högljutt”, ”sade hon ironiskt” och liknande, tänker jag främst på men även på annat författaren sätter in runt dialoger som inte alltid är nödvändigt.

Jag läste större delen av boken i ett svep. Gör det om ni har möjlighet – det fördjupar läsupplevelsen, vilken bok det än vara må. I fallet med just den här boken ökade spänningen ännu mer på grund av sträckläsningen, att jag inte tog mig tid att tänka eller analysera för mycket utan bara koncentrerade mig på att läsa och svepas med av handlingen. Boken blev mer och mer spännande och oväntade saker skedde.

För att citera Card själv:

”The story of Ender's Game is not this book, though it has that title emblazoned on it. The story is one that you and I will construct together in your memory. If the story means anything to you at all, then when you remember it afterward, think of it, not as something I created, but rather as something that we made together.”

Det är just så en bra bok ska vara, hälften av boken skrivs av läsaren och ingenting skrivs läsaren på näsan; läsaren får använda sin egen fantasi.

Många kritiserar boken för att de kritiserar författaren bakom boken. Det tycker jag är fel. Jag läser alltid en skönlitterär bok utifrån boken och inte utifrån vem som skrev den. Vem som skrev är irrelevant när det gäller skönlitteratur. Ett verk ska stå för sig själv och också bedömas utifrån sig själv. Därför väljer jag att inte bry mig om diskussionerna om Card som homofob och mormon. Det gör varken till eller från för läsningen. Jag bedömer verket utifrån att det är något som står på egna ben. Och det gör det: boken står stadigt och väger tungt.

Boken har vunnit både Hugo och Nebula Awards, de två största priserna Science Fiction-verk kan få. Jag förstår varför. Det här är en mästerlig bok. Den får fem stjärnor av fem möjliga av mig på Goodreads och tio av tio poäng i min nuvarande läsdagbok.

Boken är fristående och står bra för sig själv, kan läsas som enskilt verk men är första delen i en serie om sex böcker. Sedan finns det en parallell-serie om fem böcker. Alla dessa böcker kan läsas både i kronologisk ordning och i den ordning som de publicerades, vilket tycks vara lite mer huller om buller. Mer utförlig information om detta finns till exempel på Wikipedia.

Själv ser jag fram emot att läsa den andra boken i serien som jag köpte i samma veva som den första boken, också på second hand: Speaker for the Dead. Mer om den boken i en framtida recension när jag läst den.

Goodreads, Ru och Ender's Game

Nu har jag börjat använda mig mer av Goodreads, lagt upp en mängd böcker där och skrivit ett par recensioner, utmanat mig själv med en Book Challenge och lagt till en widget ute på kanten av denna min blogg där man kan se vad jag läser just nu. Som synes har jag avslutat läsningen av Ender's Game och påbörjat läsningen av Ru. Recension på Ender's Game dyker upp under morgondagen.

Den som vill får gärna hojta till och/eller lägga till mig på Goodreads. Jag är ekande ensam där med bara två vänner hittills.

Med min Book Challenge på Goodreads har jag kanske tagit mig vatten över huvudet, jag drog till med 100 böcker som utmaningen vad jag ska läsa i år. Då räknas allt, måste jag tillägga, även seriealbum och bilderböcker. Det gör det betydligt lättare att nå målet, när gränsen består i "en bok är en bok". Är uppe i 23 lästa böcker för tillfället. Ru blir den tjugofjärde boken för i år.

Nu ska jag försöka att skriva lite, det har stått lite stilla några dagar nu i romanskrivandet Jade. Mer om det i ett senare inlägg. Jag drar mig tillbaka till soffan med läs-/skrivplattan.

Bokrean 2014: Adlibris

Jippi! Äntligen har jag fått böckerna från Adlibris. Paketet kom fram i går vid femtiden och jag hämtade ut det nu på förmiddagen. Det är alltid så roligt att få och bära hem ett bokpaket! För att inte tala om att öppna det! Enda grejen med att öppna det som jag inte gillar är momentet då jag går igenom böckerna för att se till att ingen av böckerna är skadade. Nervpirrande! Den här gången såg alla böcker bra ut, förutom en bok som hade någon fläck längs med ytterkanten på några sidor och ett jack igenom boksidorna, också ytterst på sidorna och längs med nedåt. Ingenting inne i boken, bara på ytterkanten. Men men, boken kostade bara arton kronor så det är inte mycket att bråka om. Över till det roliga istället. Böckerna!

Först ut, den lite skadade boken. Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger. Den här boken var ett spontanköp. Jag har inte läst The Time Traveler's Wife eller något annat av Niffenegger. Den här boken tipsade Bokpotaten om och jag läste om boken på Bokus, blev nyfiken och eftersom den bara kostade 18 kronor på Adlibris (19 på Bokus) slog jag till. Den här boken handlar om ett tvillingpar, Julia och Valentina. Deras mystiska faster/moster dör och lämnar efter sig en våning i arv till tvillingarna. En spökhistoria utlovas. Spännande.

Den andra boken jag köpte hörde inte till rean, jag köpte den till fullpris, ett pris som ändå är förmånligt. 51 kronor är inte så farligt för en pocket. Vindens namn, Del 2 av Patrick Rothfuss. Jag äger Vindens namn, Del 1 sedan tidigare (köpte den för några veckor sedan) men har ännu inte läst den. På rean köpte jag fortsättningen, del 3 och 4 på svenska. Och eftersom jag gjorde det saknade jag verkligen mittenboken, del 2! Nu när jag äger den finns det inga hinder eller ursäkter längre. Nu kan jag läsa alla fyra delarna. Hoppas bara att de är bra också! Sedan finns där en fortsättning på ytterligare två böcker (antar att det blir två av dem också - sista delen i en trilogi - varför delar de alltid upp engelska original till två på svenska?) och de köper jag och läser så småningom, ifall de första fyra delarna är läsvärda nog.

Tredje boken jag köpte hörde till rean. Jag, En av David Levithan. Hur länge som helst har jag tittat och fingrat på denna bok men inte köpt den för att jag tyckt att den varit för dyr. 39 kronor är ett alldeles lagom pris. Boken handlar om en själ som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Intressant och spännande, fascinerande. Det här blir första boken av Levithan som jag läser. Men kanske inte den sista om jag gillar den här, för det finns andra böcker av honom som jag också sneglat på.

Fjärde boken jag köpte var inte heller på bokrea, utan till fullpris. Det är The Summoning av Kelley Armstrong. Här äger jag andra boken sedan tidigare, ett spontaninköp på Myrorna, i jättefint skick som ny, kostade tio kronor vill jag minnas, The Awakening. Man kan ju inte läsa tvåan utan att ha läst ettan, så jag köpte den. Kelley Armstrong har blivit rekommenderad till mig länge och nu ska jag komma mig för att äntligen läsa något av henne. Andra boken hade jag i pocketformat. Jag trodde att ettan också var i pocket men den ser mer ut att vara storpocket, så nu kommer det att se lite knasigt ut i bokhyllan men det må väl vara hänt. Storpocketen är i varje fall i mycket läs- och bläddervänligt format. Dessutom kostade storpocketen mindre än pocketen och pocketversionen var tillfälligt slut på Adlibris. Jag tog den som hette "häftad" istället. Böckerna handlar om Chloe Saunders som kan se döda och de kan se henne. Serien heter Darkest Powers och det är en trilogi; om jag gillar dessa två köper jag trean också så småningom.

Femte och sista boken blev ett spontant reaköp. Vet inte riktigt hur jag hittade fram till den här, kommer inte ihåg, men jag tror att det var på en sökning av Kelley Armstrong, eftersom hon är en av redaktörerna till den här boken tillsammans med Melissa Marr. Boken heter Enthralled med undertiteln Paranormal Diversions. Det är en novellsamling. Redaktörerna bidrar med en novell var, och det gör också ytterligare fjorton författare. Det är en samling av övernaturliga noveller med inslag av vampyrer, älvor, änglar och andra magiska väsen. En inkörsport till Young Adult-författare i den genren. Den här boken känns som att den kan vara lite hur som helst, antingen en flopp eller en succé, har ingen aning. Förmodligen är den som många antologier/novellsamlingar en blandning av bättre och sämre och något mittemellan. Det gör ingenting om den inte är så bra; den kostade bara 18 kronor. Kul att läsa ska det bli i alla fall, speciellt som jag fått smak på noveller på sistone.

Waiting on Wednesday: Fool's Assassin

Hon har sagt det varje gång. Efter varje ny trilogi om Fitz säger Robin Hobb att detta var den sista. Nu går jag vidare till andra böcker - eller, i hennes fall (oftast) andra trilogier - och det gör hon! MEN! Hon återvänder till Fitz.

Efter den första trilogin, The Farseer Trilogy, som jag läste, slukade och älskade när det begav sig på slutet av nittiotalet (1995-97), återkom hon fyra år senare med första boken i en annan trilogi, The Tawny Man Trilogy. Den första trilogin hade jag läst när första delen redan översatts till svenska, jag läste den på svenska, köpte pocketen på engelska, läste den på engelska och läste om den på engelska - Assassin's Apprentice (Mördarens lärling).

Eftersom böckerna redan fanns i pocket var alla tre böcker utgivna när jag först gav mig på dem. Jag kunde alltså läsa dem mer eller mindre i ett svep: Assassin's Appretice, Royal Assassin, Assassin's Quest. Älskade alla tre böckerna. Mycket.

Så kom då andra trilogin, första boken Fool's Errand 2001. En fristående fortsättning på första trilogin. Fast det fördjupar förstås läsningen om man läst första trilogin först. Jag köpte första boken inbunden på engelska, ville läsa på en gång och vid det här laget hade jag för länge sedan övergett den svenska översättningen (bättre på originalspråk, orkar inte vänta på översättningen). Köpte även andra boken inbunden på engelska och läste, The Golden Fool. i januari 2003. Läste och grät och älskade boken.

Den sista boken i trilogin, Fool's Fate, kom inte ut förrän i slutet på året, 2003. Jag har för mig att jag fick den i julklapp det året. Då hade jag - väldigt otåligt - väntat sedan januari 2003 på att få läsa sista delen i trilogin. Fast hur det nu var blev det inte av att läsa den just nu, andra böcker kom emellan. Tiden gick - och gick - och gick - och gick. Och nu är det 2014 och jag har fortfarande inte läst sista boken i trilogin. Fastän jag gärna vill! Men nu när det gått så lång tid måste jag läsa om de andra två böckerna i trilogin, känner jag, och då tar det emot, för det är himla tjocka böcker; de blir tjockare och tjockare. Och det inbundna formatet gör sitt till: 584 sidor (bok 1), 632 sidor (bok 2), 805 sidor (bok 3).

Jag trodde det var slut där. Men nu har Robin Hobb återvänt till Fitz för tredje gången med The Fitz and the Fool Trilogy. Första boken släpps den 12 augusti i år: Fool's Assassin. Det går ju inte att köpa den utan att ha läst klart de föregående trilogierna! Det är ju hela grejen, att man får en så mycket rikare upplevelse om man läst allting i ordning. Så jag har bestämt mig för ett omläsningsprojekt med nyläsning i och med sista boken i The Tawny Man Trilogy, alltså Fool's Fate.

Före augusti ska jag ha plöjt igenom 2021 sidor med Fitz! Ser faktiskt riktigt fram emot det. Bara jag kan sjunka djupt ner i läsningen och verkligen njuta av den. Den första trilogin som jag läst om flest gånger och kan många bitar utantill av sträckläste jag, och det är den bästa sortens läsning - när man bara läser och läser och inte kan sluta och tiden försvinner och man verkligen är där och tappar bort att man själv existerar över huvud taget.

Överdriver inte alls, men jag försöker förklara läsupplevelsen bara. I alla fall. I mars blir det nog inte av att läsa men i april måste jag sätta fart. Första trilogin, skulle jag komma till, kan jag så bra att det inte behövs någon omläsning men de andra böckerna vill jag läsa om. Sedan borde jag kanske läsa de andra trilogierna också före augusti, de trilogierna som utspelar sig i samma värld men handlar om andra personer.

Vad tycker ni som vet och läst? Jag tänker på Liveship Traders Trilogy (som fordrar ett eget inlägg, min läsning av den trilogin är smått kaotisk) och The Rainwilds Chronicles. Den sistnämnda trilogin går parallellt i handling med The Tawny Man Trilogy som jag förstått. Med andra ord borde det väl berika läsningen? Då ska jag plöja ytterligare sex böcker före 12 augusti. Hur många sidor blir inte det? Plus allt annat jag vill läsa!

Har jag ett problem här?

Hursomhelst och i alla fall. Den 12 augusti är det dags! Jag ser så fram emot det!


(Waiting on Wednesday började hos Breaking the Spine och jag hittade dit via Fridas Bokhylla.)