685 | |
11 | |
lab.drwicked.com |
onsdag 26 november 2008
Lite - men bättre än ingenting
Etiketter:
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
tisdag 25 november 2008
måndag 24 november 2008
Måndag - och igång igen!
3579 | |
69 | |
lab.drwicked.com |
Etiketter:
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
fredag 21 november 2008
Write or Die!
1127 | |
21 | |
lab.drwicked.com |
Etiketter:
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
måndag 17 november 2008
Tips från Dr Wicked
Jag hittade en perfekt kalkylator för alla ”NaNoWriMoare” därute i cyberrymden. Man skriver hur många ord man skrivit hittills, ett klick på en pil och man får veta hur många ord man måste skriva per dag för att vara ikapp när månaden är över.
Sidan har en del annat kul att bjuda på också som jag inte hunnit utforska ännu. Sajttipset kommer från Sama.
Jag har inte direkt varit den allra flitigaste när det gäller årets NaNo, som ni vet, och av olika anledningar. För att komma ifatt måste jag från och med idag skriva 3 407 ord om dagen för att i slutet av november kunna nå 50 000 ord. Hittills idag har jag varit flitig – med mina mått mätt – och kommit upp i 1 194 ord. Några fler blir det innan dagen är slut, men jag tvivlar på att det blir över tretusen…
Sidan har en del annat kul att bjuda på också som jag inte hunnit utforska ännu. Sajttipset kommer från Sama.
Jag har inte direkt varit den allra flitigaste när det gäller årets NaNo, som ni vet, och av olika anledningar. För att komma ifatt måste jag från och med idag skriva 3 407 ord om dagen för att i slutet av november kunna nå 50 000 ord. Hittills idag har jag varit flitig – med mina mått mätt – och kommit upp i 1 194 ord. Några fler blir det innan dagen är slut, men jag tvivlar på att det blir över tretusen…
Etiketter:
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
söndag 9 november 2008
Gammalt blir nytt - galenskap eller genialt?
Det kanske är galenskap. Kanske är det helt befängt. Förmodligen är det så. Men faktum är att det är så jag valt att göra nu. Jag har börjat om.
Det är så med mina projekt. De börjar yviga, med massvis av saker jag vill ha med, massor av saker jag vill berätta. Sedan inser jag mer och mer: det här behövs snävas in. Koncentration, precisering, fokusering, minimalism. Det blir tillräckligt stort ändå. Så jag har börjat om.
Tusenskönan var tidigare en helt annan bok, en annan berättelse. Sedan blev det annorlunda, och jag trodde det var den ”rätta” versionen. Den jag skrivit på på senaste tiden. Nu inser jag dock – jag har inte skalat av tillräckligt. Det gäller att ha en precis och enkel huvudhistoria, en viss tidsram, en viss berättelse att hålla sig till. Förstår ni hur jag menar? Det finns massor av småsaker i en karaktärs liv som man skulle kunna skriva om, lägga till, ha bredvid. Hela romanen skulle kunna bli massor av långsträckor av sådant som i slutänden inte är av relevans eller ett dugg intressant för läsaren. Bara för författaren som vill veta allt om sitt universum. Så jag har börjat om.
Jag har tänkt och grubblat länge på mitt första kapitel (se tidigare inlägg) som innehöll så mycket och bland annat en våldtäkt som jag inte alls hade tänkt ha med och inte alls visste vad jag skulle göra med. Hela första kapitlet, massor som händer, och väldigt mycket att ta tag i och fortsätta på. Plus att jag har en annan huvudhistoria sedan tidigare versioner av boken, plus massa annat. Som gör hela projektet fullständigt ogripbart och väldigt, väldigt svårt att skriva. En alldeles för stor utmaning att bita i, även för en erfaren författare. Så min förhoppning är att en erfaren författare skulle göra vad jag gör nu, vilket är att börja om, men inte helt och hållet förstås. Världen är densamma, karaktärerna är desamma (även om inte alla finns med på samma sätt, de figurerar i bakgrunden istället, i det som är författarens hjärna och anteckningar snarare än den bok läsaren ska få ta till sig).
Så kalla mig idiotiskt dum om ni vill. Jag som tidigare kasserat över tusen (1000!) sidor. Jag kasserar nu återigen, den här gången femtionio (59!) sidor. Men den här gången har jag skissat en enkel rak plot. Två viktiga trådar att följa som går in i varandra och snos om varandra, tätt sammanbundna. Och som utspelas på mycket kortare tid än vad förra versionen gör. Den här gången är målet att skriva, skriva, skriva tills jag är klar med hela första utkastet till romanen. Bevisa för mig själv att jag kan avsluta något så att jag kan få upp självförtroendet och inse att jag faktiskt klarar av att skriva. Sedan hoppas jag få testläsare också som kan hjälpa mig med att inse att det faktiskt är bra också, det jag skriver. Om det nu är det. Eller om det har potential till att bli bra. Det skulle glädja mig mycket, säger jag, i allra högsta ödmjukhet.
Så en tanke jag har nu i allt detta är att låta det här också bli mitt NaNoWriMo-projekt 2008, för det är ju faktiskt helt nytt allting, all prosa jag skriver, och att just prosan är ny är ju kriteriet. Det är ju en ny bok. Även om jag känner världen och karaktärerna och har gjort himla mycket förarbete innan jag kommit hit. Med noll ord och tillbaka på ruta ett och allt det där. Noll ord är inte riktigt rätt dock, för jag är uppe i 2 143 ord just nu. Att låta det bli ett NaNoWriMo-projekt kanske är för grymt dock, eftersom jag då borde ha skrivit drygt 15 000 ord vid det här laget.
Hursomhelst. Jag har börjat om. Och jag känner verkligen starkt för den här versionen. Inga ord om att jag känt samma sak/liknande tidigare. Varje gång når jag närmare sanningen. Låter det flummigt och konstigt? Är det någon annan som har sådant här otroligt tidskrävande sätt att närma sig sin bok? Någon som liksom jag inte vågar avsluta för att det är för skrämmande, för allt som redan är skrivet, är inte det bara skräp och värt att kasta i papperskorgen?
Det är så med mina projekt. De börjar yviga, med massvis av saker jag vill ha med, massor av saker jag vill berätta. Sedan inser jag mer och mer: det här behövs snävas in. Koncentration, precisering, fokusering, minimalism. Det blir tillräckligt stort ändå. Så jag har börjat om.
Tusenskönan var tidigare en helt annan bok, en annan berättelse. Sedan blev det annorlunda, och jag trodde det var den ”rätta” versionen. Den jag skrivit på på senaste tiden. Nu inser jag dock – jag har inte skalat av tillräckligt. Det gäller att ha en precis och enkel huvudhistoria, en viss tidsram, en viss berättelse att hålla sig till. Förstår ni hur jag menar? Det finns massor av småsaker i en karaktärs liv som man skulle kunna skriva om, lägga till, ha bredvid. Hela romanen skulle kunna bli massor av långsträckor av sådant som i slutänden inte är av relevans eller ett dugg intressant för läsaren. Bara för författaren som vill veta allt om sitt universum. Så jag har börjat om.
Jag har tänkt och grubblat länge på mitt första kapitel (se tidigare inlägg) som innehöll så mycket och bland annat en våldtäkt som jag inte alls hade tänkt ha med och inte alls visste vad jag skulle göra med. Hela första kapitlet, massor som händer, och väldigt mycket att ta tag i och fortsätta på. Plus att jag har en annan huvudhistoria sedan tidigare versioner av boken, plus massa annat. Som gör hela projektet fullständigt ogripbart och väldigt, väldigt svårt att skriva. En alldeles för stor utmaning att bita i, även för en erfaren författare. Så min förhoppning är att en erfaren författare skulle göra vad jag gör nu, vilket är att börja om, men inte helt och hållet förstås. Världen är densamma, karaktärerna är desamma (även om inte alla finns med på samma sätt, de figurerar i bakgrunden istället, i det som är författarens hjärna och anteckningar snarare än den bok läsaren ska få ta till sig).
Så kalla mig idiotiskt dum om ni vill. Jag som tidigare kasserat över tusen (1000!) sidor. Jag kasserar nu återigen, den här gången femtionio (59!) sidor. Men den här gången har jag skissat en enkel rak plot. Två viktiga trådar att följa som går in i varandra och snos om varandra, tätt sammanbundna. Och som utspelas på mycket kortare tid än vad förra versionen gör. Den här gången är målet att skriva, skriva, skriva tills jag är klar med hela första utkastet till romanen. Bevisa för mig själv att jag kan avsluta något så att jag kan få upp självförtroendet och inse att jag faktiskt klarar av att skriva. Sedan hoppas jag få testläsare också som kan hjälpa mig med att inse att det faktiskt är bra också, det jag skriver. Om det nu är det. Eller om det har potential till att bli bra. Det skulle glädja mig mycket, säger jag, i allra högsta ödmjukhet.
Så en tanke jag har nu i allt detta är att låta det här också bli mitt NaNoWriMo-projekt 2008, för det är ju faktiskt helt nytt allting, all prosa jag skriver, och att just prosan är ny är ju kriteriet. Det är ju en ny bok. Även om jag känner världen och karaktärerna och har gjort himla mycket förarbete innan jag kommit hit. Med noll ord och tillbaka på ruta ett och allt det där. Noll ord är inte riktigt rätt dock, för jag är uppe i 2 143 ord just nu. Att låta det bli ett NaNoWriMo-projekt kanske är för grymt dock, eftersom jag då borde ha skrivit drygt 15 000 ord vid det här laget.
Hursomhelst. Jag har börjat om. Och jag känner verkligen starkt för den här versionen. Inga ord om att jag känt samma sak/liknande tidigare. Varje gång når jag närmare sanningen. Låter det flummigt och konstigt? Är det någon annan som har sådant här otroligt tidskrävande sätt att närma sig sin bok? Någon som liksom jag inte vågar avsluta för att det är för skrämmande, för allt som redan är skrivet, är inte det bara skräp och värt att kasta i papperskorgen?
tisdag 4 november 2008
Manligt perspektiv
Jag hittade en intressant artikel riktad till kvinnliga skribenter om att skriva skönlitterärt ur ett manligt perspektiv. Artikeln kan läsas här. Den är speciellt intressant för mig eftersom både Tusenskönan och NaNoWriMo 2008-projektet har manliga huvudpersoner.
Faktum är att jag vanligtvis har pojkar/män som huvudpersoner. Ibland skriver jag om kvinnliga huvudpersoner men det hör till undantagen. Mycket för att jag mest läst böcker med just manligt perspektiv. Givetvis läser jag också böcker med kvinnliga huvudpersoner och har ingenting emot det, men böcker med mer action/äventyr och så vidare tenderar att ha manliga huvudpersoner, åtminstone äldre litteratur – gamla könsroller som hänger kvar. Det har påverkat mig i mitt skönlitterära skrivande.
Jag tycker också att det är roligt att skriva om män/pojkar just därför att jag själv är kvinna. Då kan jag på papperet utforska något som är annorlunda och därför mer spännande. Inta ett perspektiv som jag aldrig kan få ”på riktigt”. Dessutom är det större utmaning, och ju större utmaning, desto roligare!
Artikeln var ganska kort och tunn men den fick mig att vilja läsa mer i ämnet. Om någon har tips att ge så tveka inte!
Faktum är att jag vanligtvis har pojkar/män som huvudpersoner. Ibland skriver jag om kvinnliga huvudpersoner men det hör till undantagen. Mycket för att jag mest läst böcker med just manligt perspektiv. Givetvis läser jag också böcker med kvinnliga huvudpersoner och har ingenting emot det, men böcker med mer action/äventyr och så vidare tenderar att ha manliga huvudpersoner, åtminstone äldre litteratur – gamla könsroller som hänger kvar. Det har påverkat mig i mitt skönlitterära skrivande.
Jag tycker också att det är roligt att skriva om män/pojkar just därför att jag själv är kvinna. Då kan jag på papperet utforska något som är annorlunda och därför mer spännande. Inta ett perspektiv som jag aldrig kan få ”på riktigt”. Dessutom är det större utmaning, och ju större utmaning, desto roligare!
Artikeln var ganska kort och tunn men den fick mig att vilja läsa mer i ämnet. Om någon har tips att ge så tveka inte!
måndag 3 november 2008
De första skälvande raderna
De första skälvande raderna på mitt NaNoWriMo-bidrag 2008 är skrivna. Som i en mjukstart (efter min långa skrivpaus (om man bortser från skrivandet på BÄ) – eller i alla fall skrivpaus på Tusenskönan) har jag återigen valt att skriva en historia som utspelas i samma universum, i samma stad, som Tusenskönan. Precis som jag gjorde NaNoWriMo 2007. Hittills har jag skrivit 632 ord, och ytterligare några ord blir nog skrivna innan jag kojar för natten. Nu är det dags att sätta fart. Eftersom jag kommer att ta det lite lugnt på helgerna och skriva lite eller inte alls då, gäller det att ligga i under vardagarna. Får se hur det blir med det. I alla fall tänkte jag använda NaNoWriMo som en morot i att komma igång igen. Jag har redan funnit skrivglädjen igen i alla fall!
Etiketter:
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
Efter fem minuter i en oas
Tack, Johanna Wistrand, för ditt tips! Du rådde mig att under fem minuter titta på mitt gamla bokprojekt – Tusenskönan i det här fallet – sätta en timer och inte sitta och bläddra och begrava mig i texterna längre än just fem minuter.
Jag brast ut i gapskratt när de fem minuterna gått, för tiden hade gått så fort, och jag var inte alls beredd – var det redan slut på de fem minuterna? De visade sig vara riktigt roliga; jag hann inte längre än till slutet av första kapitlet. Jag började med att bläddra i pärmen etiketterad ”Fakta & inspiration” men konstaterade snabbt att alla anteckningar var way out of date och helt irrelevanta för bokens nuvarande innehåll och utseende, gammal skåpmat som inget var att titta på. Så jag beslöt mig raskt för att titta i pärmen som är etiketterad efter titeln på boken. Och där fastnade jag som sagt i redan i slutet på första kapitlet… Hann aldrig fram till omkring-fakta-delen.
Vad som mer eller mindre genast slog mig var tonen i texten och hur uppenbart det blev för mig att Maximilian är väldigt mån om att vara sofistikerad – det finns något sofistikerat över honom, också ett slags högmod men av det charmerande slaget, och förstås det där omständliga och ordrika sättet att uttrycka sig på. Jag inser hur mycket jag tycker om det där projektet, kanske för mycket? Det är i alla fall en darling, helt klart. Givetvis ska man tycka om det man skriver, annars är det ju ingen mening att skriva det och annars blir det inte ”sant”, det man berättar. Det måste ju kännas äkta. Och det gör det.
För länge sedan började jag i helt fel ände med droger och alla möjliga slags komplikationer och utvecklingar och ämnen i boken, men mer och mer stramade jag åt innehållet och insåg att jag inte kunde berätta ”allt” och vara så yvig i mitt berättande. Strikt hållen, som man för en häst i tyglarna när man rider, så måste man hålla i texten, i berättelsen, i alla berättelsetrådar. För min del börjar jag med att vilja berätta allting, massor, och mer och mer inser jag att jag måste skala av och förenkla, precisera och verkligen fokusera på det som är Viktigt.
Så nu när jag sitter med ännu ett nytt projekt, med mitt NaNoWriMo-projekt 2008, inser jag att jag måste precisera vad jag vill berätta och verkligen begränsa mig i tid och rum. Begränsning är nog nyckelordet i kråksången om hur man skriver. I alla fall för mig. Krax.
Jag brast ut i gapskratt när de fem minuterna gått, för tiden hade gått så fort, och jag var inte alls beredd – var det redan slut på de fem minuterna? De visade sig vara riktigt roliga; jag hann inte längre än till slutet av första kapitlet. Jag började med att bläddra i pärmen etiketterad ”Fakta & inspiration” men konstaterade snabbt att alla anteckningar var way out of date och helt irrelevanta för bokens nuvarande innehåll och utseende, gammal skåpmat som inget var att titta på. Så jag beslöt mig raskt för att titta i pärmen som är etiketterad efter titeln på boken. Och där fastnade jag som sagt i redan i slutet på första kapitlet… Hann aldrig fram till omkring-fakta-delen.
Vad som mer eller mindre genast slog mig var tonen i texten och hur uppenbart det blev för mig att Maximilian är väldigt mån om att vara sofistikerad – det finns något sofistikerat över honom, också ett slags högmod men av det charmerande slaget, och förstås det där omständliga och ordrika sättet att uttrycka sig på. Jag inser hur mycket jag tycker om det där projektet, kanske för mycket? Det är i alla fall en darling, helt klart. Givetvis ska man tycka om det man skriver, annars är det ju ingen mening att skriva det och annars blir det inte ”sant”, det man berättar. Det måste ju kännas äkta. Och det gör det.
För länge sedan började jag i helt fel ände med droger och alla möjliga slags komplikationer och utvecklingar och ämnen i boken, men mer och mer stramade jag åt innehållet och insåg att jag inte kunde berätta ”allt” och vara så yvig i mitt berättande. Strikt hållen, som man för en häst i tyglarna när man rider, så måste man hålla i texten, i berättelsen, i alla berättelsetrådar. För min del börjar jag med att vilja berätta allting, massor, och mer och mer inser jag att jag måste skala av och förenkla, precisera och verkligen fokusera på det som är Viktigt.
Så nu när jag sitter med ännu ett nytt projekt, med mitt NaNoWriMo-projekt 2008, inser jag att jag måste precisera vad jag vill berätta och verkligen begränsa mig i tid och rum. Begränsning är nog nyckelordet i kråksången om hur man skriver. I alla fall för mig. Krax.
Etiketter:
Maximilian,
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
I andra änden av Sahara
Det var så länge sedan jag skrev på Tusenskönan att jag ser på den och på allt som rör Maximilian med nostalgi. Tanken på att återigen ta upp projektet fyller mig med rädsla. Jag vet inte varför. Vad är jag rädd för? Jag tror att jag kanske är rädd för att lyckas, rädd för att faktiskt avsluta något som jag påbörjat och se på det som ett färdigt resultat som jag måste lägga bakom mig.
Jag minns att när det gick så bra att skriva, för något år sedan nu, var jag samtidigt rädd för att något skulle hända med manuskriptet – kopiorna av det – eller att jag plötsligt skulle glömma bort allting runtomkring boken som jag hade i huvudet mestadels och inte på papper – eller att något skulle hända med mig innan jag skrivit klart det pågående projektet.
Underligt är det, att det kan fylla en med en obestämd rädsla när saker och ting går bra. Lite samma känsla som ”det här är för bra för att vara sant” eller ”det kanske inte är på riktigt som detta händer” eller ”så här bra kan det inte vara länge, det tar säkert slut när som helst”, och det gäller i det här fallet skrivandet, men man tänker väl ofta så om andra bra saker som händer också, väl, som om lyckan alltid har olyckan med sig, precis i nacken på en och när som helst kan puffa och buffa på ditt hus och blåsa omkull det, sådär som Stora Stygga Vargen gör.
Det är inte så att jag är pessimist; jag är en optimist som försöker se realistiskt på saker och vara ”beredd” ifall något skulle hända. Men det här med Tusenskönan… Det är som en stor mur som är väldigt svårforcerad, svår att klättra över, svår att överbrygga. Över huvud taget är det ett väldigt motstånd mot att skriva just nu. Samtidigt längtar jag efter det något oerhört. Det kanske är dags att sätta lite press på mig – lite!? – och vara med i NaNoWriMo, om inte annat bara för att komma igång, få en sporre att färdigställa, att skriva över huvud taget. Att komma tillbaka till rutin och vana som ligger så långt bort just nu att det kan ligga i andra änden av en vidsmil öken.
Jag minns att när det gick så bra att skriva, för något år sedan nu, var jag samtidigt rädd för att något skulle hända med manuskriptet – kopiorna av det – eller att jag plötsligt skulle glömma bort allting runtomkring boken som jag hade i huvudet mestadels och inte på papper – eller att något skulle hända med mig innan jag skrivit klart det pågående projektet.
Underligt är det, att det kan fylla en med en obestämd rädsla när saker och ting går bra. Lite samma känsla som ”det här är för bra för att vara sant” eller ”det kanske inte är på riktigt som detta händer” eller ”så här bra kan det inte vara länge, det tar säkert slut när som helst”, och det gäller i det här fallet skrivandet, men man tänker väl ofta så om andra bra saker som händer också, väl, som om lyckan alltid har olyckan med sig, precis i nacken på en och när som helst kan puffa och buffa på ditt hus och blåsa omkull det, sådär som Stora Stygga Vargen gör.
Det är inte så att jag är pessimist; jag är en optimist som försöker se realistiskt på saker och vara ”beredd” ifall något skulle hända. Men det här med Tusenskönan… Det är som en stor mur som är väldigt svårforcerad, svår att klättra över, svår att överbrygga. Över huvud taget är det ett väldigt motstånd mot att skriva just nu. Samtidigt längtar jag efter det något oerhört. Det kanske är dags att sätta lite press på mig – lite!? – och vara med i NaNoWriMo, om inte annat bara för att komma igång, få en sporre att färdigställa, att skriva över huvud taget. Att komma tillbaka till rutin och vana som ligger så långt bort just nu att det kan ligga i andra änden av en vidsmil öken.
Etiketter:
Maximilian,
NaNoWriMo,
romanprojekt,
skrivande,
Tusenskönan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)