Wow, en knapp!

Bara för att visa att jag fortfarande lever skriver jag ett litet oplanerat blogginlägg. Det har gått över en vecka sedan jag kom hem från Frankrike, Lecaute, men jag har ännu inte förmått mig att skriva något på bloggen, och bara några rader på bok Tusenskönan.

Det förstnämnda beror helt enkelt på att jag inför min inre blick såg ett omfattande, roligt, bra inlägg om min resa, som blev för stort i huvudet, så stort att jag blev handlingsförlamad. Inte första gången det händer, inte.

De första dagarna sedan jag kom hem vilade jag mest bara – det är uttröttande att resa – men under den här veckan har jag ägnat mig åt min innan resan planerade höststädning. Jag hade tänkt att ha det som projekt under hösten, att verkligen storstäda och rensa och allt sådant. Så istället för att sitta vid datorn har jag flaxat runt hela lägenheten (det är är bara en tvåa på 54 kvadrat, men ändå...), hållit efter disk och sådant, mycket bättre än vad jag brukar annars, och till och med börjat rensa klädkammaren. Därmed har jag gjort något som stått på att-göra-listan i åratal men som aldrig blivit av, och det är att sy i knappar i plagg där det fattas sådana. Nu har jag sytt i en knapp i en väst, och när jag just gjort det sade jag “wow” för att sy är verkligen ingenting som jag ägnar mig åt annars.

Nu ska jag fortsätta att sy de återstående knapparna på västen. Wow igen!

Drömlöften och flygresor

Tidigt i morgon bitti reser jag till Frankrike.

Jag åker som sagt den 10/9, och kommer hem den 18/9. Jag kommer förmodligen inte att kunna uppdatera bloggen under den tiden. Dock hoppas jag kunna få tid till att skriva mellan utflykter och bad. Jag har tagit med mig en bunt små anteckningsblock och -böcker, tillsammans med ett lass pennor. Förhoppningsvis får jag mycket tid till att både teckna, måla akvarell och skriva. Om inte annat kommer jag att vara uppladdad och redo att återigen ta itu med Tusenskönan när jag kommer tillbaka hem.

För nu har jag efter visst funderande kommit fram till en deadline: årsskiftet. Det är lagom långt borta för att jag ska kunna tro att jag klarar det. Dessutom är det klassiskt, och med tid för nyårslöften kan jag ge mig nyårslöftet att avsluta bok två, MK, under år 2008.

Vi får se hur det går med mina drömmar, för det räcker inte med högtflygande planer. Ingenting annat räknas än handling, eller hur är det, för inte är det väl tanken som räknas – inte i det här fallet i alla fall?

What color is your soul?

What color is your soul painted? Yellow Your soul is painted the color yellow, which embodies the characteristics of joy, happiness, optimism, idealism, gold, hope, liberalism, sociability, friendship, death, courage, intellect, confidence, communication, travel, movement, attraction, persuasion, and charm. Yellow is the color of the element Air, and symbolizes the sun, grain, and the power of thought. Click Here to Take This Quiz

Quizzes and Personality Tests

På skattjakt efter fjärilar

Med anledning av kommentarer på föregående inlägg gick jag på skattjakt nere i källaren, i kartonger med tavlor, pärmar, teckningar och annat jox i. På jakt efter en tavla med en flicka och en fjäril på. Jag tror inte att jag hittade tavlan jag sökte, men jag gick upp igen, och fortsatte skattjakten i vardagsrummet bland fotografier... Ni vet den där byrålådan med högvis av fotografier som man tänkt sätta i fina fotoalbum, men som bara ligger där intill fotohögarna och väntar. Och väntar. Och väntar.

Jag tycker om fotografier, men jag glömmer nästan jämt kameran eller struntar i att ta fram den. Jag var bättre på det förr. Nuförtiden borde jag väl ha en digitalkamera som alla andra... Istället blir det att jag inte tar några kort alls. (Jag tänkte ändra på den saken nu när jag reser till Frankrike nästa vecka.)

Skattjakten fortsatte som sagt i fotohögarna. Jag har vid flertalet tillfällen tagit kort på delar av mitt rum, på den tiden då jag bara hade ett rum – barnrummet – till förfogande, ett rum som tycktes stort till en början, men med åren blev så litet att jag växte ur det, och allting i rummet vällde ut ur det och lade sig i systern rum och i brödernas rum och i alla möjliga källarutrymmen.

Knasigt, men det är väl så det är för de flesta, att det blir på födelsedagar, vid andra högtider, och vid resor som jag tar kort, aldrig under vardagen. Förutom just innan eller efter att jag rest, då jag skulle få slut på filmen. Vid dessa tillfällen tog jag fåniga fotografier på mina bokhyllor och annat sådant.

Åter till skattjakten: tyvärr, måste jag säga, hittade jag inget fotografi där fjärilstavlan var med... Jag som inte ens minns att det var en fjäril... Jag har tre eller fyra små tavlor med vita ramar, var och en med en flicka på, men nej... Och nu när jag skriver det här inser jag – tror jag! tror att jag inser – vilken tavla som Harriet syftade på i sin kommentar (se föregående blogginlägg).

Det var en tavla på en liten blond prinessa med guldkrona, i rosa klänning. Det var en affisch, för månaden maj. Det måste vara den. Men jag har ingen aning om var den är. Och jag har ingen aning om hur fjärilen egentligen såg ut, men jag har bestämt för mig att där var en fjäril.

Under min fotografijakt hittade jag som sagt ingen bild på fjärilstavlan, men jag såg diverse andra djur som hängde på mina väggar bland mina teckningar. Bland annat en närbild på något slags apa. Och ett par mindre fotografier (vykort) föreställande en panda och en varg.

Det är med tanke på totemdjuren i föregående blogginlägg som jag nämner det här, och det är skälet till att jag alls för en diskussion om något så ointressant som vad jag hade på väggarna under min barndom. Det var förstås saker som influerade mig, och som därmed influerade mitt skrivande, och därför kan man säga att det är av relevans. Se där! En anledning till att fortsätta att skriva om det...

Förutom totemdjur har man kraftdjur, och det är ett slags skyddsdjur som kan komma under en kort period och stärka personen ifråga, innan det försvinner vidare till någon annan. Totemdjuren har man hela livet, och vissa kraftdjur blir totemdjur i det att de följer samma person under en hel livstid. Totemdjurstanken och kraftdjurstanken bygger såvitt jag förstår på att vi har flera liv, och vissa djur hänger med i liv efter liv medan andra byts ut.

Så pandan och fenixfågeln (som jag nämnde i föregående inlägg) måste vara kraftdjur som kom till mig när jag behövde det.

Det är inte alla totemdjur som man är medveten om att man har, och vissa totemdjurs krafter utnyttjar man inte. Jag har en känsla av att jag negligerat fjärilen... Nu ska det bli ändring på den saken! (citatet och bilden nedan är från http://www.linsdomain.com/totems/pages/butterfly.htm)

BUTTERFLY

Transmutation, Dance of Joy

The butterfly is the symbol of change, joy and color.
It is the symbol of the soul.

They remind us that life is a dance,
not to take things quite so seriously.
They also remind us to get up and move.
Dance brings the sweetness of life.

Butterflies bring color and joy to your life.
Look at them and remember what joy is in your life,
if its a lot or a little, it is still joy.

They teach us that growth and transformation does not have to traumatic;
it can occur gently, sweetly, joyfully.

If a butterfly totem has shown up in your life,
make note of the most important issues in your life,
and see what needs to be changed.

Totemdjuren, de sju stjärnorna på min himmel

I sin blogg i dag skrev Linda G om totemdjur. Läs mer om vad det är i hennes blogg. Eftersom jag gillar det övernaturliga och annorlunda, och även tilltalas av magi och dylika underligheter, inte så att jag försöker utöva något sådant själv – jag är och kommer alltid att vara en skeptiker – för jag sväljer verkligen inte vad som helst, så tyckte jag genast att det lät kul. Allt sådant där är om inte annat rolig underhållning och det triggar om inte annat min fantasi, och fyller något av mitt behov av att fantisera och leka.

Således gick jag genast till den här sidan, och läste vidare om totemdjur, samt till den här sidan, och försökte hitta just mina totemdjur. Som Linda G skriver är spindeln ofta totemdjuret för skribenter och författare, och jag som alltid gillat små spindlar (inte krypande på mig men i hemmet som ett skydd mot flugor, och som ett trevligt (gratis) husdjur), hoppade genast på det (som en hoppspindel).

Man har tydligen sju totemdjur, och ytterligare djur i form av kraftdjur (det verkar vara oklart hur många dessa kraftdjur ska vara dock).

Jag tror bestämt att jag redan vet att utöver spindeln har jag självklart falken och räven som mina totemdjur.

Av någon anledning har jag alltid gillat rävar, läst både Colin Danns Djuren i Gamla skogen (The Animals of Farthing Wood) och förälskat mig i Räv, samt en mindre känd bokserie där jag läst de två böcker som blivit översatta till svenska, Fly med vinden (Run with the Wind) och Åter till rävarnas dal (Run to Earth) av den irländske Tom McCaughren. Det slår mig nu att jag kan leta rätt på och läsa de övriga böckerna (sex böcker hittills läser jag på hans hemsida; han har skrivit vuxenböcker också) av samma författare som inte blivit översatta. Jag läste dem första gången när jag var så liten att jag inte kunde läsa på något annat än svenska. Och dessa böcker har jag läst om många gånger under min uppväxt, bara för att de handlar om rävar, och det är något visst med just rävar. Och givetvis också för att böckerna var bra och spännande.

På samma vis har jag dragits till falkar, tornfalk speciellt, kanske för att jag läst Lloyd Alexanders bokserie där en av böckerna heter just Tornfalken (i original The Kestrel). Men jag har också skrivit en dikt om mitt inre djur där jag var just en falk, eller egentligen en örn... Örn eller falk?

Och vargar har jag alltid kämpat för, så ett av mina totemdjur måste vara vargen. Jag har blivit arg för att de setts som så onskefulla djur (jag har aldrig tyckt om Rödluvan och vargen). Vargar är underbara djur, och jag har alltid gillat böcker där det förekommit vargar av ena eller andra slaget (mer realistiskt porträtterade). Ett boktips där är Jean Craighead Georges Vargflickan (Julie of the Wolves). Liksom de andra böckerna av Jean Craighead George, en författare som kämpar för djuren och djurlivet. En underbar barnboksförfattare.

Sedan har jag alltid gillat pantrar, men det är mer Djungelbokens Bagheera jag tyckt om, både originalversionen, och Disneys version. Men tänker jag vidare är det mer än så. Det är förstås Den Rosa Pantern, inte så mycket detektivhistorierna som gosedjuret. Jag hade en rosa panter som jag fick när jag var fyra, fem år (och har fortfarande, fast undanstoppad nere i källaren). Han hette Leonard, var med om en väldig massa äventyr, var yrkestjuv och levde vilt liv, innan han slog sig till ro, ensamstående, med sina två barn, en son och en dotter, samt en fosterson (en älg). Och liksom jag skrev om min nalle (som också hette Nalle), så skrev jag sagor om mina rosa pantrar...

Tillsammans med Fenixfågeln som i mitt liv stått för kamp och resning efter kris, kaos mitt i livet som gett mig chans till återfödelse, har jag sex stycken totemdjur.

På samma vis som Fågel Fenix står för förändring, står också fjärilen för förändring enligt Animal Totem-sidan. Om jag tittar tillbaka på vilka djur jag skrev om tidigt, så är fjärilen en av dem. Det var en liten historia som jag skrev när jag var sex, sju år, som handlade om två flickor som försökte fånga samma fjäril och råkade i gräl om det, och gav sig av var och en åt sitt håll och plockade blommor istället, blåklocka, citronklocka, chokladklocka och plommonklocka. I och för sig var det då en historia om annat än just fjärilen, även om den spelade en nyckelroll. Å andra sidan har jag skrivit om ekorrar och alla möjliga djur så fjärilen är bara ett av många. Och jag har inte alls samma starka känsla för fjärilar som för de andra nämda totemdjuren.

I Colin Danns bok sympatiserade jag också mycket med Huggorm, men det kanske är mer för att huggormen åsidosattes, sågs som elak och grym, bara för att det var en orm, på samma vis som den kristet religiöst sett är ett djur som står för ondska, och som många bara därför ser som ett äckligt djur.

Om jag skulle knyta samman det här inlägget med något som gäller mitt skrivande i nuet, så vet jag på en gång vilka djur som hör samman med både Maximilian – i hans fall är det två djur – nummer två här – och Hyun. Imai är svårare. Sjöhäst och sjöanemon tänker jag på, men jag är inte helt säker. Dessa två djur triggar i alla fall mig, när jag läser om dem på totemsidan.

Men tänker jag efter lite längre så är det rätt självklart, när jag läser vidare och ramlar över sidan om Draken. Där har vi Imai!

Givetvis tilltalar draken även mig, speciellt luftdraken (air dragon). Så det sista djuret i mitt vimmel av totemdjur på sammanlagt sju stycken är lite oklart. Är det draken eller sjöhästen, sjöanemonen eller fjärilen? Eller måste jag kanske söka ännu djupare och vidare?

Trots allt är havsdjupen något som tilltalar mig (se namnet på min blogg, till exempel). Men på samma vis är luften (se luftdraken) något tilltalande, också genom nämnda falken. Kanske trollslända - dragonfly?

“The dragonfly inhabits two realms: air and water and the influence of both these elements will be felt by Dragonfly people. They will be emotional and passionate during their early years (the influence of water) and more balanced with greater mental clarity and control in as they mature (the influence of air).”

Kom plötsligt på vad det sista totemdjuret måste vara – en giraff! ... eller jag är egentligen inte alls säker, för det är inte så att det verkligen är något djur som jag älskar på samma vis som de andra. Jag har i och för sig en pepparkaksform som är en giraff, och ja, jag har alltid gillat giraffer (påminde mig min mor om för några veckor sedan), men jag vet inte om det verkligen räcker för totemdjur. När jag läser om giraffen blir jag osäker...

“Farsightedness

People who have a Giraffe totem often know the future. They can sense what is going to happen, what lies over the horizon.

Giraffe people should be very careful of what they say. Be sure you are not saying too much to the wrong person, or in the reverse, too little. Do not allow other's words to affect you.

Giraffes have their legs firmly planted on the earth but their heads in the sky. This represents balance and the ability to progress.

Giraffe people should never become complacent and lose sight of the future. Life will become increasingly difficult until you set your sights once more on the path ahead.

Giraffes, and their people, have very strong ties to family and friends, especially parent and children.”

Det låter mer som om giraffen skulle kunna vara ett av Maximilans totemdjur. Därmed har han i alla fall tre stycken.

Men jag då...?

Spindel, falk (eller örn eller båda), räv, varg, panter, fenixfågeln och draken, eller var det trollsländan... (jag tänkte först på eldflugor, men det finns inte på totemsidan, firefly, tyvärr inte), eller hm... ? ヽ（´ー｀）

Nej, nu ska jag sluta... Den där uppräkningen får avsluta den här diskussionen, för jag tror att ni är gäspande uttråkade vid det här laget. Protestera om ni tycker annorlunda! (^o^)

Den tysta trenden vänder

Nu har jag kommit igång igen, tack vare min lediga onsdag.

Första raderna gick inget bra alls. Jag blev tvungen att stanna upp för kritikern bara skrek åt mig att de ingenting var att ha.

Ilskan steg upp i mig och jag skrev på min presentationsrad i Windows Live Messenger: “Djävla prestationsångestförlamning!”

Och det var som om själva det uttalandet fick allt att lossna, för precis efter det skrev jag två långa stycken, skrev och skrev och trängde undan varje tanke, varje reflektion, varje undran “är det här något att ha?”.

Till slut skrev jag på utan att tänka något alls. Helt befriad från tankar. Häftigt.

Tyvärr skulle jag iväg under eftermiddagen, visserligen till något väldigt trevligt, fika på stan med en väninna, men då fick jag sätta stopp.

Skulle jag kunna ta upp tråden igen senare i kväll, undrade jag för mig själv.

Efter fika och ICA och middag, och annat vardagsstök, kunde jag äntligen sätta mig igen. Jag hittade rätt och kunde fortsätta att skriva! Wow och yay!

Två sidor har det blivit i dag. Det kanske inte låter mycket, men för mig är det en seger! Nu har jag brutit den tysta trenden!

Ordmätaren började på 33,801.

Nu är den uppe i 35,190 ord.

Seger! \(^o^)/

Kristallkonst

Det blev ingenting skrivet i dag, men jag har ändå kommit en bit tankemässigt. Råden i föregående inlägg har jag beslutat att försöka följa själv, och jag har också insett något annat. Det viktigaste är att få skelettet klart, själva bokstommen. Oavsett hur dåligt jag tycker att det blir så är det viktigast av allt, för hellre ett dåligt resultat än ingenting alls. I alla fall på det här stadiet.

Således ska jag sätta igång att skriva som bara den, och trycka undan den förbaskade kritikern. Kanske är det lättare sagt än gjort, men bara jag lyckas komma tillbaka in i vanan och disciplinen kan jag åstadkomma mycket (skräp); det vet jag sedan tidigare. Jag kan producera, bara jag ger mig den på det. Och allt som kommer ut är inte dåligt.

Därför funderar jag också på att sätta upp en deadline. För att få saker gjorda. Press som inte ger stress, utan kampvilja. Vilja att åstadkomma, och våga se till att få resultat.

Vad vore en vettig deadline, blir då nästa fråga. Dit har jag inte kommit än. Det tål att kluras på. Men återigen: skelettet först. Det rådet har jag läst på åtskilliga ställen, på andra skrivarbloggar till exempel. Nu har jag äntligen insett vikten av det...

Fram med skelettet ur garderoben! Det finns säkert ett skelett där redan. Det är precis som med den andra symboliken: stenen.

Man har en sten som egentligen är den vackraste kristall. Det enda man behöver göra är att hacka loss allt skräp runtikring. Den sagolika kristallen finns där redan, inunder, blänker och glittrar, och bara väntar på att få komma fram i solskenet och lysa klarare än någonsin en sol.

Sju råd till författare som fastnat

1. TRO PÅ DIG SJÄLV. Gör det verkligen, och säg det högt! Så många gånger som det behövs för att verkligen få igång skrivandet. Efter varje ord eller mening som du skriver, om det måste vara så. Men säg det om och om igen tills det blir sanning, och längre ändå. Om inte annat kan det framkalla skrattanfall när du sagt “jag tror på mig själv” för tusende gången.

2. ETT ORD I TAGET. Använd rådet till överdrift, och låt varje ord bli en seger som förtjänar ovationer. Ge dig själv dem, muntligen och genom applåder.

3. VILA I TEXTEN. Dröj kvar i texten utan att kritisera men genom att vara närvarande med alla sinnen. Stressa inte fram något utan låt det ha sin egen takt, vare sig det är snabbare eller långsammare än du är van vid.

4. LURA KRITIKERN/DEN STOPPANDE KRAFTEN GENOM ATT:

• sitta på annan plats, något så enkelt som på en annan plats i hemmet, om du inte vill röra dig utomhus.

• byta från tangentbord till penna eller tvärtom.

• använda annat slags papper, som rutpapper eller färgat papper, och om du vill driva det ännu längre, skriva i andra banor än raka linjer, genom att till exempel skapa geometriska figurer med din text.

• dyka ned i en helt annan del av boken än där du jobbade sist, för att chocka/trigga dig själv.

• intervjua personen, vars perspektiv du har i den bit där du fastnat, och fråga honom/henne vad det beror på. Låt personen stå för svaret och forma det inte själv.

5. SÖK INSPIRATION I ANDRA MEDIER OCH FLÖDESSKRIV TILL DET PÅ DIREKTEN. Se på musikvideo, lyssna till musik, se på film/teveprogram/annat och skriv spontant till det, vad som först kommer upp, men håll dig i din boks universum.

6. LÅTSAS ATT DU ÄR HUVUDPERSONEN, eller vem det nu är som har ordet i just din text för tillfället. Tänk “jag”. Tänk dig där med alla sinnen. Som en ut-ur-kroppen-upplevelse om inte annat – ut ur dig, in i honom/henne. Visualisera som om du mediterade. Sitt som huvudpersonen skulle göra. Som i mitt fall med Maximilian, skulle jag istället för att sitta med benen i kors som jag ofta gör, bräsa med benen istället, och ha självsäkert kroppsspråk.

7. UTFÖR PJÄSER DÄR DU SPELAR ALLA ROLLER. Gör rörelserna, och förställ rösten. Säg replikerna högt – utmärkt sätt om du fastnat mitt i dialogskrivande. Tänk teaterscen, och inte bara i dialogbitarna utan även i den berättande texten. Gestikulera och använd kroppsspråk. Dramatisera. Överdriv gärna.

Tappat bort talangen...?

“Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!” vill jag skrika.

Det går inget bra alls att skriva i dag. Jag tittar på min fina scen-för-scen-lista och sedan är det stopp. (Och jag fruktar att det är mer som motorstopp mitt ute i Sahara-öknen än något annat.)

Gå till http://www.eniro.se och sök på “tålmodig” så blir den första träffen “Havsdjupens sal”. Förunderligt, men sant.

Jag tittade in på http://www.sitemeter.com i dag och såg efter vilka som kikat in på min sida. Folk gör de underligaste sökningar på http://www.google.se som leder till att min sida hamnar bland de första träffarna. (Ett flertal människor har hamnat på min sida av slump och genast klickat sig iväg igen.) Eller som den här tjommen som sökte på tålmodig.

Jag känner mig allt annat än tålmodig. Men så ska jag också, enligt min sol-måne-kombination, vara sådan att jag lätt ger upp också, om saker och ting inte går som det ska.

Har jag givit upp än? Nej! Men det känns som om det inte är långtifrån...

Det är dock ingen anledning till oro... Jag är alldeles för kär i Maximilian för att släppa honom ifrån mig... och samma sak med Hyun och Imai... Och alla kvinnor kring Maximilian (ja, okej då, Imai är också en poppis kille bland damerna, men Hyun med sin läggning flirtar nog hellre in sig bland herrarna).

Haha, låter som om Maximilian har ett helt harem... Men nej, sådan tur har han inte. De är väl bara en fem stycken...

Och jag känner mig alldeles för flummig i dag. Kan någon ge mig den rätta trollformeln för borttappad talang? ...Eller har jag bara varit en flopp hela tiden? ...Som bara väntat på att krascha?

Hur vänder man sådant här? Humor tycks inte hjälpa... Någon som har ett recept?

Scenmätare som råg i ryggen

Äntligen har jag kommit igång igen! Och det tack vare Samas scenmätare! Jag beslöt att göra en egen, och för att göra det blev jag tvungen att skriva upp vilka scener min bok Tusenskönan egentligen består av. Jag började med att sätta på tidtagaruret. Söndagen skulle ovillkorligen bestå av tre timmars jobbande på boken.

Jag gjorde det enklast möjliga, skrev en lista rakt upp och ned där varje scen beskrivs med en enkel mening (ibland med två meningar). Kanske fuskade jag lite, eftersom jag slog ihop hela första kapitlet som är på 12239 ord eller 17 sidor tätskriven text med följande scenbeskrivning: “2. M konsert, plus konsertfest.”, men det må vara hänt...

Tack vare den för närvarande en sida (eller femtio scener) långa scenbeskrivningslistan kunde jag komma igång igen! Listan fick mig att äntligen börja se hela boken på ett nästan överskådligt vis. Och överskådligheten fick mig att djärvt börja arbeta igen (med visst mått av tröghet). Plötsligt kunde jag börja jobba på scener mitt i boken, som äntligen bröt min över en vecka långa skrivpaus. Äntligen!

Äntligen! Nu har min ordmätare börjat röra sig framåt igen. Och jag höll mitt löfte till mig själv om tre timmars jobbande på boken. Envishet, framför allt.

Nu ska jag bara fortsätta på samma vis. Det är disciplin som gäller. Jag måste bortse från och köra över alla mina tveksamheter, mina tvivel och min tvehågsenhet. Det är bara att tuta och köra!

Sedan hoppas jag att inspirationen kommer som en bonus.

Åtta saker om mig själv i relation till mitt skrivande

Jag har blivit utmanad av Ponnymamman att skriva åtta saker om mig själv. Eftersom det här är en skrivarblogg svarar jag genom att skriva åtta saker om mig själv i relation till mitt skrivande, snarare än något som bara rör mig personligen utanför skrivandet.

Jag utmanar inte någon annan personligen, men vem som än vill får gärna haka på trenden och skriva åtta saker om sig själv i sin blogg, skrivrelaterade eller inte.

Här är mina åtta:

• Jag skrev min allra första “bok” när jag var fyra år gammal. Det var jag som illustrerade och dikterade för min mamma som skrev ned precis vad jag sade. Sagan handlade om pingviner som lekte “gubben i lådan” och kurragömma. Efter vissa dramatiska händelser slutade allting lyckligt och fortsättningen (som aldrig blev skriven) skulle kunna läsas “nästa måndag”.

• Under hela min barndom vek jag A4-sidor dubbelt, häftade samman, och skrev och illustrerade egna små böcker om allt från dinosaurier i yttre rymden till förmänskligade nallar med kärleksbekymmer. Jag har sparat varenda en av dem (förutom en bok som jag skrev hos en väninna och som jag slarvat bort och tyvärr inte har kvar, synd, för jag har minnet av att det blev en ganska bra historia, trots allt, som har stort nostalgivärde om inte annat). Och liksom jag sparade dessa böcker, har jag sparat allt annat jag skrivit på A4-papper och dylik. En nostalgisk skatt att vältra sig i när man har lust.

• Min “skrivarutbildning” består av följande:

  1, låg- mellan-, och högstadium, och naturvetenskapligt gymnasium,

  2, ett år på Tärna folkhögskolas skrivarlinje,

  3, en kortkurs i skrivande i Molkom med en grupp människor jag lärt känna genom en skrivarmailinglista vid namn skriva på yahoogroups,

  4, tre års redaktörsutbildning 1999-2002 med teknisk inriktning på Mälardalens högskola,

  5, medverkande i Science fiction och Fantasy-kongress i Stockholm 2001, där jag fick tillfälle att träffa och lyssna till en av mina favoritförfattare, Robin Hobb,

  6, en helgkurs i skrivande våren 2006 i Västerås via Arospennors förening,

  7, en helgkurs sommaren 2007 i att skriva för barn på Tärna folkhögskola,

  8, från 2001 till nu medlemsskap i diverse skrivarmailinglistor,

  9, medlemsskap i Nafs från föreningens start fram till och med nu (numera rätt inaktivt sådant dock)

  10, medlemskap i Arospennor under några år, fram till och med nu.

• Mitt allra längsta projekt började i slutet på sjunde klass när jag sade till min dåvarande lärare i svenska att jag inte kunde avsluta min novell under den veckan, så kunde jag få lite längre tid på mig. Javisst, blev svaret och jag avslutade historien först i trean på gymnasiet då den blivit mitt specialarbete “Hur skriver man en bok?” och naturligtvis såg helt annorlunda ut.

• Jag gjorde i ett överambitiöst ögonblick en lista, ett namnregister, som jag kallade Det sanna namnregistret, senast uppdaterat 2002, där jag listade alla personer (namngivna människor och djur) jag skrivit om och vilken berättelse de varit med i. Listan omfattar fjorton sidor och 692 namn där det sista namnet på listan är Ödli Stuntödla.

• Som led i mitt skrivintresse uppförde jag vid flertalet tillfällen under hela min barndom små “teaterpjäser”, dramatiserade berättelser, med dockskåp, lego, mjukisdjur och andra dylika leksaker för mina syskon.

• För det mesta skriver jag förstås på svenska, men jag har gjort diverse försök att skriva på andra språk, mest engelska. Den första berättelse jag skrev på engelska under min fritid var “The little boy and a hedgehog”, i fjärde klass. När jag var sjutton år skrev jag min längsta (oavslutade) berättelse på franska, “Cinq jours d'enfer” (Fem dagars helvete), en berättelse som förutom alla felaktigt skrivna verbformer, innehöll historien om hur en journalist vid namn Julien Raquin blir tipsad om ett scoop av brottslingarna själva, och åker dit bokstavligt talat i sitt försök att från den övergivna grannkåken, nummer 666, fotografera hela spektaklet.

• De bakverk som förekommit allra mest i mitt skrivande är biskvier och muffins, av den enkla anledningen att jag själv haft dem som favoritbakverk i perioder.

Själens spegling, själens skimmer, själens sammanflätning

För mig är musik och skrivande alltid sammanflätat.

Andra författare kan ha husgudar bland författare, och visst, jag har mina favoritförfattare och författare som jag beundrar, men lika mycket, om inte mer, beundrar jag mina musikaliska favoriter, människor som genom sin musik ger mig så otroligt mycket, både av sig själva, sitt inre, och sina egna själar (musik som reflekterande av själen), och till mig själv, genom mig själv.

Sådant enormt utlopp för känslor, tankar, kreativitet och inspiration. Människor som skapar, och skapar sådant som är originellt och annorlunda, och långt ifrån mainstream (som jag uppfattar det).

Sådant som jag själv vill skriva, böcker som bara jag kan skriva, där sammansättningen är sådan att ingen annan än jag skulle kunna tänka ut det för att jag är just jag och ingen annan. Individualitet.

Sådant som kanske inte är lättillgängligt, sådant som inte är till för alla. Sådant som kräver lite mer innan man älskar det, kanske rentav motvilja till en början. Eller oförståelse. Kanske ogillande. Men i förlängningen och i det långa loppet är det något som man fäster sig vid, och sedan aldrig kan släppa ifrån sig. Som man kan återkomma till gång efter gång efter gång, och alltid hitta något nytt i, en ny infallsvinkel, en ny ton, ännu en känsla, en annan spegling.

Jag tror att det gäller det mesta, människor, såväl som musik, såväl som böcker. Första intrycket kan ofta vara långtifrån någon som helst sanning, så långtifrån som något kan vara. Tittar man närmare, och låter saker och ting få en andra chans, då har man vunnit något stort, och därigenom något som kan komma att bli alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Så därför tänker jag presentera ännu en låt av Gackt, just för att det är en låt som inspirerar och blir en del av mitt skrivande. Dessutom hoppas jag att ni inser hur mångafacetterad Gackt som artist är, att nästan alla kan hitta i alla fall en låt av honom som de gillar.

Jag gillar speciellt sättet som violinen används i låten nedan. Den är liksom nyckeln till hela låtens stämning. Liveversionen är några år gammal, och om ni tittat på någon av de andra videorna jag lagt upp så ser Gackt rätt annorlunda ut mot här. Livekonsertens blonderade Gackt har fått tjäna inspiration för Maximilians utseende, men bara Gackts blonda era, och bara vissa foton. Egentligen har Maximilian ännu vitare hår, lika vitt som elfenben. Jag måste betona att det bara är inspiration från min sida, för jag vet ju att var och en som kommer att läsa boken kommer att skapa sin egen bild av honom, precis som jag någonstans ändå skapar en egen fantasibild utifrån mitt eget huvud.

Varför jag lägger upp både live- och PV-versionen är för att versionerna är såpass annorlunda, och ger olika intryck, där live-versionen är kortare medan PV-versionen är mer nyanserad, har små nyansella skillnader, massor av detaljer, som inte kommer fram i den kortare, mer fartfyllda live-versionen.

Gackt – Mizérable – live version

Gackt – Mizérable – PV