Dessutom är jag förkyld

Det har blivit blåbärsplockning igen, och fler gånger lär det bli. Just nu känns det som om jag är bättre på att rensa bär än på att skriva, och då har jag knappt rensat alls, utan skjutit upp det och slarvar lite när jag väl rensar. Jag har skjutit upp skrivandet också, och istället ägnat mig åt att spela Go, lösa goproblem, och studerat joseki och fuseki genom dataspelet The Many Faces of Go. Allt för att komma ifrån det där jobbiga stadiet jag befinner mig i just nu i mitt skrivande på bok Tusenskönan, eller de jobbiga stadierna för det är flera faktorer.

Jag insåg ute på gårdagens promenad att jag, istället för att klaga över allting som inte känns greppbart och är osäkert då jag inte vet vad som egentligen händer och jag dessutom inte har en aning om hur jag ska gestalta det, skulle ta och koncentrera mig på de delar som jag faktiskt är säker på, och skriva dem. Vilket i mesta fall innebär omskrivande av saker jag delvis redan skrivit, men det så uselt att de verkligen behövs skrivas om. Det är dock ändå omskrivning, och sådant är drygt, för att inte säga mycket drygt, och tradigt. Jag drar mig in i det längsta.

Ödets ironi ville att jag skulle komma att göra just det jag sade mig inte klara: att gå flera dagar utan att skriva alls. Jag skulle få abstinens, sade jag mig. Jo, pyttsan. Visserligen har jag tänkt på och funderat kring bok Tusenskönan, och som alltid associerat mycket i min vardag till boken och dess värld, men jag har inte skrivit konkret, mer än ett par meningar. Och nu har det gått en hel vecka.

Mina distraherande aktiviteter fungerar alldeles för bra. Det är alldeles för roligt att spela Go. Jag vet inte hur jag ska komma igång med skrivandet igen.

Spökbilder

Jag rensar i mitt bildarkiv för böckerna MK och Tusenskönan, i den mapp som heter Inspirationsbilder, med alla dess undermappar. Och medan jag flyttar bilderna hit och dit, händer plötsligt någonting konstigt.

En bild som i miniatyrläge ser ut som en vacker kvinna med slitsad klänning (en av Maximilians heta objekt), ser i “bildspelsläget” (ni som har svensk version av WinXP vet vad jag talar om), ut som en bild av Maximilian själv! Jag befinner mig dock i inspirationsbildsmappen för just Maximilian, och filen ifråga heter BlondeDude, men det syftar verkligen inte på kvinnan, jag lovar, för hon är brunett.

Nå, jag hittar bilden på den heta ladyn, som faktiskt också slunkit in i Maximilians mapp, en jpg-fil som bara är namngiven med ett långt nummer, och flyttar på den, och när jag har lagt den i annan mapp ser den ut som kvinnan både i miniatyrläge och i bildspelsläget, dvs. i storbildsversion. Puh, tänker jag, nu är problemet löst! Men icke!

För när jag nu återgår till Maximilianmappen för att rensa vidare i bilder som inte hade något att göra i hans mapp hände samma fenomen igen.

Jag tar två bilder som i miniatyrläge ser ut att föreställa något helt annat, och flyttar på dem, men när de ligger i den andra mappen ser den ena bilden ut som Maximilian igen, medan den andra bilden föreställer precis vad den föreställt även i Maximilianmappen. Det knasiga är att den förstnämnda filen heter Maxim01 och således är en bild av just Maximilian, men bara ser ut att vara det när jag flyttat på den. Snacka om förvirrande! Jag misstänker dessutom att bild nummer två också är en bild på Maximilian egentligen eftersom den heter 02.jpg.

Och den stackars BlondeDude-bilden på Maximilian ser fortfarande ut att vara dam i slitsad klänning i miniatyrläget i bildspelsläget, och när jag klickar på bilden och ser storversionen ser det ut att vara Maximilian.

För att återgå till Maxim01-filen, så säger datorn att det är en pdf-fil. I miniatyrläge ser det ut att vara en söt liten tecknad bild på en flicka och en gris. Den kan inte visas i storbildsversion, enligt datorn, fast när jag öppnar den så kallade pdf-filen med Adobe Reader ser jag en bild som mycket riktigt föreställer Maximilian.

Men som ni minns flyttade jag på flickan med grisen, och i den andra mappen är det mycket riktigt en jpgfil – jpg, märk väl, och inte pdf – på en flicka och en gris och det syns även i storbildsversionen i bildspelsläget, och filen har ett helt annat namn.

Samtidigt har bilder som jag mycket väl minns att jag flyttat på dröjt kvar i Maximilianmappen, och lägger sig “över” bilder på Maximilian. Samma sak som med kvinnan i klänning har nu hänt med en bild på Maximilian som ser ut som Maximilian i storbild, men inte i miniatyrbild för där ser den ut som en helt annan kille.

Har jag gjort något knasigt, är det någon bugg eller är det bara min gamla dator som inte kan hänga med? Jag har två fönster öppet, Utforskaren och Den här datorn, och hoppar mellan dem, är det för mycket för systemet, att jag klipper från den ena till den andra?

Harkel och oj, nu ser varje bild ut som någon annan, och datorn blandar helt och hållet ihop konceptet och en bild i miniatyr blir en helt annan i bildspelets storbild. Det har förvärrats! Jag trodde inte det var möjligt.

Allting löste sig när jag stängde fönstren och öppnade Den här datorn på nytt. Tråkigt, men sant, men det var roligt så länge det varade, gav upphov till ett blogginlägg och gav en spöklik känsla så länge det knasade sig.

Jag undrar om det går att göra om det?

Jakten på det ultimata draget

Som om det inte räckte med Spindelharpan, tog jag redan i tisdags-onsdags upp jakten på fler distraktioner. Jag insåg att jag faktiskt har ett par andra spel installerade på datorn (förutom Windows egna), och intelligenta sådana tillika. Igowin heter ett av dem, för mig en gammal klassiker vid det här laget, men även klassiker i vidare bemärkelse, eftersom datorspelet baseras på det minst tvåtusen år gamla brädspelet Go, det enda spel som fortfarande spelas på samma vis efter så lång tid, och som enligt vissa experter sägs vara svårare än schack. Jag har aldrig fastnat för schack, men Go däremot, det är så mycket roligare! Basreglerna är enkla att lära sig, men att verkligen lära sig att bemästra spelet tar en livstid. Go är det japanska namnet på spelet vars ursprung är kinesiskt.

Det finns en helt underbar animeserie som i japanskt original heter Hikaru no Go eller på svenska Hikarus Go. Den tecknade teveserien handlar precis som det låter om en pojke vid namn Hikaru som lär sig att spela Go. Han hittar ett gammalt bräde och i detta gobräde bor en ande vid namn Sai, som levde för hundratals år sedan då Gomästare var en titel och ett yrke och en hedervärd sådan, särskilt som Sai arbetade vid hovet under kejsaren. Andra traktade efter hans titel, och en annan gomästare utmanade Sai på spel, men fuskade på sådant vis att han fick det att se ut som om det var Sai som fuskat. Eftersom Sai inte kunde bevisa sin oskuld blev han landsförvisad. Han blev så bedrövad att han kort därefter begick självmord genom att dränka sig.

Men hans ande och själ blev knuten till gobrädet genom vilket hans öde slöts. Och Sai måste vara bunden till brädet, tills han har lärt dess nya ägare (i detta fall Hikaru) att bemästra det ultimata draget, där ordvalet ger en liten vink om hur svårt det uppdraget är – om det alls är uppnåbart.

Hikaru lever i modern tid, och hittar gobrädet på sin farfars vind under ett oväder. I början spelar han endast motvilligt, och genom Sai och för Sais skull. Men allteftersom tiden går väcks Hikarus eget intresse för spelet, och han börjar att spela på egen hand, och till och med gå emot Sais råd vid spel, för att han själv vill testa sina kunskaper och lära sig spela.

I en tid av data- och tevespel ger den tecknade teveserien (baserad på manga skriven av Yumi Hotta och tecknad av Takeshi Obata) en liten vink om att det faktiskt finns något som heter brädspel. Teveserien är fartfylld, och lyckas faktiskt göra brädspelet hisnande spännande.

Under det att jag såg teveserien (för några år sedan), och precis efteråt, sökte jag runt efter massor av information om spelet både på nätet och på biblioteket. Jag köpte till och med ett enkelt bräde (hittat i en lokal leksaksbutik), och har spelat på det i alla fall några gånger. I samma veva hittade jag Igowin och spelade på datorn, och har återkommit till att spela Igowin lite då och då, i perioder.

För som med alla andra intressen som inte är skrivande så blir det periodintresse för mig, något jag satsar helhjärtat på under väldigt kort tid, vilket är lite synd, men så är det. Men det faktum att jag ändå återkommer gång efter annan till gospelandet säger en hel del om mitt intresse för spelet.

Vill man lära sig mer om spelet eller prova på att spela själv, finns det många online-sidor där man kan spela Go mot andra spelare runtom i världen, och onlineprogram såväl som program att ladda ner. Här är två länkar till sidor med programlistor, länk ett och länk två.

Igowin är, som jag sade i början av inlägget, en enkel version av det komplicerade brädspelet, där man som nybörjare spelar med 9x9 rutor. Det är också den enklare gratis- och demoversionen av dataspelet The Many Faces of Go, som jag nyligen fått tag i, och när jag nu börjat spela det känns go ännu roligare! Spindelharpan, som naturligtvis inte ens på långa vägar går att jämföra med Go, lämnade jag bakom mig redan i tisdags, till förmån för andra förströelser och nu ligger gospelande högst upp på listan.

I The Many Faces of Go kan man inte bara träna på att spela utan också göra en mängd andra saker, som att studera goproblem. Det är helt klart värdiga intelligenta utmaningar för de som gillar klurigheter och hjärngymnastik!

Jippi, lite mer än standardbrev!

I dag fick jag tillbaka barnbok 1 med refuseringsbrev från förlag nummer två, och den här gången var det lite mer än ett standardbrev, eller i alla fall inbillar jag mig det.

Citat ur brevet:

“Det är en fin berättelse som du har skrivit. Men eftersom vi är en liten redaktion med en mycket begränsad utgivning har vi tyvärr inte möjlighet att publicera det här hos oss. Skicka ditt manus till så många förlag som möjligt.”

Visst, jag förstår mycket väl att om manuset är tillräckligt bra och tillräckligt säljande spelar det ingen roll om förlaget är litet eller inte, och likaså låter större delen av citatet som taget ur någonting standardaktigt som “det här skriver vi till alla”, men det jag fastnade för, och det jag suger åt mig och till mig och verkligen hoppas är sant är “Det är en fin berättelse som du har skrivit.”.

Ingen revolutionerande mening, och rätt slätstruktet med “fin”, men ändå! Jag struntar i min egen (och eventuella andras) skepticsm och suger åt mig som om jag vore en vampyr och brevet en blodig... Nej, *harkel*, den liknelsen får nog stå kvar till hälften outtalad.

Men jag tar till mig och det lyfter mig en smula ur vardagstristessen, med hopp om att kanske, kanske, kommer ett förlag en dag att tacka ja till mitt kanske inte helt usla barnboksmanus.

Det är ett gift, säger jag dig, det är ett gift...

Tidigare hade jag Windows 2000 Professional. Nu har jag uppdaterat till Windows XP Professional, och därigenom har jag råkat in i otalet fällor. Förutom att ägna massa tid åt att städa upp på hårddiskarna och avinstallera och ominstallera mängder av program, under vilket jag gjorde det till en sport att få så många lediga MB på hårddiskarna som det bara var möjligt, har jag nyss upptäckt att bland allt det nya på XP, finns det som heter “Spel” och bland spelen hittade jag Spindelharpan.

För ett par, tre år sedan, spelade jag Spindelharpan en hel del – på en annan dator än min egen, måste betonas – och någon gång under de gångna åren funderade jag på om jag skulle ta och leta efter det på nätet, och se om det fanns någon gratisversion att få tag på någonstans, men jag gjorde aldrig allvar av den idén, för så viktigt var det inte.

Annars spelar jag aldrig spel på datorn (med något undantag för drygt ett år sedan då Simon the Sorcerer I, II, III genom nostalgiköp blev aktuellt för en kort tid, och den perioden då jag också nostalgiskt återvände till Monkey Island med uppföljningar, samt då jag spelade Prince of Persia, också mycket nostalgiskt).

Jag tycker liksom att jag har nog med frestelser när jag ska skriva.

Det finns förutom ovannämnda allmänna datorstädning, ett antal frestelser när orden tryter, inspirationen dalar och disciplinen inte vill få fäste, och bland dessa finns detta med Wallpapers eller skrivbordsunderlägg som det så fint heter på svenska.

I och med ominstalleringen, uppgraderingen och städningen av datorn, kunde jag förstås inte låta bli att leka med utseendet, söka efter Wallpapers på snygga killar *drool*, eller inspirerande bilder till mina böcker (som många gånger faller under samma kategori, i och med att huvudpersonerna är män – men, måste jag tillägga, de starkaste bipersonerna är kvinnor), och med min nyfunna mani på sortering under mappen “Wallpapers” sortera in dessa vackra skrivbordsunderlägg, prova ett tiotal olika för att slutligen bestämma mig för ett wallpaper, ändra färgschema på fönster och knappar, bara för att en liten stund senare hitta ett ännu häftigare wallpaper på nätet och ändra till det istället, varefter den blå standardfärgen på färgschemat ändrades till ljusgrå, eller var det inte bättre med den olivgröna? Ändå beklagade jag mig över att det bara finns tre färger i färgschemat att välja bland.

En av de andra frestelserna består i att surfa runt på nätet (tack och lov att jag inte använder modem), och där finns en mängd saker som jag gillar att leta efter och läsa om, oftast musikrelaterat.

Och så har vi ju detta, för mig nyaktualiserade fenomen med bloggar. Jag kan ju alltid surfa in på någon intressant blogg och se om hon eller han uppdaterat sedan sist (en kvart sedan). Eller för femtioelfte gången gå in på någon astrologisida och läsa om de där aspekterna gällande någon av böckernas karaktärer och läsa samma sak för tusende gången i den hundrande varationen.

Med alla dessa frestelser, och med det faktum att semestern är slut och vardagen med alla dessa bindande rutiner och vardagligheter fångat mig igen, hjälper det verkligen inte att frestelsen Spindelharpan aktualiserats. Meningen var att jag skulle jobba på det sista avslutande i en c-uppsats i litteraturvetenskap i dag, men vad gör jag?

Jo, jag sätter mig vid Spindelharpan och spelar det ena meningslösa spelet efter det andra för att förströ mig, och inte nog med det, jag för också logg över hur det går i varje spel och sätter upp något slags ambitiöst mål att bli bättre och bättre på spelet. Som om det är så mycket mer än slumpen som spelar in (nå, lite skicklighet också, men inte mycket).

Det enda jag kan säga till mitt försvar, och det är ett klent sådant, är att sådana här nycker inte håller i sig i mer än någon eller några få veckor. Det var samma sak med mitt intensiva Simon the Sorcerer-spelande, och maratontittandet på japanska dramaserier, och maratontittandet på animeserier, och maratonläsandet av barnböcker precis efter barnbokskursen, och, och, och...

Med trygghet och säkerhet och jättetyngd kan jag säga att det enda som verkligen, verkligen återkommer ständigt, och varje dag, det är mitt behov av att skriva. Det är det enda giftet jag inte slipper – eller inte släpper ifrån mig, snarare, kanske. Till och med tecknandet och akrylmålandet (såväl som akvarellmålandet) går i vågor och perioder, men skrivandet finns alltid där. Liksom i och för sig ett annat jättestort intresse. Musiken som jag alltid lyssnar på. Men det är ett kapitel och ett blogginlägg för sig.

555 and counting...

Efter att ha läst Samas blogg om mappindelning, beslöt jag att skriva ett inlägg om ungefär detsamma. Jag har tänkt göra det ett tag nu, och eftersom det annars är rätt stillastående textmässigt och idémässigt, angående bloggen såväl som skrivandet, kan jag väl lika gärna skriva ett blogginlägg om det här. Filsystem, ja, det är ett kapitel för sig. Jag delar upp mina mappar efter dagar, kan man rent generellt skriva. Det är rätt fånigt sätt att dela upp saker på, om man betänker hur många, många, många dagar jag jobbar med bokprojekten. Det är inte alla dagar jag gör ny mapp, dock, bara de dagar jag verkligen skriver, men jag håller hela tiden koll på dagarna. I dag är det dag 381. Räknat från den där ödesdigra dagen i augusti 2006, för att formulera det lite överdrivet dramatiskt. Men jag har inte bara dagmappar.

Såhär är det:

Jag har en mapp för skrivande. Under den finns en mapp för prosa. Under den finns en mapp för det här bokprojektet som i dag innefattar bok Tusenskönan och bok MK, men eftersom jag har fler versioner av boken än så finns där fler mappar.

I projektets mapp finns elva undermappar. En mapp för personerna och fakta kring dem (med elva undermappar), en mapp för mina journalanteckningar (utan undermappar), en mapp för fakta – faktasamling såväl som fiktiva “fakta” (med sju undermappar). En mapp för inspirationsbilder (med för närvarande 28 mappar). Och en mapp för allmän information kring bokprojekten (där det mest ligger gammal skåpmat, och gamla versioner av boken i sammanlagt 189 mappar). Samt tre mappar för trilogin, som det tidigare var, det vill säga en mapp för var bok. Och en sista mapp som innehåller en historia utanför historien, “sagan om Hyun” som jag då kallade det, som egentligen är alla de bitar ur trilogin och andra tidigare varianter av boken, som bara har det gemensamt att de handlar just om Hyun. (Dessa fyra mappar, trilogin plus Hyun-boken, har sammanlagt 139 undermappar.) Det var mina elva mappar.

Var kommer de tidigare nämnda dagmapparna in i bilden då, undrar du kanske. Jo, i mappen Tusenskönan, samt i mappen MK.

Jag kan ta Tusenskönan som exempel. I den mappen finns nio undermappar.

En mapp där jag lägger in plotidéer. En mapp för citat, eftersom jag bestämt att varje kapitel ska börja med ett mer eller mindre känt låtcitat, samlar jag låtar och citat ur låtar i den mappen.

Sedan har jag en mapp för kapitel, och det är i denna mapp som jag har undermappar baserade på dagen i dag. Eller hade tills jag bestämde mig för att ha en del ett och en del två. Då fick del ett en mapp och del två en mapp. Under del ett har undermapparna namn som T_Del1_K_381, där T står för Tusenskönan, K för kapitel och numret för dagens nummer räknat från den gamla vanliga dagen i augusti 2006. Där får alltså varje dag en mapp med alla för närvarande sex kapitel i del ett.

Del två har en likadan mapp, men eftersom jag inte alls skriver på del två för närvarande finns där bara en undermapp, innehållande de för närvarande tre kapitlen i del två.

Sedan finns där en mapp för senare kapitel, alltså den sjätte undermappen, och den heter bara “Senare kapitel”, i vilken där ligger just sådana kapitel som jag ännu inte vet vad för nummer de kommer att få. Där ligger till och med sista kapitlet, eller slutet på det kapitlet om man ska vara nogräknad.

Jag har en mapp som heter “Tusenskonan_SB”, där det ligger småbitar. Jag skapar en ny mapp för den aktuella dagen och lägger små fragment jag hittar på, som inte har någon riktig plats, i en mapp, enligt samma system som för kapitlen, T_Del1_SB_381 till exempel. Men sedan har jag börjat att vid dagens slut lägga in fragmentet i det aktuella kapitlet, även om det är just ett lösryckt fragment, för att inte glömma bort småbiten när dagarna går.

Visst är det ett överdrivet namnsystem, men förutom att det ser underhållande roligt och kanske vågar jag säga proffsigt ut, fyller det funktionen att om någon mapp skulle råka byta plats eller plötsligt hoppa iväg till en annan del av datorn (som om det någonsin skulle hända!), vet jag var den egentligen hör hemma och kan lätt lägga tillbaka mappen på sin rätta plats. Samma sak med kapitelmapparna och dess kapitelfiler.

Den åttonde mappen är “Tusenskonan_A” där jag lägger in hela versioner av boken, det vill säga dokument i vilket jag samlat en dags alla kapitel i en enda fil, ett enda dokument, för att ha ytterligare en backup, samt för att kunna se hur många ord jag sammanlagt har.

Den nionde och sista mappen är “Tusenskonan_Mix” där jag har några filer som faller utanför kategori, som Kompost och Sammelsurium.

Ett liknande system har jag för bok MK. Och något liknande system har jag för trilogiböckerna och Hyun-boken, om än inte lika förfinat. Jag har förbättrat systemet med tiden.

Det kan i och för sig sammanfattas som en himla massa mappar, rent ut sagt, men jag har i alla fall ordning, och hittar snabbt vad jag vill ha. Naturligtvis finns det många undermappar jag inte nämnt än. Som exempel kan jag ta foldern med inspirationsbilder. Där har självklart varje person sin egen mapp, de personer som har bildinspirationsförlagor, förstås, och det är långtifrån alla.

På tal om personer, kan jag säga några ord om min mapp för personfakta.

Den mappen har sju undermappar. Dessa är följande:

En mapp för Maximilian och hans tre bästa vänner, och fakta om dem, och de i relation till varandra. En mapp för astrologiska fakta om personerna. En mapp med karaktärsnoveller. En mapp för intervjuer med personerna (intervjuer utförda av mig – tyvärr har jag bara en början på sådan intervju, en början på intervju med Maximilian). En mapp för karaktärsnoveller, en mapp för karaktärsnovellmallar, det vill säga mallar jag gjort själv och hittat på Internet, om vilka fakta man ska ta med och vilka frågor man ska besvara i karaktärsnoveller. En mapp för Maximilian (med fyra undermappar). Han fick en egen mapp eftersom han är huvudperson och jag har så mycket som rör honom. Och en sista mapp, mappen för personregister, och det är precis som det låter, filer med listor över namn, alla namn i bok Tusenskönan, och alla personer i bok MK, samt en lista med snabbfakta, att använda då jag ska ha tag i ögonfärgen på en viss person, till exempel.

Som avslutning kan jag göra en snabb räkning med sammanfattning för att se hur många mappar jag egentligen rör mig med, och jisses, det kunde jag göra bara genom att högerklicka och se egenskaper för huvudmappen. Jag har hela 555 undermappar! Snacka om överdrivet.

Men det fyller sin funktion i alla fall. Jag kan känna att jag har ett jäkla organiserat system som fyller Cool like Plastic-logik om inte annat, och jag kan snabbt och lätt hitta vad jag är ute efter, och vet hela tiden var jag ska lägga nya dokument. Det går snabbt att städa upp, om jag skulle vilja ta bort något, och, kort sagt, det fyller sitt behov, och låter och ser imponerande ut. Samtidigt som det är löjligt överdrivet, sådär som det alltid blir när människan försöker hitta logik och mönster i sådant som egentligen är kaos. Och fler mappar lär det ju bli, med mitt system av “dagens kapitel”-mappar och “småbitar”-mappar.

Förresten ska jag nog ta och städa upp i min bildinspirationsmapp, för just nu har jag en “mix”-mapp med alla möjliga bilder som inte är personrelaterade. De skulle nog kunna sorteras upp i “hattar” och “kläder” och “miljöer”, till exempel. Jag kan konstatera att det blir en tävlingsnerv som går igång här. Det var väl fasen om jag inte kunde slå rekord och ge mig själv ännu fler undermappar!

Ska vi säga att jag satsar på tusen mappar till att börja med?

Tills tålamodet tryter eller konsten att plocka blåbär

I tisdags kom jag på att jag behöver en prolog.

Kan man förresten tillåta en prolog som utspelar sig samma dag som första kapitlet, bara det att prologen är på morgonen medan första kapitlet utspelas på kvällen? En vis man sade mig i går att prologen brukar vara skild från första kapitlet, ofta i ton såväl som i tid, men jag replikerade att regler är till för att brytas. Så finns det några regler kring prologer? Finns det regler som jag kan bryta mot, för det vill, vill, vill jag!? Svara mig gärna, för jag undrar verkligen.

En annan sak jag undrar över är Maximilians röst.

Jag vet inte varför, men hans röst kommer inte alltid naturligt. Ibland tar det en stund innan jag hittar dit, eller så måste jag läsa igenom början på första kapitlet, där jag verkligen fått till hans röst precis som (jag inbillar mig att) den är. Andra gånger hittar jag den, men faller ut och ut och ut, och får anstränga mig för att hitta tillbaka gång efter annan.

Medan jag rensade blåbär för en stund sedan reflekterade jag över det: att skriva om Maximilian är som blåbärsrensning, och det på flera sätt – eller åtminstone tre.

Jag ser massor av härliga, glänsande, mörka blåbär som jag inte får äta än, för jag måste rensa bort alla kvistar, löv, blad, mossfragment, barkbitar och barr som hängt med mig, slarviga plockare, in i hinken (man tycker att jag kunde ha plockat med större noggrannhet). Så jag rensar och rensar och rensar och rensar... Och man måste verkligen ha tålamod och inte bråttom, dels för att man inte ska missa något skräp och dels för att man inte ska ha sönder något bär.

Jag skriver och skriver, och rensar och rensar bland allt skräp som kommer ut.

Ändå får jag blåbärssaft på händerna, men bara på händerna där det visserligen tränger in, och jag fortfarande är blå fast jag tvättar med tvål och vatten, men ända in i mig kommer inte blåbärssaften, och närmare än så kommer jag inte alltid Maximilian – men det händer, speciellt om jag lyssnar tillräckligt noga.

Till slut ger jag upp, medan det fortfarande finns några blanka blad kvar bland blåbären. Tålamodet tryter, och jag sätter mig att äta istället. Då får jag skylla mig själv när jag plötsligt knaprar på en barkbit eller får barr mellan tänderna.

Blåbärsrensningen är som att betrakta de ytterst förtjusande läpparna på sin älskade och inte få kyssa honom (eller i Maximilians fall – henne), för de är också sådana där inbjudande fuktiga saker, precis som blåbären.

Eller, ännu en liknelse: blåbären är Maximilians röst.

Jag måste ta bort de delar som är jag själv – barren, barkbitarna och så vidare – och bara lämna kvar det som verkligen är Maximilian och han allena. Tålamod krävs. Massor med tålamod.

Och när bara blåbären är kvar, ligger de där som en helhet och frestar läsaren att äta, äta och åter äta, tills läpparna och tänderna, såväl som tungan är blåa, och när alla blåbär är uppätna traktar man efter fler och ger sig ut i skogen efter fler böcker om Maximilian.