De undanskuffade bokprojekten i din byrålåda

Jag läste tidigare i dag en intervju med en av mina favoritförfattare, Robin Hobb, som jag bland mycket annat beundrar på grund av hennes sätt att göra karaktärerna i sina böcker levande, även bipersonerna som handlar, agerar och lever sina egna liv på sina egna sätt utanför berättelsen, på sätt som inte huvudpersonen kan påverka. Jag beundrar också hennes språk. Såsom i allt jag läser lägger jag märke till språket och kritiserar det, risar eller rosar, beroende på.

En av de saker Robin Hobb sade i intervjun lade jag speciellt märke till eftersom det slog an i mig själv:

“The unpublished books in my attic are staying right there. Every writer probably has a 'trunk novel', a first (or second or third) effort that never quite succeeded. They are unpublished for a reason. They are books that don't work.”

/ Robin Hobb i en intervju som finns i sin helhet på följande sida:

http://www.voyager-books.co.uk/Authors/Interview.aspx?id=670&aid=2661

Precis som Robin Hobb har jag gamla projekt som gör bäst i att stanna i de pärmar jag har dem i. Vissa projekt har idéer som man kan spinna vidare på eller göra någonting nytt av, men ingen av dem kan man använda som de ser ut nu.

Det är speciellt ett projekt som jag tänker på. Jag påbörjade det i sjunde klass, för att sedan fortsätta att arbeta med det under resten av högstadiet och gymnasiet, tills jag i tredje klass i gymnasiet använde det som specialarbete. Specialarbetet bestod i att skriva en text “hur man skriver en bok” och sedan göra just det samtidigt, det vill säga skriva boken.

Projektet har egentligen varit många böcker under åren, där det enda statiska varit huvudpersonens namn. Jag skrev som sagt klart boken (det som ändå måste kallas bok i singular) i trean på gymnasiet, men jag ratade det skrivna redan samma år och började om på annat vis.

Jag fortsatte med projektet i ny tappning under några år till, innan jag lade det åt sidan, oavslutat, till förmån för helt andra projekt. Varav de flesta fortfarande ligger oavslutade i min byrålåda.

För det är också något att dras med: blandningen av perfektionism och rädsla för att släppa ifrån sig det skrivna och kalla det slutgiltigt “klart”.

Som någon annan skrev i frågan: de två största beslut man tar som författare i skrivandet av en bok är 1, att påbörja boken, och 2, att avsluta boken.

Att avsluta och lägga ifrån sig något, till sig själv säga “det här är tillräckligt bra” och “det duger som det är”, vilket fasansfullt beslut är inte det! Speciellt som man vuxit i relationerna till sina karaktärer, kommit att både älska och hata dem som man älskar och hatar sig själv.

Att skiljas är att dö en smula, som någon en gång sade.

Kompost och sammelsurium

När jag gick helgkursen Att skriva för barn, 8/6-10/6 2007, tipsade Nenne Grkovic om ett dokument han kallade “kompost”, där han sparade slängda textbitar och dylikt, som han tog bort från sitt manus men ändå behöll i “kompost”, ifall han senare skulle kunna få användning för dem, någonstans, någon gång. Idén i sig var inte ny för mig men just benämningen “kompost” var det.

Tidigare hade jag alltid sparat slängda textstycken i dokument kallade “överblivet” respektive “ratat”. Kompost låter positivare. Speciellt som Nenne Grkovic förklarade bildspråket, symboliken i ordet, att det var ett dokument med allt möjligt skrivet som man senare kan få upp något riktigt matnyttigt ur, liksom man tar mull ur komposten ute i trädgården som tidigare bara bestått av slängda matrester eller andra slaggprodukter.

“Sammelsurium” är namnet på ett annat slags dokument som jag använder mig av aktivt nu under skrivandet av bok Tusenskönan. I Sammelsurium lägger jag texter, brottstycken av dialoger och andra slags fragment, som jag vet att jag ska använda mig av längre fram i bokprojektet men som ännu inte fått någon bestämd plats. Det blir precis som namnet anger ett sammelsurium av godbitar, som bara väntar på att hitta rätt kontext.

Att slösa på ord

När jag hittat “ordmätare” på diverse sidor, bestämde jag mig för att – för kul skull – själv räkna antalet ord och se hur mycket jag egentligen skrivit. Mätarna till mina nuvarande två böcker finner du längre ned på sidan till höger. Böckerna hör samman, men jag tror inte att det blir en trilogi, i alla fall inte i nuläget. Det har inte alltid varit som det är nu.

Till en början var det en bok. Sedan ökade det, blev två och sedan tre och fyra böcker innan det halkade tillbaka ned på tre böcker. Plötsligt bestämde jag att jag skrev en trilogi. Innan dess hade jag ratat hela den gamla versionen och startade på nytt med bok ett i den nya trilogin. Nu har jag förkastat trilogin och börjat om på nytt. Detta skeende, alla böcker och bokturer inräknade, har utspelat sig under snart ett år. Jag är för närvarande på dag 338. Men räkningen är lite oklar; det beror på vad som är början...

Jag tror bestämt att detta är något som händer för opublicerade författare (kan jag vara så djärv att jag vågar kalla mig själv så?). På något vis vill de skriva Den Ultimata Boken och därmed börjar de om och börjar om...

Dessutom har de så mycket att berätta, att de inte kan begränsa sig och kalla det mesta för “bakgrundsfakta” och låta det bara skina igenom i boken, utan låter det i sin entusiasm och iver ta över boken.

Det kan också ha att göra med odisciplin och ovana. Det tar kanske några böcker innan man är tillräckligt van och har hittat sitt alldeles egna arbetssätt. För att göra som jag gjort hittills tar inte bara massor av energi; det är oerhört tidsödande.

Och det är ett väldigt slöseri på ord.

Första kaserade romanen var på 237,273 ord. Notera att maxantalet ord på mina ordmätare är 120,000 ord. Det maxantalet är dock taget något ur luften, efter att ha tittat runt på andra “ordmätarsidor”. Onödig statistik? Kanske. Men det är roligt att veta hur många ord man slösat bort. Övning ger färdighet. Vad mycket färdighet jag måste ha fått i och med alla dessa övningar (notera mitt smått sarkastiska tonfall).

Trilogins statistik:

bok ett: 27,828 ord

bok två: 10,231 ord

bok tre: 8,923 ord

Tackochlov att trilogin inte blev längre än den var, innan jag tänkte om! Fast, tada, jag hade en fristående sequel! Där var handlingen dock tagen direkt från första kaserade romanen nämnd ovan, så den räknas inte, men för den nyfikna kan jag tala om att den var på 45,351 ord.

Den ivrige matematikern har nu raskt räknat ut att trilogin var på sammanlagt 46,982 ord.

Lägger man samman första romanen med trilogin blir summan 284,255 ord. Tala om att slösa på ord!

I februari 2006 såg jag namnet på huvudpersonen på en registreringsskylt för barnvagnar.

I april 2006 började jag skriva och lade deadline ett år senare. Dock insåg jag att jag börjat på fel sätt, lade skrivandet åt sidan och bara tänkte istället.

I augusti 2006 kom jag på hur jag skulle göra, allting föll på plats inne i huvudet och jag började skriva på romanen på riktigt.

Dag 147 (räknat från augusti 2006) började jag skriva på första boken i trilogin, och det var således dagen som jag ratade i stor sett allt jag skrivit tidigare.

I april 2007 lade jag trilogin åt sidan och började om på nuvarande bokprojekt MK.

I början av juni insåg jag att jag måste skriva bok Tusenskönan innan jag kunde fortsätta på bok MK eftersom bok MK byter POV, och nya POV-personen har varit med om massor som berättas om i Tusenskönan som utspelas tidigare. Och där befinner jag nu, 320,543 ord senare (MK: 29,870 och Tusenskönan: 6,418).

Det måste finnas ett effektivare sätt att jobba på!

Till mitt försvar måste jag dock tillstå att jag verkligen lärt känna huvudpersonerna, de viktiga bipersonerna, miljön, och all annan slags bakgrunds- och vid-sidan-om-fakta. Jag tror mig också blivit något mer rutinerad i mitt skrivande, och vet (någotsånär) vad som fungerar för mig. Tror jag. Kanske.

Och ja, jag gör narr av mig själv. Det är befriande!

Konsten att vila i texten

På sista tiden har jag haft fyra problem med mitt skönlitterära skrivande.

Det första problemet jag haft kan egentligen sammanfattas i ett enda ord: stress.

Jag har stressat fram, skrivit actionactionaction, överdrivet snabbt, och inte vågat, velat, eller kunnat vila i texten. Av någon anledning har jag känt “det är bråttom” och så svårt det är att inte ge vika för den känslan!

Det är bara att inse att idéerna och tankarna kommer i blixtfart, men skrivandet är en mödosamt långsam process (om än positiv sådan), där det gäller att få fatt i de där tankarna man hade för ljusår sedan och försöka få ned dem på papper.

Jag skriver gärna snabbskrivet, för att komma ikapp mina tankar. Därför vill jag gå tillbaka efteråt och fylla i, men samtidigt känner jag att texten kan stå som den är – även om det blir en helt annan text än den jag faktiskt vill ha. Å ena sidan nöjd å andra sidan mycket missnöjd.

Det andra problemet jag haft är följande: jag har hårddragit “show, don't tell” till den punkt att jag bara berättar vad som sker och inte ens låter läsaren få höra huvudpersonens inre dialog eller reflektioner.

Det fungerar när jag skriver bilderbokstexter, men det fungerar inte när målgruppen är unga vuxna.

När jag nu äntligen efter kort intervju av huvudpersonens bäste vän lagt ännu en pusselbit i det pussel som är huvudpersonen, kunde jag börja skriva om honom i första person, ännu en gång, och den här gången känner jag att jag hittat rätt. Men han går väldigt långsamt fram i handlingen, för han har så mycket han vill berätta och säga. Jag ska bara vänta och lyssna och skriva ned det han säger...

Där är så lätt, så lätt att falla för den gamla fällan “bråttom, bråttom” och halka vidare, sluta lyssna och komma upp i actionaction igen, men nu vet jag att han finns där och gärna berättar. Om jag bara lär mig att stanna upp, vila i texten och lyssna, förlika mig med tanken att jag måste låta berättelsen ta tid, och förlika mig med att han berättar på det sätt han vill berätta och inte på det sätt jag actionaction-tänker.

Jag om någon borde veta att han är den slags människa som gör saker som han vill.

Där har jag mitt tredje problem (som jag ser det just nu) och det är just det: vilken slags första person är den rätta? Vilken är egentligen huvudpersonens röst? Nu tror jag mig hittat den och jag hoppas verkligen att jag har rätt – och därmed kommer jag fram till mitt fjärde och sista problem: att våga lita på min egen förmåga.

Jag litar inte på att mitt språk fungerar, när alla författare har sitt eget språk och det inte finns något rätt eller fel. Så lätt och smidigt det vore med ett facit, en mall att gå efter. Men det skulle också bli bra mycket tråkigare!

Sammanfattningsvis alltså: vila i texten, ta dig tid att lyssna inåt, låt berättelsen ta tid, lita på dig själv, dina romankaraktärer och deras förmåga såväl som din egen.

Första person som intelligent utmaning

Vissa dagar är som långa startsträckor. Jag vill skriva men jag kommer ingen vart. Därför söker jag hos andra efter svar som jag egentligen vet att jag bara kan hitta hos mig själv.

Jag surfar från blogg till blogg, förundras över att det finns så många författare och författarwannabees som skriver om sitt skrivande, med mer eller mindre distans, mer eller mindre ingående om de egna projekten. Jag läser och surfar vidare och läser mer, läser igen, läser om, hoppar fram och tillbaka mellan bloggarna. Tror att någon ska komma med det Ultimata Svaret. Hur gör man när man vill skriva men ratar det som kommer, otåligt suckar och omedelbart slänger åt sidan, omedelbart kaserar?

Gång efter gång inser jag att det är tilltron som saknas: tro på dig själv, tro på det du skriver, lita på magkänslan. Hur många är det inte som säger det? Det är helt rätt, men förbaskat svårt att komma dit!

Jag har i alla fall börjat skriva skrivarjournal, skrivardagbok, där jag diskuterar skrivandet med mig själv. Det rekommenderas varmt! Plötsligt kommer man till insikter, plötsligt tömmer man ur sig saker som hjälper, plötsligt inser man hur mycket man egentligen tänker kring vad man skriver, inser att reflekterandet finns där och gärna vill komma ut.

Återigen: hur gör man?

Hur gör man när man har texten precis om hörnet, när man vet precis vem man ska skriva om men inte har hittat den personens röst ännu?

Tidigare tyckte jag att första person begränsade, att skriva i jagform gjorde texten banal, tänkte jag. Nu tycker jag helt annorlunda. Om första person utnyttjas på rätt sätt kan man nå långt. Se bara på Gene Wolfe och hans förstapersonsskildringar. Han är för övrigt en rekommendabel författare, som verkligen kan hantverket och har tillräckligt med talang för att göra allt han skriver till konstverk; han visar att författande är konsthantverk, ett kreativt, mångfascetterat underverk.

När något berättas i första person kan det verka rakt och ärligt, men man har ingen aning om hur mycket som filtreras, hur mycket som är sanning och om huvudpersonen (jagpersonen) minns rätt eller inte, om hon eller han berättar som det var eller inte, glömmer relevanta saker eller rentav ljuger för läsaren.

Tidigare läste jag blint, litade blint på berättaren, eller jagpersonen i de fall det är första person, och skrev på samma vis i jagform. Men en tillräckligt intelligent författare litar på sin läsare, litar på att läsaren inser att där är något lurt (när så är fallet). En bra författare litar på att läsaren är precis lika intelligent som en själv, om inte intelligentare.

Första person utmanar läsaren. När man – författaren – kommit så långt, för första utmaningen ligger i att skriva i första person.

Jordgubbar, solsken och skrivande

Jordgubbsplockning har jag ägnat mig åt i dag. Underbart med doften av jordgubbar och att man kan äta färska bär medan man plockar. Tyvärr finns det en nackdel med jordgubbsplockning och det är att man måste sitta på huk. Andra får kanske ont i ryggen, men jag får förskräckligt ont i vader och anklar, så det blev till att stå böjd ibland och huka sig ibland, och ändra ställning ofta.

Det var den allra sötaste sorten som heter polka. Drygt fyra liter blev det för min del, där priset är ca 15 kr/liter. Säbygubben heter stället vi plockade på, besök gärna deras informativa och uppdaterade hemsida eller ännu hellre, åk dit och plocka själv! Se bara till att ha tur med vädret!

Det var lite molnigt men solen sken när vi var där. När vi packat ihop fikakorgen och hade åkt iväg inte mer än en liten bit, började det regna. Snacka om tur med vädret!

Vad gäller mitt skönlitterära skrivande går det inte en dag utan att jag tänker på det. Någon skrev att som författare är man upptagen 24/7 och det stämmer bra! Allting kan omvandlas i huvudet, allting kan associeras till och användas i skrivandet. Det ger en extra dimension till livet, helt klart! En dimension som jag inte vill missa för allt smör i Småland!

Apropå skrivande vill jag tipsa om en sida som inte ser mycket ut för världen men innehåller massvis med matnyttigt, bland annat nummer 3 i Table of Contents – listan till vänster – där gömmer sig inte mindre än 281 stycken skrivövningar, kallade “exercises”! Länk finns här.

Norsk vampyr fyller 467 år!

I dag fyller den multitalangfulle japanske artisten Gackt år.

Jag beundrar honom på grund av hans otroliga musikaliska talang och det breda register av olika slags musik han kommit upp med under åren. Det gör heller ingenting, tvärtom, det blir ett plus, att han inte bara kan sjunga, komponerar sin egen musik, spelar flertalet instrument och kan flertalet språk, utan också har sitt eget smyckesföretag, gör tevereklam, varit skådespelare i tv-serier och filmer, och mycket annat.

Eftersom han gärna vill omge sig med något av en mystisk air har han aldrig officiellt uppgett sin sanna ålder. Runtom i världen och runtom på nätet gissas det, förstås, och vad som kommit upp flest gånger är fjärde juli 1973. Med andra ord fyller han 34 år i dag!

Det enda Gackt yttrat officiellt angående sin födelsedag är att han är norsk vampyr, född 1540, och det årtalet har han hållit fast vid under alla gånger han blivit intervjuad och frågad om just sin ålder. Ska man tro på honom eller ska man tro på (mer eller mindre illvilliga) rykten? Nog måste han väl själv veta bäst?

Således:

Stort grattis på din fyrahundrasextiosjunde födelsedag. Gackt-san!

Det finns mängder av fansajter tillägnade Gackt, på många olika språk. Men om du vill veta mer om honom rekommenderar jag starkt hans nya officiella hemsida. Introt tar bra lång tid att ladda upp men det är verkligen värt det eftersom man, när introt spelas upp, får se Gackt i alla hans skepnader. I och med den här nya hemsidan har han förresten skaffat sig en ny look, och som det står i början av introt är han “reborn” – i och med sin senaste födelsedag!

För det är också det fascinerande med den här artisten:

han byter look – hårfärg, hårlängd, ögonfärg, klädstil – lika fort som en gris blinkar, eller i fallet med Gackt – lika fort som en androgyn vampyr suger ur dig allt ditt blod.

Officiell hemsida: http://gackt.com/

Det ständigt lika informationsgivande: http://en.wikipedia.org/wiki/Gackt