Handlingen från Adlibris:
Den dramatiska sista delen i Half bad-serien! Ett mörkt, magiskt och gripande äventyr som inte liknar något annat.
Nathan är på flykt igen. Rebellerna håller på att förlora kriget. De är för få, utspridda och verkar chanslösa, trots att Nathan har övertagit sin fars starka krafter. Hans tidigare kärlek Annalise är nu hans mest hatade fiende. Våldet trappas upp och kampen blir alltmer förtvivlad.
Bara en sista, desperat utväg kan rädda dem. Nathan och Gabriel måste hitta en saknad amulett med förmågan att göra sin bärare oövervinnerlig.
Men räcker det? Kan Nathan ta sig igenom den svåraste prövning han någonsin ställts inför?
Half bad – Häxornas krig är den tredje och avslutande delen i Sally Greens osannolikt framgångsrika serie. Trilogin har sålts till över 50 länder.
De två första delarna i den här serien talade jag riktigt
varmt om. Trots att de hade sina svaga sidor kände jag att jag gillade det jag
läste. Den här boken, däremot, var en besvikelse.
Till att börja med blev det ett långt glapp mellan läsningen
av andra och tredje boken. Det skulle inte ha varit något problem i sig, för
man kan ändå komma in i en bok och en handling, om det inte vore för sättet
Green skriver på.
Det som kunde ha varit originellt eller i alla fall till en
början var ett bra drag av Green, att verkligen utnyttja perspektivet första
person, ”jag”, hela vägen och berätta som Nathan skulle ha berättat, blev också
det som fick boken på fall. Språket gör att hela berättelsen faller lite platt.
Visst, han är dyslektiker och har aldrig läst en bok, men
måste man ändå ge honom sådant torftigt språk? Det var så knapphändigt och så
flytande, både i miljöbeskrivningar och i inre monologer att allting bara blev skrap
på ytan.
Man fick försöka se bortom jagpersonen, se karaktärerna
bakom och själv bygga upp något slags djup i karaktärerna och i miljöerna. Som
läsare fick man inte bara skriva halva boken utan minst 75 procent, och det
gjorde att den föll på eget grepp.
Det kan vara ett bra grepp att skriva långa meningar med ”och”
i; väl utfört kan det bli effektfullt. Här blev det dock bara tradigt. Jag hakade
även upp mig på alla ”kolla”. Vad stod det i originalet? En talspråklig
översättning som passade, men ändå … det blev repetitivt.
Dessutom den sorgliga historien och den veka handlingen.
Nathan är mest bara hat i den här boken. I de första två
böckerna fanns det nyanser, en spänning, en balans, en karaktärsutveckling. I
den här boken blev det bara en krigsskildring och inte ens en nyanserad sådan.
Visst, Nathan plågas av de femtiotal personer han mördar, men jag tror inte på
honom. Tror inte att han känner något av det som antyds. Än mindre eftersom han hela tiden är så otrevlig, hatisk, sarkastisk, våldsam och man ändå ska tycka om honom för att det finns "goda" sidor som de andra runtomkring som "tycker om" honom hävdar, trots att han behandlar dem illa.
Och det är problemet med den här boken, jag tror inte på det
jag läser, det fäster inte i mig och det berör inte.
Allting är för knapphändigt beskrivet, för hastigt påkommet
och för underutvecklat. Det gäller både handling, karaktärer och
kärlekshistorien.
De plottvändningar som sker känns krystade, mer där för
sakens skull, framarbetade mekaniskt, snarare än att de sker för att personerna
når dit eller styr handlingen dit.
Alltför sent dyker en enda liten intressant grej upp gällande det magiska, att magin
skulle vara kopplad till jorden, och detta bara som en ledtråd till vad som
sker i slutet. Inte för att det ska få någon utveckling eller för att
magisystemet ska få något slags djup. Där tappade Green bort något som kunde ha blivit intressant om hon antytt det i bok ett och två och gjort mer av det genom hela trilogin.
Slutstriden blir hafsig, och eftermälet för långt. Budskapen
blir hängande i luften – om det ens finns några budskap. I början hoppades jag att boken skulle ha något slags budskap om krigsoffer, om hur man behandlar sig själv efter att ha varit i krig i förhållande till alla de grymma gärningar man begått, att man kan läkas efter det, ändå hitta kärlek, finna kärlek i livet, men något sådant budskap finns inte här. Eftersom det är YA-bok borde den ha både hopp och budskap, tycker jag.
Man kanske kan säga att slutet flirtar med sagogenren, där
det tragiska manifesterar sig i något konkret och att det sker något sorgligt
med huvudpersonen som är mer symboliskt. Fast här blir det bara malplacerat.
Speciellt som boken annars inte haft några sagotendenser utan varit mer av
actionfylld urban fantasy.
Green missar att knyta ihop historien på ett sätt som skulle
kunna bli vackert, trots sorgligheterna som sker och trots att Nathan blivit
ärrad av det han gått igenom. För just för att han kämpat så genom hela serien rimmar slutet illa med hans personlighet. Han ger upp. Han tar inte ens det självklara steget till det som kunde ha blivit ett fint slut, som skulle ha knutit ihop historien och fader-son-relationen (om ni har läst boken förstår ni nog vad jag menar).
Som det är nu läks aldrig några ärr, läsaren lämnas utan
hopp. Det bitterljuva blir inte ens bitterljuvt eller poetiskt, bara tragiskt.
Dessutom mött med ett ”jaha” för att man som läsare aldrig fick tillfälle att
bli engagerad på riktigt – på grund av språket och underutveckling av precis
allt som boken kunde ha varit.
Serie: Half Bad, del 3
Titel: Half Bad – Häxornas krig
Författare: Sally Green
ISBN: 9789155263201
Sidantal: 306
Recensionsexemplar: ja
Köp boken på
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar