Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!
Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.
För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.
Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.
Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.
Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.
För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.
Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:
Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.
Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.
Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.
Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.
Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.
Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?
Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.
Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?
Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?
Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.
Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.
Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.
Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.
Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack,
Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.
